Unga människor
Platsen är Kungliga biblioteket, KB. Närmare bestämt den stora läsesalen i detta bibliotek. I denna läsesal läser man böcker som förvaras i bibliotekets magasin, eftersom svenska böcker inte får lånas hem från detta bibliotek. I mån av plats får även andra människor, som läser böcker eller annat de tagit med sig till biblioteket, läsa i läsesalen.
Läsesalen på KB är en tyst plats. Det tycker du kanske är självklart? Då är du nog inte mellan 20 och 25. På en tyst plats har man mobilen avstängd. Det tycker du kanske också är självklart, även om du är mellan 20 och 25? Ah, men vad menas då med att mobilen ska vara avstängd?
Är du nu över 50 år gammal tror du nog att man ska stänga av mobilen helt. Men det är fel. Du kan mycket väl ha på mobilen, men den ska vara ljudlös. "Ljudlös" betyder att mobilen inte ska låta. Det är alltså inte - vilket du som är mellan 20 och 25 troligen inte har fattat - okej att ha vibrationen på. Har du det förtjänar du att grillas långsamt över en eld med plast- och oljebränsle, som spyr ut giftiga gaser, vilka du måste vara noga med att andas in så att de inte kommer ut i atmosfären och förstör miljön.
Varför tror jag då att detta är en allmän företeelse bland dessa människor? Jo. Jag var i läsesalen idag. Bredvid mig satt en tjej. Hennes mobil vibrerade. Min tanke var förstås att det var synd om henne, som hade glömt stänga av vibrationen och därför säkert skämdes nu. Gjorde hon det? Nja. Om hon gjorde det kände hon i så fall ett stort behov av att genast berätta detta för någon, för människan SVARAR i telefonen! Inne i läsesalen! Sedan PRATAR hon i telefonen medan hon går mot utgången. Förmodligen blev hon tillsagd i receptionen, för hon såg lite stukad ut när hon kom in. Men det tog inte slut där. Lite senare vibrerar telefonen IGEN. Och människan svarar även denna gång! Men nu säger hon "vänta lite" medan hon småspringer mot utgången. En stund senare gör hon om manövern en tredje gång. Hur är det möjligt för en människa att vara så urbota egoistisk och korkad? Eftersom hon hade papper framför sig, med text på, är det trots allt troligt att hon kunde läsa. Men hon kanske inte såg alla skyltar? Fast ska man verkligen behöva läsa på en skylt att man ska stänga av mobilen för att fatta att man inte svarar telefonen i en knäpptyst läsesal?
Är du snällare än jag, vilket är det enda rimliga, tänker du kanske att hon väntade på ett väldigt viktigt samtal. Det kanske hon gjorde. Men gör man det har man, för i helvete, inte i läsesalen att göra. Det finns gott om andra platser man kan vara på. Särskilt om man, som hon, inte ens läser material från KB.
Jag menar inte att alla i hennes ålder är fullt så galna som hon. Men strax efter att hon gick ut andra gången vibrerade en annan mobiltelefon! Den skyldigg var i samma ålder som brottslingen ovan, fast av annat kön. Han hade i alla fall vett att inte svara. Men stängde han av ljudet? Nej då. En minut senare vibrerade telefonen igen.
Märker inte dessa människor att de är de enda som låter? Varför läser de i KB:s läsesal om de inte gillar tystnad?
Är de komplett galna? Eller är det jag som är galen? Rösta!
Böckers fräcka försvinnanden
Lämnade bankomaten på väg mot biblioteket. Men kassen kändes lite för lätt. Kollade. En bok fattades. Fan. Paniken lös i mitt ansikte. Hjälplösheten sprutade ut ur ögonen. Varför skulle jag ha tagit upp en bok om kvinnornas situation i det medeltida England medan jag tog ut pengar? Verkade orimligt. Men uppmärksam som jag är lade jag plötsligt märke till något. Min vänstra arm uppehöll sig i en lätt ansträngd ställning väldigt nära kroppen. Och någonting platt verkade befinna sig mellan nämnda arm och min kropp. Vad kunde detta vara? Hur underligt det än kan låta hade jag faktiskt en bok om kvinnornas situation i det medeltida England under armen. Slående lik boken som inte var i min kasse. En sån slump!
