Att tända eld på slott

Varför gå upp tjugo över fem en lördagsmorgon? Det verkar väl en inte så liten smula vettlöst? Jo, i lördags var det Scouternas dag i Stockholm. Patrullscouterna, ganska många hundra stycken, höll till i Gamla Stan, så om du var där under lördag förmiddag bör du ha sett en massa blåskjortade tonåringar. Scouttävlingar behöver kontrollanter. Så för att en avdelning skulle få tävla var man tvungen att skicka funktionärer.

Funktionärssamlingen var klockan sju, och tävlingen startade 8.45. Tre och en halv timme senare stängde kontrollerna och alla begav sig ut till Sjöhistoriska för prisutdelning. Syftet med att ha tävlingen mitt i stan var bland annat att visa upp scouting. Vilket förstås är utmärkt. Men vilka rör sig i Gamla Stan, eller överhuvudtaget utanför det underbara drömlandet, före tolv en lördag? Utländska turister i pensionsåldern. Och det är inte riktigt dem man vill nå ut med budskapet om scoutings allmänna brahet till. Så varför var tävlingen inte två timmar senare? Eller på eftermiddagen? Ur pr-synpunkt skulle det ha varit mycket bättre, och dessutom är stockholmsregionen stor. Vissa deltagare och funktionärer kommer från ställen som Nynäshamn och Östhammar. Undrar vad de arrangerande stockholmsborna skulle ha tyckt om att bli tillsagda att infinna sig i Östhammar mitt i natten klockan sju en lördag? 


Vi löste detta genom att ha övernattning i CarlAs praktiskt belägna innerstadslägenhet, där vi spelade tv-spel, åt blåbärssoppa och lyssnade på Lars trevliga snarkningar. Scouting i seniorscoutstil alltså.

Lars gick med patrullscouterna under dagen medan jag, CarlA och Christofer, tillsammans med drygt 20 andra, var kontrollanter på en eldningskontroll som var vid obelisken utanför slottet. Eld, för lite sömn och allmänt degenererade personligheter ledde till funderingar om hur nära man skulle kunna komma att tända eld på slottet innan militären skjuter en, varför materialet som används när man tävlingseldar är så svårt att bygga brandbomber av och om man får använda vaktkurerna som toaletter. Sen funderade vi också över om det skulle gå att göra något åt det där gräsliga fejkade vikingaskeppet som ligger vid slottet och är dålig. Och vi lyckades faktiskt skapa en lucka i rumtiden och se till att den var ordentligt nedbrunnen i god tid innan tävlingen. Ingen mer hemsk vikingabåt alltså, tack vare oss!


Mårbacka

Mårbacka

Selma Lagerlöf och fyra mils hård vandring. Kultur, natur och ungdomsverksamhet - samtidigt!


Scouting?

Scouting

Ni som inte (längre) är scouter kanske undrar ibland vad vi har för oss? Ja, nu vet ni...

(Jo, nu syns den uppåtgående solen spegla sig i molnen. Men det stör mig inte - det är ju så vackert! Jo, blev just klar med sista texten för terminen, vilket innebär att jag, efter morgondagens seminarium, har semester! Mmm...)

Fem kanoter, osötad nyponsoppa och 100 skumgodisankor

I helgen var det paddelhajk. Marianne kan inte styra kanoter (Marre är däremot grym på det, enligt egen utsago), men vill man inte ha sin nyfernissade träbåt krossad ska man väl inte lägga den i en kanal där paddling är tillåten? Nä, riktigt så illa var det faktiskt inte. Vi lekte vår egen variant på "Will it float?" (dåligt inslag i dålig amerikansk talkshow), konstaterade att Marianne hatar granplanteringar och att det finns fler sjöfåglar än svanar och ankor. En liten svart anka hette enligt Lars "sothöna", och en pytteliten svan, som inte var så vit som svanar brukar, hette "skäggdopping". Vi såg även två små örnar, som hette nåt med hök respektive falk.

På lördag kl 07.15 träffades Carl, Anna och Marianne på Scoutgården för att köra ut kanoterna till helgens paddlingshajkande. Men varför klockan 07.15? Är vi galna? Är vi Waxholmsscouter? Nej, nej. Vi är de vi alltid varit. Hajken började naturligtvis inte förrän 12.30. Men varför då samlas kvart över sju? Hur lång tid tar det egentligen att flytta fem kanoter?

Sanningen i korthet: Två körkort för lite. En uppbokad körkortsinnehavare för mycket. En för sent bokad släpkärra, som macken ville ha tillbaka klockan 10, osv.

Carl och Marianne hade alltså tre timmar att döda med kanoterna, i duggregnet i Brottby. Som tur var i närheten av ett kafé, vilket oturligt nog öppnade klockan 12. Hm, typiskt landsorten. Vad göra? Laga lunch på stormköket? Nej, nej. Det går ju bussar till Norrtälje! Där finns det restauranger... Mätta och nöjda hann vi tillbaka lagom till samlingen med patrullscouterna.

