marre

Träffade någon jag inte stött på på länge idag. Jag har sett henom på håll ett par gånger, men varit förutseende och lyckats undvika en konfrontation. Sist jag verkligen träffade henom var nog en fem-sex år sen. Det skär i magen bara jag tänker på det. Bara väldigt jobbigt faktiskt.

Vem är då denna besvärliga bekanting jag så gärna undviker? Jo, jag talar om min gamla bekant magkatarren. Det gör ont, jag blir irriterad på allt och alla och dricker jag mitt älskade te så kräks jag. Naturligtvis hindrar inte detta mig från att dricka te, för så vuxen är jag inte (som att jag nån gång om året får för mig att det där med parfym- och ylleallergi bara är fjolligt hypokondri - och får lida för det i en månad framåt).

Det positiva med att det hänt förr är att jag börjar knapra piller och unnar mig en paus i måstena INNAN jag ligger och gråter i fosterställning för att jag har så ont att jag inte har kunnat sova på en vecka och dessutom kräks upp allt jag äter och dricker.

Att det varit så tyst här beror på att bloggen, de få tillfällen då jag haft tid att skriva, legat nere. :-(

Att ett förhållande som varit dåligt länge tar slut är väldigt jobbigt, även om en insett att det varit dåligt. Om den insikten dröjer med att dyka upp och ännu längre med att fastna kan det bli ännu jobbigare. Men när den väl fastnar är det enda som är jobbigt att tänka på all den tid och energi som förspillts på något som var dåligt och helt saknade utsikt att bli bra igen. Firar ett år idag :-)

Värre förändringar är saker som är dåliga på riktigt. Saker som en vet kommer att hända inom en inte alltför avlägsen framtid, men som en ändå utgår ifrån ska dröja minst ett par år. Den jobbigaste förändringen och det sista uppbrottet. Tänker på dig morfar. Kunde det inte ha väntat till ett sen som aldrig kom?

Här sitter jag och lilla Marcus och protesterar mot den extremkristna rörelsen i USA... (Att jag ser lite obekväm ut beror på att jag försöker få honom att se glad ut samtidigt som jag inte vill hålla för tröjtrycket.)Annars har vi ägnat dagen åt genusmedvetna barnvisor, barnvagnsrally och "vänta tills Marianne tar bort handuken från axeln innan jag kräks"-lekar. Men Marcus är mycket sympatisk. Skriker han vill han ha mat, och gnäller han vill han ha sällskap eller blöjbyte. Coolt barn. Men de där doktorsavhandlingarna jag skulle ha läst idag är inte riktigt utlästa. Tur att jag tog med mig fyra, ifall jag skulle hinna klart med tre. Jo just det. Jaja. Då har jag nåt att göra imorgon också. Mmm, öl...

Nu är jag rejält förkyld för andra gången i år. Trött på det här. Att vara sjuk är att inte behöva göra något en borde, men inte ha energi nog att göra något roligt. Vill läsa klart alla bra oavslutade böcker på nattduksbordet, vill skriva något insiktsfullt och fint som alla blir glada av att läsa, vill gå ut i solen och strosa bland träden och spana efter hackspettar. Egentligen vill jag spana efter vårfjärilar, men min naiva optimism är lite för svåråtkomlig för mig när jag är sjuk. Men egentligen, så illa är det inte att dricka te och titta ut över skogen och ett snötäckt solbelyst berg. Just nu är jag nöjd med att inte bo i stan. Om jag nu inte blivit förkyld av att vänta på kollektivtrafiken...

Min syster tror att min morbror uppfattade det som att jag kom ut som bi-/homosexuell igår, för att jag sade att Marcus första ord skulle bli "heteronormativitetsbekämpning". Tänk så det kan bli när Marre pratar utan ledning från högre ort...

Rubriken kan också kopplas till att det kommenteras för lite här... 27 personer inne idag och likadant igår, kan ni inte prata lite? Tröskeln är över elakheter och nämnande av andra privatpersoners efternamn, men under det mesta annat.

Jag har fått en helt underbar handledare till C-uppsatsen! Lördagen ägnade jag åt att titta på materialet och idag fick jag följande ur min synvinkel mycket välformulerade mejl:

"Har du hunnit ägna någon tid åt bageriarbetarna? Jag vill inte stressa dig utan min fråga är endast motiverad av nyfikenhet. Vilka intryck har du? Du får gärna höra av dig med dina synpunkter och funderingar."

Skrivet precis efter min mentalitet. Hade han inte skrivit alls skulle jag inte vågat skicka något förrän jag hade något välformulerat och genomtänkt att skriva, och bara formulerandet av detta skulle ha kunnat ge mig prestationsångest (ja, det är fel på mig, jag vet...). Och om han skrivit mer uppfodrande skulle jag ha fått panik och eventuellt gömt mig under mikrofilmskopiatorerna på KB i en vecka eller så. Men som det var nu kladdade jag bara ner mina tankar, teser och allmänna idéer i ett mejl och skickade iväg det.