Ludvig Rasmusson
"Ludvig Rasmusson" är rubriken till den här texten. Dels för att jag har tänkt att den till stor, ganska stor eller åtminstone viss del kommer att handla om denna roliga och kloka skildrare av gubbismens bästa sidor, och dels för att något som är i rubriken lätt poppar upp i sökmotorer och jag vill att Ludvig Rasmusson ska hitta hit så at han får läsa om sin allmänna brahet. Jag fick en bok av Rasmusson i present ungefär i julas - med "ungefär" menar jag att det kan ha varit julen innan, eller någon födelsedag eller så, om det nu är så att jag verkligen fått den, viss risk finns för att den är lånad eller snodd eller så. Boken bestod av en samling krönikor som var välskrivna och ibland så roliga att jag skrattade högt på tunnelbanan, eller skulle ha gjort om jag hade åkt tunnelbana då, vilket jag inte är säker på att jag gjorde, så så det kan ha varit på bussen, men ändå. Så när jag för någon månad sedan vandrade utmed världens längsta bokbord och fick se författaren sittande vid ett bord i egen hög person (om han nu är lång, det är egentligen mest en gissning, för det är svårt att se när någon sitter ner och wikipediaartikeln saknar denna viktiga uppgift ) kändes det självklart att stanna till och köpa ett signerat exemplar av kåserisamlingen "Mannen som tyckte för mycket". Det är en bra bok.
Rasmusson har ett roligt sätt att skriva. Han inleder de flesta stycken, eller egentligen inte alls de flesta, men rätt många, eller i alla fall ett par stycken stycken, i boken med en kort mening, och sedan låter han denna mening följas av längre meningar, varav en del nästan onödigt långa, med inskjutna bitsatser, huvudsatser, och mittemellansatser, på ett sätt så att språkbehandlingen i sig ibland nästan är mer underhållande för en meningsbyggnadsnörd som jag än det roliga innehållet. När han har skrivit en eller ett par av dessa utdragna, funderande, insiktsfulla och kloka meningar avslutar han stycket. Med en elegant kort liten mening.
Vad skriver då Rasmusson? Ett litet smakprov borde det väl gå att bjuda på utan att upphovsrättlagarna, antipiratbyrån, polisen, Norstedts förlag och "Föreningen för minskad spridning av kultur" kommer hit och slår mig med lagboken?
Rasmusson stör sig på att idrottstävlingar numera kallas idrottsfester. Om detta skriver han bland annat:
"Tänk om jag var bjuden på fest och hade på mig kläder med reklam för Cloetta! Och bara drack sportdryck och inte sade ett ord! Utan stod i ett hörn och strechade."
Vidare har Rasmusson inte något problem med att vissa gäster kommer för tidigt till fester. Så länge de accepterar att sitta någonstans och titta på teve tills festen börjar. Om de kommer in i köket och säger:
"Åh, jag är så generad att jag kom för tidigt, men jag ska inte vara til besvär, absolut inget besvär för min skull, men kan du bara laga lite lite lite lite kaffe, så skulle jag bli så tacksam så tacksam, men inget besvär för min skull, ja, har du grädde skulle jag bli ännu tacksammare, och bitsocker, och om du har en smörgås, så lovar jag att inte besvära mer." Varpå de följer upp med att kommentera att maten luktar gott, men verkar onyttig - och borde inte värden tänka mer på vad han äter?
...tycker inte Rasmusson att det är så mysigt och problemfritt med tidiga gäster längre.
Budskapet är alltså följande: Ge er iväg till en nattöppen bokhandel och köp något av Rasmusson, bums! Eller till en vanlig dagöppen bokhandel om det skulle vara så att ni tittar in här så sällan att ni inte läser detta förrän det blivit fredagsmorgon. Men tittar ni in så sällan har ni kanske inte tid att läsa böcker?
En rolig sak med att blogga...
Varför bloggar man? Varför bloggar jag? Såna frågor dyker lätt upp när man har lagt bloggandet på is en stund. För att kunna utveckla sitt skrivande på ett kravlöst sätt, för att hålla kontakten med vänner och familj utan att behöva ägna sig åt läskigheter som samtal och irl-träffar och för att föra ut sanningen till alla man känner. För visst är det mest en ganska begränsad skara bestående av familj, vänner och bekanta som läser den här bloggen regelbundet. Men eftersom den ligger på nätet är den öppen för alla, och den dyker upp i sökmotorer, vilket gör att andra också hittar hit. Ibland människor som berörs av ett ämne jag tagit upp, men ibland också människor som själva varit ämnet för texten.
I augusti fick jag ett sådant besök i den här texten från oktober förra året. Roligt, även om jag nog hade formulerat mig annorlunda om jag hade trott att han skulle titta förbi. Och de flesta minns kanske den ultrakristna Stefan Grevle, som sökte rätt på bloggen efter att jag mejlat honom och informerat honom om hans uselhet.
För övrigt har jag ägnat morgonen åt att mysa med en kopp te och gårdagens kulturdel. Tekoppen stod på kulturdelen. För att kunna se en del av artikeln som skymdes av tekoppen fattade jag det kloka beslutet att försöka flytta tidningen istället för koppen, vilket på sätt och vis lyckades. Tekoppen stod inte längre på tidningen och skymde artikeln, utan låg bredvid, och teet som förut legat stillsamt och lydigt på sin plats flöt nu ut över artiklar, golv och en och annan morgonrock.