Paddlingen gick fint, vädret blev bättre och det flöt på bra. Marianne och Carl hittade en förlupen uppblåsbar miniluftmadrassleksak i vassen, betraktade den som vrakgods och sig själva som dess räddare. Efter någon timme var det fruktstund. All frukt var i Lars och Mickes kanot, vilket snart ledde fram till upptäckten att äpplen flyter, medan päron och cocktailtomater sjunker...

Vi kom tidigt till nattplatsen, lagade middag, kvällspaddlade och åt kvällsmål. Till det senare hade Carl (och Marianne, som lögnaktigt påstod att hon protesterade i affären) köpt osötad nyponsoppa och dito fullkornsskorpor. Det gillar alla tolvåringar har jag hört. Det gjorde de inte, och alla åldrar utom 27 höll med dem. 27-åringen försvarade sig med att det är nyttigt att lära sig att inte bara äta söta saker. Alla andra hade socker i nyponsoppan, men den var äcklig ändå.

Under paddlingen dagen därpå togs den fina vrakgodsflotten på släp som livbåt. Carl och Marianne hade tre jättepåsar skumgodisankor och ett par kexchoklad att dela ut. Så det var ju tur att vi hade köpt osötad nyponsoppa! Skumgodisankor väger inte så mycket, och är därför svåra att kasta. Men de flyter! En alternativ distributionsmetod som prövades var att lägga en hög skumgodisankor på "livbåten" och låta patrullscouterna hämta själva. Tyvärr blåste livbåten omkull innan någon av kanoterna hann fram, och vattnet täcktes av guppande, övergivna, pastellfärgade ankor.

På söndagen blev det sol. Och eftersom det var kallt på morgonen hade Marianne underställ under scoutskjortan, byxorna och regnbyxorna. Det är inte lätt att ta av sig det (näst-) understa lagret sittandes i en kanot, men det går. Det går även att paddla vilse i kanalen i Åkersberga, men bara lite.

En glad och trött Marianne, som rymt från sin av blöt hajkutrustning belamrade lägenhet och snart ska dricka ännu lite mer kvällste, önskar alla en schysst friluftssäsong! (Ja, bara galningar idkar friluftsliv vintertid.)

Men helgen då?

Efter en lång dag ute i skogen med scouterna med omväxlande sol, regn och snöstorm (okej, ledarna satt i bilen när det regnade, medan patrullscouterna orienterade i skogen, men mest var vi ute) var det dags för Marianne att sova. En hoprullad dunjacka som kudde och en varm mysig sovsäck skulle bli så skönt. Men Carl hade gömt Mariannes sovsäck. Och hennes jacka. Marianne blev lite ledsen. Inte för buset i sig utan för att hon var för trött för att hitta på någon bra hämnd.

Dagen därpå ville Carls mobil vara i hans ena känga, medan en liten nalle ur kvarglömdalådan kröp ner och myste i den andra. Strömsladden till Carls dator trivdes i hans jackficka och Roslagens-dag-rådjuret lånade hans ena vante. Men Carl gömde Mariannes necessär medan hon var i samma rum, boobietrappade hennes ryggsäck så remmarna flög upp i hennes ansikte när hon lyfte den och stal hennes halsduk.

Det måste nog tyvärr erkännas att Carl vann. Men bara lite.

Fredag kväll sovs det i vindskydd med eld och eldvakter, och lördag dag var det hårdscouting ute. Men på lördagskvällen var vi i en stuga där patrullscouterna fixade tacos. Sedan tittade vi på Melodifestivalen på storbild med projektor, och myste ihop tills de utmattade patrullscouterna somnade. På söndagen var det tävlingar, prisutdelningar och korvgrillning. Veggomarre tyckte att grillad sojakorv inte var gott alls. Nästa gång ska jag grilla äpplen istället.
 
Har faktiskt pluggat rätt seriöst den här veckan, och ska fortsätta med det, även om jag imorgon åker till Västerås för att hänga med min syster och hennes son, feministaktivisten Marcus. Och Håkan hoppas jag också träffa, så klart. Nytt rekord på antal läsare på en dag är förresten 45. Kul!


Rolig organisationstävling

Om en känner mig borde en förstå vissa saker. En organistionstävling där scouterna får en uppgiftslapp per ledare, lagd i ett förslutet kuvert med ledarens namn på, där ledarna inte känner till innehållet i varandras kuvert, är helt enkelt för frestande (patrullen fick även minuspoäng för öppnade kuvert, vilket innebar att en inte skulle öppna fler kuvert än en trodde sig hinna med). Men åter till vad en borde veta om en känner mig. Jag utgick naturligvis ifrån att även de andra ledarna skulle jävlas, så jag tänkte bara hänga på lite. Men de andra var alldeles för snälla. Eller opåhittiga, snarare.

