Två små stockholmare skulle gå en dag...
Det var en gång en pojke och en flicka som skulle ut på utflykt. De hade packat så fint så fint och begav sig i gryningen till båten som hade fräckheten att avgå vid den ohemula tiden klockan nio. Vid ankomsten till bryggan möttes de av horder av ungdomar som skulle på skolutflykt. Horderna skulle med en annan båt. Lättnaden var stor. Efter att den medhavda frukosten kompletterats med mjölk och socker till teet från cafeterian (man kan inte komma ihåg allt, och ja, de betalade för sig) glufsade pojken och flickan glatt i sig den, varefter de somnade. Resmålet nåddes vid tolvtiden. Efter diverse matinköp bar det av på en lång skogsutflykt. Först var tanken bara att gå ner till vattnet bortom alla hus, men det visade sig att med lite kreativa idéer om var väderstrecken befann sig, och med den kloka insikten att det är roligare att gå i skogen än att följa löjliga stigar för amatörer, kan det vara VÄLDIGT långt till vattnet på Möja. Det är nämligen bara en myt att det är en ö. Det är land överallt, om man med "land" även menar sankmark, och när man till sist hittar en mysig lunchplats vid vattnet visar det sig vara en sjö.
Som dagens enda turister på Möja blev pojken och flickan både uttittade och vänligt behandlade av lokalbefolkningen. De fick se sköna rospiggstanter köra flakmoppe, uppleva vackra klippor, vandra i skön skog och spela Star Munchkin med utsikt över en öde skärgård.
Sens moral: Skärgården är underbar - men ingen annan än jag och mina vänner borde vara där. Och när man vandrar kan det vara bra att ha en kompass...
Hur man förändras, men ändå består
Något jag däremot minns är när jag och pappa en sommar var och såg Teaterbåtens uppsättning av "En midsommarnattsdröm". Säg att jag var en fem-sex år (förmodligen var jag tio, men det tycker jag inte att vi säger). De ville ha barnen med upp på scenen för att dansa som älvor. Naturligtvis tvärvägrade jag och försökte gömma mig bakom pappa. Då tänkte de att jag kanske kunde vara klädd som buske så att jag ändå skulle få vara med lite grann. Snyggt försök! Hur skulle jag kunna veta att det inte är busken som spelar huvudrollen? Kräver de att sexåringar ska ha läst Shakespeare nu också? Jag visste att strålkastaren säkert skulle vara på busken hela tiden - och även om den inte var det skulle alla, precis alla i hela publiken, all personal på båten, alla skådespelarna, alla fiskmåsar och alla förbiplaskande fiskar titta på busken varenda sekund av pjäsen. Mig lurade man inte så lätt ens då... Tårarna var definitivt inte långt borta. Pappa fick vara buske, och jag var ruskigt modig som vågade sitta bredvid honom medan han hade allas uppmärksamhet med sin centrala roll.
Det var inte det att jag inte ville vara med. Visst ville jag det. Jag ville bara inte att någon skulle lägga märke till mig.
När jag började skolan dröjde det ett bra tag innan jag fattade poängen med att lära känna de andra i klassen. Jag hade det ju bra som jag hade det - vad skulle jag med dem till? Men när jag iakttagit ett tag tyckte jag att de nog kunde tänkas vara roliga ibland. Av någon anledning tyckte många av dem då att jag var en kuf. Skumt, inte sant?
Numera gillar jag att vara i centrum för det mesta, trots att min stora blygsamhet nog har medfört att detta gillande har undgått de flesta... Däremot tycker jag fortfarande inte om rampljuset. Skillnad? Jodå. I centrum är man för att man just då pratar om något som andra lyssnar på. Man har möjlighet att iaktta centrum från sin perifera position och se om det är en plats man skulle vilja vara på vid just det här tillfället. Man styr situationen och kan när som helst kliva ut i periferin igen. Rampljuset ramlar bara över en. Som när man kommer senare till en middag och alla tittar på en och man bara vill snabbspola fram till den intressanta konversation som man vet att man kommer att delta i och försöka vara i centrum av fem minuter senare.
Jag vill inte vara en dansande älva förrän jag har fått iaktta de andra dansande älvorna. Jag vill se innan jag syns, och veta mer om dig än vad du vet om mig. Så slipper jag känna mig som ett vettskrämt barn som spelar en buske som alla stirrar på.
Varför detta krav på perfektion?
Numera känns det som att arbetsgivare kräver att deras anställda ska vara perfekta från början. När de sedan jobbat ett tag kan de slappna av lite utan att det anses allvarligt, men startläget måste vara högt. Oavsett jobb. När man läser vilka krav en arbetsplats som Lidl kan ha för sina sommaranställda blir man lätt mörkrädd. Varför ska man ha avslutat gymnasiet för att kunna sommarjobba på Lidl? Var är det tänkt att gymnasieungdomar som inte kan få slackiga jobb på föräldrarnas arbetsplatser - jobb som egentligen är en löneförmån för föräldrarna - ska jobba på sommaren? Ska de inte få vara med?
Det känns som att detta är dåligt för samtliga inblandade. Hade 16-åringar fått jobb skulle det finnas 18-åringar med arbetslivserfarenhet och förmåga att ta mer avancerade arbeten. Samhället skulle inte drunkna i akademiker som långt upp i 20-årsåldern aldrig haft annat än timlön.