Lite tankar till sommaren
Till dess:
Felsökning är intressant.
När man misslyckas med att öppna en dörr finns det ett antal faktorer att tänka på. Dessa kan indelas i två kategorier:
1. Dörren
2. Låset
Vi börjar med 1. Är det en dörr? Säkert? Inte ett fönster eller så? Är det rätt dörr? Borde du gå in genom denna dörr eller finns det en annan dörr i närheten som är den som du hade tänkt öppna? Ta en noggrann titt på dörren innan du går vidare och granskar låset, som i sin tur bör granskas noga innan du lägger ut 800 kronor på en låssmed för att komma in i grannens lägenhet. För även om låssmeden skulle låta sig övertalas om att du faktiskt bor där, vilket inte är troligt, så är det ändå inte troligt att grannen är lika medgörlig.
Detta leder vidare till punkt 2: låset. Är dörren låst överhuvudtaget, eller är det bara så att den öppnas inåt och du står och drar i den? Tips: Står det "push" på dörren så betyder det att man inte ska dra. Tyvärr finns dessa bokstäver aldrig där när man börjar dra, utan dyker upp från ingenstans efter att man ägnat någon minut åt dragande inför en publik bestående av roade 10-åriga monster.
Passar nyckeln inte i låset? Vilken nyckel är det du försöker använda? Är det ens en nyckel, eller står du och visar upp busskortet eller inpasseringskortet till jobbet i hopp om att dörren ska fatta vinken? Och apropå jobbet - är det där du är? Då ska du inte använda vare sig nyckeln till sommarstugan eller till hänglåset som du glömde på badhuset i vintras för att komma in. Det säkraste är istället att vänta på en kollega, eftersom det kan bli så pinsamt om chefen dyker upp bakom dig just när du står och svär över att ditt förbannade bibliotekskort inte funkar i kortläsaren.
Mer felsökningsklokheter från mig kommer i juli. "Internetbanken - en snårskog för ickestrukturerade" eller "Att lära sig se skillnad på sitt personnummer och sin pinkod - några knep" är lite textidéer som jag bollar med. Men till dess får ni gärna bidra med egna felsökningsberättelser, eller berättelser om annat också för den delen.
Glad sommar!
Två små stockholmare skulle gå en dag...
Det var en gång en pojke och en flicka som skulle ut på utflykt. De hade packat så fint så fint och begav sig i gryningen till båten som hade fräckheten att avgå vid den ohemula tiden klockan nio. Vid ankomsten till bryggan möttes de av horder av ungdomar som skulle på skolutflykt. Horderna skulle med en annan båt. Lättnaden var stor. Efter att den medhavda frukosten kompletterats med mjölk och socker till teet från cafeterian (man kan inte komma ihåg allt, och ja, de betalade för sig) glufsade pojken och flickan glatt i sig den, varefter de somnade. Resmålet nåddes vid tolvtiden. Efter diverse matinköp bar det av på en lång skogsutflykt. Först var tanken bara att gå ner till vattnet bortom alla hus, men det visade sig att med lite kreativa idéer om var väderstrecken befann sig, och med den kloka insikten att det är roligare att gå i skogen än att följa löjliga stigar för amatörer, kan det vara VÄLDIGT långt till vattnet på Möja. Det är nämligen bara en myt att det är en ö. Det är land överallt, om man med "land" även menar sankmark, och när man till sist hittar en mysig lunchplats vid vattnet visar det sig vara en sjö.
Som dagens enda turister på Möja blev pojken och flickan både uttittade och vänligt behandlade av lokalbefolkningen. De fick se sköna rospiggstanter köra flakmoppe, uppleva vackra klippor, vandra i skön skog och spela Star Munchkin med utsikt över en öde skärgård.
Sens moral: Skärgården är underbar - men ingen annan än jag och mina vänner borde vara där. Och när man vandrar kan det vara bra att ha en kompass...
Nä, men - en batteridriven ölburksöppnare? Så praktiskt!
Eftersom helgen innehöll födelsedagar inleddes den med presentshoppande på fredagseftermiddagen. Att köpa en present handlar (för mig i alla fall) om att först gå runt i ett par butiker där jag vet att jag inte kommer att hitta något, för att bearbeta mina villfarelser om att presenter som är straff egentligen är mycket roligare än sådana där presenter som gör mottagaren så där onödigt glad. Och det blir inte lättare att bekämpa denna vilja till missnöjesskapande av att födelsedagsbarnet hade önskat sig "onödiga kökssaker". Eftersom det var Johan B som fyllde år kunde bearbetningen och bekämpningen dock påskyndas genom att jag messade elakheter till födelsedagsbarnets lägenhetsdelare, Vesslan. Först ställde jag en rent hypotetisk fråga ifall Vesslan föredrog guld- eller silverfärgade meterhöga trädgårdstomtar som köksprydnader. Och när denna stillsamma förfrågan bemöttes med påtaglig kärlekslöshet försökte jag övertyga honom genom att säga att den hade rörelsedetektor, och spelade en trevlig melodi varje gång man kom i närheten...