Jag är mest nöjd med uppgiften: "Låtsas att Lars är en julgran. Dansa ringdans runt honom medan ni sjunger valfri julvisa. 8 poäng."

Den busiga kökspersonalen

Jag har den 1-6 januari stått i köket och lagat mat åt ungefär 65 personer, tillsammans med tre andra galningar. Fast mest var det jag och Carl som var galna.

Carl och jag började med att busa med varandra:
2 januari: Marianne hintar under förmiddagen om att ett roligt bus är att lägga knäckebrödssmulor eller cornflakes i någons säng. Under eftermiddagen säger hon ingenting om detta men frågar var knäckebrödet är och strax därefter lämnar hon köket i ett par minuter. Carl är paranoid men vill inte gå och kolla sin säng eftersom det naturligtvis skulle betyda att han förlorat. Psykhyss är bra. Under middagen göms Carl mössa i vedkorgen, medan Carl är i rummet. På kvällen har Carl lagt cornflakes i en plastpåse i Mariannes säng och gömt Mariannes bok under hennes madrass. Det var bara att klättra ner från våningssängen och börja leta...
3 januari: Marianne planerar sin testund. Hon tar fram det riktiga teet (inte påste som ledarna och deltagarna får), sätter på vatten och ställer fram tekannan. Därefter lämnar hon köket i någon minut. Tekannan ser mörk ut i botten, och det luktar peppar, men eftersom vattenkokaren står vid kryddskåpet kopplar hon inte förrän vattnet är påhällt och kannan flyttad. Bara att börja om. Denna gång lämnas inget obevakat förrän halva kannan är urdrucken, men efter att hon tittat bort har teet en lätt bismak av anis...

Senare: Carlas mössa hittas (efter att Marianne berättat var den var eftersom hon drabbades av dåligt samvete när det var dags att gå till lägerbålet) och göms igen. Denna gång i hans örngott. Han märker den inte när han sover och oroar sig för att han ska glömma den när han åker hem. Marianne får hålla i sig för att inte säga något, och mössan hittas vid hoppackningen...
Marianne gömde även Carls tofflor i hans packning, men gjorde missen att messa skryt med sin bedrift. Den ondsinnade Johan B tog rätt på Carls nummer och messade var tofflorna låg.

Efter halva kursen blev paranoian jobbig och Carl och Marianne beslutade att slå sina hyssuttänkande hjärnor ihop och busa med ledarna istället:
Till exempel fick en ledare sin madrass surrad med sisalrep under lakanet. De två som tänkt ut maffiatemat fick sova med pistoler i örngotten och eftersom Lars fyllde år fick han även Mickes godis i sin säng, och Mickes bok i sin väska. Presenter blir man ju glad för. Alla ledares inneskor hängdes upp på ett rep i hallen när de var ute. Efter frukosten en dag hängde alla kängor där istället när ledarna hade bråttom ut till morgonsamlingen. En annan morgon fick ledarna mha hushållspapper lite mindre skor. Sista dagen spändes sisalrep upp i de fyra ledarsovrummen, som en trevlig hinderbana, och för att ledarna som sov på golvet på mellanvåningen inte skulle känna sig utanför fick de sina sovsäckar kortade med ett par decimeter. Stackars Magnus var ända fram till morgonen missnöjd med sin korta sovsäck, medan hans mer misstänksamma ledarkollega upptäckte buset på kvällen. Men "En scout är ärlig och hjälpsam" heter det ju, och därför hjälpte hon köket genom att inte säga något till Magnus...

De andra försökte sig på lite lama hämndförsök:
En morgon var det ovanligt svårt att komma in i köket eftersom dörren var igentejpad med silvertejp och luckan igenknuten med snöre. Lampknappen var även den övertäckt med en fasttejpad skål. Vissa attiraljer var inte riktigt i rätt lådor och skåp heller, men eftersom allt skulle fram till frukosten spelade det inte så stor roll. Och om det hade gjort det hade det ju bara lett till försenad frukost för ledarna och kursdeltagarna. Farligt att busa med kökspersonalen. Sista natten var Mariannes och Carls sängar bäddade med plastfolie. Denna gång hade de dock inte hittat silvertejpen utan använt  lättborttagen frystejp.

Humor! Kul kurs! :)

Ikväll ska jag inleda hämnden mot Johan B med att, återigen, sopa mattan med honom i Alfapet. Har även en annan hämnd planerad men den kräver speciella förhållanden. Rapport kommer om, eller när, den genomförts. Men han har ingen anledning att vara rädd. Det kommer inte att hjälpa...