marre

Tänk vad skönt att vara vuxen! Det yttrandet förvånar säkert en och annan som känner mig. Men jag menar inte att det skulle vara skönt att uppfylla någon sorts norm om vuxenheten, typ villa, volvo, exlusivt förhållande med fast partner av motsatt kön som man har 1,8 gemensam minimänniska med och lovar att vara med resten av livet även om hen blir nazist. Jag menar att man är tryggare i sig själv, och inte lika fokuserad på omgivningens åsikter. Jag tror att de flesta som längtar tillbaka till tonåren minns vad de gjorde i den åldern, men inte vad de tänkte och kände (känner man inte igen sig är man välkommen att protestera).

Igår krigade jag exempelvis på Stureplan. Det var fullt med snö och det fanns jättemånga kostymmänniskor som fungerade som levande sköldar. (Naturligtvis vann jag, men det är inte det väsentligaste. Jag vinner ju alltid, förresten, så det kan väl inte förvåna någon. Det blir lätt så när man definierar reglerna i efterhand.) Jag tror säkert att en och annan kan ha tittat en smula snett på oss, men vi hade ju roligt, och vi skadade ingen annan, så det var ingenting vi (eller i alla fall jag) brydde oss om. Skulle jag gjort samma sak för 10-12 år sedan så skulle jag antingen ha varit full eller ha umgåtts med scouter en hel helg så att jag var uppe i varv. Och jag skulle ändå ha funderat lite över vad folk tänkte. Nu kan lekpersonligheten komma fram utan förberedelser. Och när man var ännu yngre fick man inte ha snöbollskrig bland folk, och inte heller avsluta kriget med fredsförhandlingar över ett glas vin i en närliggande krogsoffa.

Bara det finns snö är vintern inte så illa. Man får ladda med varm choklad, glögg, te och rödvin framför en varm brasa...

Konserten var underbar. Mysig stämmning och nästan helt genomgående bra låtar. Två gitarrer och en kontrabas, inte ett blip-blop i sikte. "Soloviolin" med kontrabas, och "Natten är lugn", om varför natten är så underbar, gav mig gåshud. Allt var så vackert!
   Tesen att Mondo är dåligt gäller nog bara när man går dit bara för att man kommer in gratis och mest blir störd av musikerna som man inte gillar och som för oväsen när man vill dricka sin öl i lugn och ro. Nu när det var ett band jag gillade (alltså som objektivt sett var bra) var lokalen mysig. Det gjorde inte ens nåt att Mondo förlorat sitt alkoholtillstånd. Känner jag Marre rätt var det bara bra. :)

Myskänslorna från gårdagen kommer förhoppningsvis att hänga med åtminstone veckan ut...

Och nu sitter jag i en datorsal på Tibble omgiven av småsjungande estetelever som skriver på sina uppsatser. De är så gulliga (jag menar detta på ett positivt, inte nedlåtande sätt). Alla elever borde vara esteter... Eller humanister av något slag iaf.

Ska på Adolphson och Falk ikväll, och ägnade därför gårdagskvällen åt intensiv träning. Fyra skivor plus samlingsskivan är jag någorlunda inlyssnad på nu, att jämföra med min förkunskap som bestod av tre låtar: ”Blinkar blå”, ”Stockholmsserenad” och ”Mer jul”. En del låtar är hur bra som helst, exempelvis ”Soloviolin” från Indigo från 1990, medan andra är sämre. På de tidiga skivorna är det mycket syntigt blip-blop, men texterna är ibland bra, och de kommer förmodligen inte spela så syntigt live. En låt från Indigo som inte är så bra inkluderar ett rim på ”disko” och” frisco” (frisco var inte bara ett sunkigt jeansmärke utan även en läsk av sprite-typ, för dem som inte minns). Det känns nästan som att de hade ett par bra låtar och sen kompletterade med sunk för att komma upp i tio låtar till skivan. Men det kan också vara så att skivan befinner sig i brytningen mellan 80- och 90-tal och att låtarna därmed är inspirerade av båda decennierna, eller vad vet jag.

Praktiken på Tibble tuffar på. Imorgon ska eleverna få leka att de är stormakter i Europa på 1700-talet. Sen ska en elev få vara Polen och så ska de andra stycka honom eller henne mellan sig…

Enligt en av mina estetelever var en orsak till 30-åriga kriget att ”Dom där kalvarna inte var nöjda”. Hm. De har prov på fredag… (Ja, jag vet att detta bara är roligt om man kan historia och känner till kalvinisternas roll)

I övrigt har jag en vacker blåtira från i måndags, då jag var på Cybertown med scouterna. Underskatta inte kraften hos 35 kg springande scoutflicka….

Men på det hela taget är världen bra. Det finns kanske fler idioter än vettiga människor, men som tur är träffar jag mest de sistnämnda.

Nu är jag ute på praktik och blir helt slut av alla nya intryck. Har inte träffat elever på ett år, och aldrig tidigare träffat gymnasieelever. Skrämmande är de. Ena sekunden känns de jämnåriga för att sedan transformeras till barn sekunden därpå.

Inte blev det bättre av att eleverna var på samma ställe som en lagom småfull Marre i fredags (tokfull enligt min definition /Fröken K). Marianne jobbar annars på för att hålla det övriga kollektivet på behörigt avstånd från hennes alldeles egna elever. Men eleverna verkar ha klarat sig ifrån mötet utan livshotande men.