Nu ska jag suga i mig lite afrikansk glamour i form av rooiboste, och sen kanske mysa iväg ut på en promenad innan scoutmötet. (Och kanske titta lite på hemtentan som ska in på fredag. Men bara kanske, det går ju lika bra att göra det imorgon. ;-) )

Måste bara påpeka ironin i att jag får annonser om alkoholproblem när jag för en gångs skull har haft en helvit helg. Undrar vad annonsörerna tror att jag döljer?

Japp, då var en klar med hemtentan då. Flera minuters marginal tills datorsalen stänger, jag inte får skriva längre, hemtentamen lämnas in för sent för att kunna bli godkänd och Marianne inte får fortsätta på C-nivå innevarande termin, hade jag också.

Men om jag vet att jag kan skriva klart en knappt halvfärdig hemtenta på fem timmar inklusive matrast - varför gör jag det då inte mycket tidigare? Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag gillade ångest. Men skönt att ha den klumpen ur världen (jag tror att jag blir godkänd, eller kanske får rest, men inte underkänd). Knappt två veckor tills nästa hemtenta ska in... Nej, jag blir absolut inte mer diciplinerad för att folk tjatar på mig, då tappar jag bara lusten, så var god undvik det.

Kanske är det just kopplingen mellan skrivande och lust som gör det så svårt för mig att skriva när jag måste? Jag måste alltid leta efter inspirationen och lustkänslorna innan jag kan komma igång. Hm, ska klura på det.

För övrigt är jag asförbannad för att det finns äckliga människor som misshandlar andra för att de håller varandra i handen och är av samma kön. Arg. Sur. Förbannad. Och arg.

Kände mig otroligt ansvarsfull som gick hem tidigt, alltså en hel halvtimme innan Rocks stängde.... Har fått i mig lite spaghetti med ost och grönsaker och ska väl sova nu. Försöker förklara för mig att låtarna på min spellista kommer att finnas kvar imorgon också, men jag tror mig inte riktigt. Mycket kul hände ikväll "Shit-shit"... Mer om det imorgon.

På tisdag kväll tänkte jag gå på en föreläsning om maktspråk i Aula Magna, där man får veta varför mediatränade politiker låter som de vet vad de pratar om. Retorik är intressant, men också obehagligt. Vet själv att jag kommit undan med en massa saker bara föra att jag är bra på att låta som om jag vet vad jag pratar om... Någon som är nyfiken på maktspråk och vill följa med? Bara att höra av sig. Skulle kunna bli en intressant blandning människor: "Marianne och hennes bloggs läsare går på föreläsning" :)

Undrar förresten hur mycket ondhetspoäng man får av att glömma betala en ny scoutskjorta. Jag har köpt, eller snarare stulit eftersom jag ännu inte betalat, en ny cool skjorta i sånt där bra material. Till skillnad från min gamla skjorta är alla knappar i samma färg, och hålen som finns är andningshål. Dessutom är passformen inte anpassad efter höggravida människor med halvmetersarmar, vilket är en trevlig bonus. Jag ska snart snart snart komma ihåg att betala.

Imorgon ska jag vara rocktjej och dricka öl, och på söndag ska jag, om förkylningen inte attackerar mig igen, träffa lille Marcus, och hans i sammanhanget sekundära föräldrar. Är redan nervös för att jag ska råka tappa honom, eller glömma mig helt och börja jonglera som i den hemska scenen i "Gömda". Fast jag tror inte det. (Håkan och Lian: Lovar att inte göra det. Möjligen kommer jag att tugga lite på hans ena fot dock.)

Att gå vilse i korridorerna och låtsas att man vet vart man ska. Att ge upp och be om hjälp precis utanför klassrumsdörren. Att upptäcka att den fina nyckel man kvitterat ut bara går till 75% av klassrumsdörrarna. Men uppleva hjälpsamma kollegor. Elever som vantrivs i skolan men ändå orkar vara trevliga. Som verkar vara så vana vid skoltrötta vikarier att de blir jätteglada när de möter lite entusiasm, eller märker att man lagt ner mer än trettio sekunder på förberedelser. Att diskutera drömmar, språk, våld och demokrati med elever på individuella programmet.

Har också fått tillämpa den fina "tröskelpedagogiken". När man är på väg genom dörren och just har fått veta att elevernas arbetsmaterial är borta, och får hitta på en lektion på stående fot. Ingen idealsituation, men kul att det funkar. Går omkring i svart kavaj och svarta slacks och ser seriös och vuxen ut med min namnbricka.