När en 16-åring väl får ett jobb är det inte sällan så okvalificerat att chefen är en inkompetent 19-åring som jobbat där ett halvår. Hur kapabel är den personen att ta tag i 16-åringen om hen börjar missköta sig? Risken att chefen istället väljer den lätta vägen och inte låter 16-åringen jobba vidare är stor. Var finns arbetsledarna med socialt patos som förstår att alla faktiskt inte har lärt sig hemma hur man uppför sig på en arbetsplats? Arbetsledaren som den vuxne som kan hjälpa, stötta och ställa tydliga krav så att 16-åringen förstår vad som förväntas.
Samhället måste ha plats även för dem utan framfötter. Dem utan kontaktnät. Dem utan entreprenörsanda. Dem som vill jobba ändå. Dem som är människor och inte karriärmaskiner. Dem som inte är perfekta. Men jävligt bra ändå.
Vem är jag?
Jag är: Stödjande, omhändertagande, förstående, spontan, nyfiken, känslosam, egoistisk, logisk och analytisk.
Jag är inte: Blyg, försiktig, diplomatisk, kritisk och dömande.
Detta kom jag fram till genom ett test där man väljer ut det ord i en rad som man känner mest för. Sen omvandlas orden till poäng och man får diagnosen. Som det spontana barn jag är ser jag förstås detta som ett fullgott skäl till att låta min egoism få helt fria tyglar, men samtidigt vill jag ju ta hand om andra. Typiskt.
Vad tycker ni? Stämmer det här med ert intryck av mig? Alla som upplevt mig som blyg, försiktig och på gränsen till självutplånande hänsynfull blir säkert förvånade...
Att åka tunnelbana del två
Vis av tidigare erfarenhet har jag de senaste dagarna varit mycket vaksam och noga när jag åkt tunnelbana. Så när jag skulle åka från Liljeholmen, men inte gå av vid Tekniska Högskolan som vanligt, utan fortsätta med tåget ända till Universitetet, gällde det att vara på sin vakt mot allt och alla som gör sitt bästa för att man ska hamna i Norsborg, eller i Skövde för den delen.
Jag ansträngde mig. En stor fara är till exempel att man kan träffa någon man känner, och då bara av slentrian följa med personen eftersom den ska dit man vanligen ska. En annan är att man bara för en sekund glömmer bort att man är en fokuserad och ständigt alert individ, och hamnar i andra tankar. På grund av dessa faror präntade jag noga in i hjärnan att inte, inte under några som helst omständigheter lämna tåget innan det stannade vid Universitetet, så att jag skulle komma ihåg det oavsett tänkbara oförutsedda händelser.
När tåget sedan stannade vid (den visserligen i allmänhet trevliga, men just vid detta tillfälle mycket avskydda) stationen "Karlaplan" kände jag att det inträffade nog var en sådan omständighet som gjorde att jag trots allt fick gå av.*
*Läsare som inte har så bra koll på Stockholm kan vilja ta sig en titt på hur tunnelbanenätet ser ut .
Konsten att åka tunnelbana
Men det var lite svårt att ta sig därifrån. Jag satt på perrongen och väntade på tåget. In kommer ett tåg som det står "Hässelby Strand" på. Och det ska inte jag åka med - mig lurar man inte! Jag ska ju söderut. Kondukturen ropar "tid för avgång" lite väl många gånger tycker jag, och sen åker det iväg. Men åt samma håll som det kom ifrån?!? Och plötsligt stod det "Högdalen" på tågskrället. Bara så där. Och så fick jag vänta i tio minuter till. Fascistsamhälle.
Kort sagt: Marianne fick lära sig vad slutstationer är för något.
Att tända eld på slott
Funktionärssamlingen var klockan sju, och tävlingen startade 8.45. Tre och en halv timme senare stängde kontrollerna och alla begav sig ut till Sjöhistoriska för prisutdelning. Syftet med att ha tävlingen mitt i stan var bland annat att visa upp scouting. Vilket förstås är utmärkt. Men vilka rör sig i Gamla Stan, eller överhuvudtaget utanför det underbara drömlandet, före tolv en lördag? Utländska turister i pensionsåldern. Och det är inte riktigt dem man vill nå ut med budskapet om scoutings allmänna brahet till. Så varför var tävlingen inte två timmar senare? Eller på eftermiddagen? Ur pr-synpunkt skulle det ha varit mycket bättre, och dessutom är stockholmsregionen stor. Vissa deltagare och funktionärer kommer från ställen som Nynäshamn och Östhammar. Undrar vad de arrangerande stockholmsborna skulle ha tyckt om att bli tillsagda att infinna sig i Östhammar mitt i natten klockan sju en lördag?
Vi löste detta genom att ha övernattning i CarlAs praktiskt belägna innerstadslägenhet, där vi spelade tv-spel, åt blåbärssoppa och lyssnade på Lars trevliga snarkningar. Scouting i seniorscoutstil alltså.
Lars gick med patrullscouterna under dagen medan jag, CarlA och Christofer, tillsammans med drygt 20 andra, var kontrollanter på en eldningskontroll som var vid obelisken utanför slottet. Eld, för lite sömn och allmänt degenererade personligheter ledde till funderingar om hur nära man skulle kunna komma att tända eld på slottet innan militären skjuter en, varför materialet som används när man tävlingseldar är så svårt att bygga brandbomber av och om man får använda vaktkurerna som toaletter. Sen funderade vi också över om det skulle gå att göra något åt det där gräsliga fejkade vikingaskeppet som ligger vid slottet och är dålig. Och vi lyckades faktiskt skapa en lucka i rumtiden och se till att den var ordentligt nedbrunnen i god tid innan tävlingen. Ingen mer hemsk vikingabåt alltså, tack vare oss!