Hur mår skolan i Sverige? Skolan jag är på verkar ha det bra. Det kan bero på att oseriösa elever inte har tillräckligt höga betyg för att komma in i och för sig...

Men jag har ändrat mig. Jag tycker att högtider är kul. Det gäller bara att göra dem till sina egna så att det inte känns tillgjort. Sen måste man kompromissa lite om man vill fira med andra människor. Istället för att ta avstånd från saker för att de är fåniga och konstruerade kan man väl konstruera om dem så att de passar den firande gruppen? Helena och Heidis luciatåg är lika vackert varje midsommar till exempel. Ett annat omdiskuterat firande är icke-religiösa namngivningsceremonier, som kan vara jättekrystade om man inte ser till att göra dem på ett bra och personligt sätt.
 

 

 

Framåt kvällen i lördags kom vi fram till att det var taskigt att de som av olika anledningar missade middagen inte fick någon hyllningsdikt, så vi tog fram papper och penna och satte oss och skrev (Fan vad du ljuger, du skrev ju faktiskt dikten alldeles nyss  /Fröken K). Här kommer en första dikt, de andra kommer senare.

Stolt stark smart trygg säker
Lyssnar helst på Radioaktiva Räker
En rörlig prick med mycket temperament
Hotar med gröt
Fast ändå mest söt
Patrick, som sig fast i våra hjärtan bränt
 

 

 

 

 
 

 



Och min andra dikt:

Syrlighet och humor i stora lass
Jag tycker inte att du är ett dugg kass
Rolig och varm nykter som full
Samlar vuxenpoäng och sprider gull
Du är alls ingen riktig aristokrat
Men, jag måste fråga: Har vi ätit mat?
 
 

Hanne Kjöller, som till min stora sorg varit borta från DN en längre tid, har nu skrivit på ledarsidan två dagar i sträck. Igår var hon inte så jättespännande, men idag var hon underbar igen. Om kvällstidningarnas ”om du är tjej är det din plikt att vara rädd för våldtäktsmän hela hela tiden”-kampanj. Om hon fortsätter så här kommer jag att börja skicka kärleksbrev till henne, för hon är så bra!
 
Heder även till Peter Wolodarski, som lyckats skriva en text där han inte argumenterar för att mer marknadsekonomi är lösningen på alla problem från korruption och lövhalka till trasiga skosnören och att det alltid är nån på fester som envisas med att lägga cd-skivorna i fel fodral. Därmed inte sagt att jag är säker på att det inte finns problem som går att lösa med mer marknadsekonomi, men Wolodarski brukar vara så hemskt tjatig…
 

För oss som tassar runt i monogamiförhärligandets utkanter kan påverkan från människor som är öppnare än vad vi är vara nyttig. Ett problem med att söka sig till en öppnare syn på förhållanden är att man* har ett normpaket med sig som man inte riktigt kan kasta bort utan att ersätta med något och vad detta något är, eller kan vara, har man ingen aning om. Man riskerar att hamna i en sits där två personer som vill ha en icke-normuppfyllande relation ändå jobbar på att uppfylla normen för att de inte vet hur de annars ska bete sig.

Jag tror att man måste vara en trygg och säker person för att klara av en kravlös kärleksrelation. Hur våga visa sig svag för en person som är öppen med att den när som helst kan välja bort en? Och apropå kravlös måste jag koppla tillbaka till mitt tidigare engagemangsresonemang. Finns det inte en risk att ett kravlöst förhållande blir oengagerat? Att bry sig är väl bra, eller nåt. Men svartsjuka är alltid dåligt, missförstå mig inte. Egentligen är det skumt att tänka sig att bli sur för att den man älskar har sin tunga i någon annans mun. Om den jag älskar har roligt och inte avser att såra mig utan bara vill ha roligt (hångel med andra kan ju vara en maktdemonstration) och hånglet ifråga dessutom inte utgör något hot mot relationen är det väl bara bra?
(När man skriver sånt här börjar man osökt att fundera över vilka man gett bloggadressen till…)

Poängen är att det är exklusivitetskravet i en exklusiv relation som gör att hångel/sex/kärlek med andra är ett hot mot relationen, eftersom den andra personen då ”ersätter” en själv.
Om man känner att man vill förstå vad tusan jag pratar om, och dessutom fattar att jag inte är så insiktsfull och fördomsfri att jag kommit att tänka på ovanstående utan hjälp, kan man titta på texten ”Relationsanarki” på Dr Andies blogg, weaver.mine.nu/andie/, och gärna även läsa kommentarerna. ”Love made me do it” är också bra.

Jag vill också föra fram att ovanstående resonemang för mig, än så länge i alla fall, endast är teoretiskt. Vet inte alls om jag är stark nog för att, eller ens vill, ha ett öppet kärleksförhållande. För övrigt kom jag och en vän idag på att vi ska vara ”exklusiva singlar”, det vill säga inte ha förhållanden med andra men inte heller med varandra. Fast andra vänner var okej så länge de inte utgör ett hot mot vår relation… Men på de flesta plan insåg vi nog att det inte håller i längden.

*Borde egentligen skriva ”en” och inte ”man” men är rädd att det skulle göra texten svårtillgänglig för oupplysta läsare (Japp Lian, du igen…)

Noterade att jag inte kan rätta stavfel i kommentarerna.  Störande, främst när det är jag som kommenterat och stavat fel.