Har tyvärr ännu inte hunnit sova ut efter helgen, vilket nyss ledde till att jag somnade en gång varannan mening när jag försökte plugga i läsesalen. Någon gång kommer jag att lära mig att jag måste ha ljud runt omkring för att kunna koncentrera mig på studier. Något jag förmodligen tränade in under nio år i grundskolan. Tunnelbanan är bra, men det skulle kännas knasigt att åka fram och tillbaka bara för att plugga. Samtidigt riskerar man ju att stöta på folk som låter för mycket som barn, tonårsgrupper eller småpratande yrkesarbetande vuxna. Den sistnämnda gruppen brukar låta minst, men prata om så tråkiga saker (eftersom de inte känner varandra och inte vill lära känna varandra heller), att man blir störd av dem ändå.

Nu är det dags för nästa lektion.

För dem som inte visste det fyller jag år idag :) Trettioårsåldern here I come... Har fått veta att en av mina absoluta älsklingsförfattare, Virginia Woolf, är född på samma dag som jag! Fast 1882, förstås. (tack Johan S, även för den fina röda bollen på tårtan) Egentligen är det kanske vidskepligt att tycka att sånt är kul, men jag tycker det ändå.

Min förkylning har spårat ur totalt. Så här sjuk som jag är nu har jag inte varit på säkert fyra år. Vilket i och för sig betyder att det INTE är synd om mig eftersom jag så sällan är sjuk, men jag tycker jättesynd om mig i alla fall. Min coola whiskyröst har övergått till en rejäl äckelhosta. Blä.

Blir en lugn kväll ikväll med kalkonpaj (mamma gör världens godaste) och jordgubbstårta hos mamma och pappa. Till festen på lördag tänker jag vara frisk oavsett vad min förkylning tycker. Om den sköter sig de närmaste dagarna kanske jag är snäll tillbaka och skippar isvaksbadandet...

För övrigt har jag fått veta att några trott att Johan S. är Johan Sv., men det stämmer inte. Johan S är Johan St. Två Johan H har också adressen till min blogg, men jag vet inte om de läser. Måste ge adressen till en till Johan B så att förvirringen kan bli total.

Jag har efter nio månaders otålig väntan blivit moster till ett litet barn på 3,8 kg. Hen är självklart världens sötaste (utgår jag ifrån, hen och jag har bara hörts på telefon än så länge, men jag hoppas att hen brås på mig).

I övrigt har jag en uschlig förkylning i min hals, men jag har blivit moster så det gör inget. Måste ge min syster en lista med rekommenderad litteratur så att knodden blir en av de helvettiga och goda människorna.... Hmm. Inte Narnia i alla fall.
:):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):)
:):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):)

Jag funderar på om jag har någon spärr gällande antal nyttiga saker jag kan göra på en vecka. Den här veckan har jag varit på intervju, fått ett roligt extrajobb och varit på introduktionsutbildning. Då kan jag ju så klart inte skriva klart min hemtenta. För vad är en helg utan lite härlig "men-för-i-helvete"-ångest. När jag dessutom vet att det är okej att lämna in sent fast man då bara kan få godkänt är det alldeles för frestande. För kan man bara bli godkänd är det ju mycket lättare att skriva eftersom prestationsångesten uteblir. Jag är nästan lika dålig på bildlig jonglering som på faktisk sådan.

Ja, ja. Snart dags att ladda för tentapubskvällen som jag ska ha roligt på helt oförtjänt eftersom jag definitivt inte kommer att bli klar med hemtentan. Extra spännande är att jag inte får fortsätta den här terminen om jag inte blir godkänd på den här tentan. Läskigt va? Lite tror jag att det är den hybris jag visade när jag sökte uppskov hos studierektorn (har en rest från förra våren som släpar), då jag sade att jag inte kunde tänka mig att den här tentan skulle bli något problem, som har orsakat att skrivkrampen nu är värre än någonsin.

Vad är problemet? Ämnet är intressant. Jag kan ämnet och har läst litteraturen. Tentafrågorna är inspirerande. Men det vill ändå inte bli någon hemtenta. Jag måste sluta tro att jag kan plugga hemma och släpa mig till Universitetet istället som vettiga ostrukturerade människor utan disciplin gör. Sen tror jag att det kommer att lösa sig och saknar helt förståelse för att det bara löser sig OM JAG LÖSER DET.

Men jag har ju en barnslig oförmåga att ta saker på allvar. Egentligen lyssnar jag just nu på C-J Wallgren ("tror jag tar en paus, och vilar lite...") och dansar runt i min lägenhet och funderar på hur mycket mer te jag kan dricka utan att må illa. För jag vet ju att jag kommer att lösa det. Det har jag alltid gjort hittills. Förr eller senare tar även jag mig i kragen :)