Efter en stund insåg jag dock att jag ju skulle köpa en present till en person som jag faktiskt tycker om att göra glad, men det som avgjorde presentvalet var att jag själv tillbringar alldeles för mycket tid i det köket för att vilja köpa något helt galet. Så det enda galna Johan B fick av mig var ett par väldigt eleganta, smakfullt designade drinkpinnar prydda med svitmärken (spelkortssymboler - hjärter och ruter och så ni vet). Charmigt dålig kvalité var de också av. Jag försökte lura i det intet ont anande (mm, troligt att han skulle ha varit det när han pratade med dig. /Fröken K - som är sur för att Marre inte bjöd med henne på festen) födelsedagsbarnet att de var gjorda av kristallglas och designade och jättedyra, men osmidigt nog hade jag då redan visat att jag hade med mig ett annat paket.
Andra praktiska saker som gavs bort var bland annat en äggpickare, en äggskiljare, en kakform formad som Kalle Anka, en sked som är böjd så att den går att hänga på koppkanten och fem sorters dijonsenap. Ett par praktiska sugrörsglasögon, där man stoppar ena änden i glaset och den andra i munnen och kan titta på vätskan när den åker runt ögonen kommer förstås att användas ofta, och en liten bricka prydd med en karta över den spårbundna kollektivtrafiken i Stockholm är en väldigt smart present - tycker ni säkert om ni som jag har erfarenhet av att bära två tekoppar samtidigt som ni funderar över hur ni ska ta er till Hemfosa, eller till Olovsund, för utifall att ni skulle få lust att åka dit. Men nu är det vanliga dilemmat löst för Johan B:s del - det är bara att titta ner på tebrickan så får man veta precis hur man ska åka. Av Vesslan fick han märkligt nog presenter som behövdes i hushållet - handdukar och en vitlökspress. Och de varken blinkade eller hade inbyggd transistorradio. Konstigt.
Framåt fyratiden rullade de sista gästerna hemåt från slagfältet. Serpentiner i drivor och ett och annat vinglas som kletat sig fast vid bardisken i vardagsrummet. Vid den här tiden hade Eleonora hunnit börja sin födelsedag, och blivit satt på en barpall i mitten av vardagsrummet av den alltid välmenande Marre, som även såg till att någon började sjunga (när man bara mimar är det så svårt att få med sig folk när man tar upp sånger). I övrigt hade det diskuterats länge och väl vilka som kände folk som inte dejtade kändisar samt om det var snällt eller elakt att hjälpa sin kompis att ragga genom att sjunga sin kompis telefonnummer för den kompisen vill ragga på medan man ackompanjerar på en ukulele som man inte vet hur man spelar på. Någon gång efter två hade Johan B bytt om och resten av festen gick han klädd som en indisk pascha i en orange tunika - en av de andra presenterna. Det skumma var att några på festen hade skrivit ett jätteroligt meddelande på det interna communityt tullnet på natten, som någon sen måste ha gått in och ändrat - för på morgonen var det inte särskilt roligt alls. Vem skulle göra nåt sånt elakt?
Kul kalas, kort sagt!
Helg, ljuva helg
Fredagen inleddes med två timmars hårt arbete - en timme undervisning och en timme möte (om jag bara fick bra betalt skulle jag vara som vilken informationskonsult som helst) följt av trevligt lunchfika på Copacabana Café med kusinen från landet. Och det var tur att jag var med och kunde gå vilse på vägen dit åt henne, för då kunde ju hon gå raka vägen dit. En kanna te för 20 kronor, avslappnad personal och queerfeministisk atmosfär - därför trivs jag där. Jodå, jag har varit där förut, varför trodde du inte det? För att jag gick vilse på vägen dit? Aha, du är en nytillkommen läsare - Välkommen!
Tre kannor te och ett par toalettbesök senare gick vi till bok- och prylhandeln "Hallongrottan" där Lena inhandlade födelsedagspresenter medan vi studerade kylskåpsmagneter av Nina Hemmingsson och annat spännande. Riktigt bra böcker finns det också, inte minst för barn. Inte alls särskilt extremfeministiska barnböcker - vad nu det skulle vara - utan bara barnböcker där både flickor och pojkar får vara starka och svaga, snälla och elaka, modiga och rädda, hjälpsamma och gråtande, roliga och roade och så vidare.
Efter denna själsliga vitamininjektion åkte jag iväg till tullenkollektivet för att byta om och fixa mig inför kvällens fest. Vesslan är numera doktor*, och hade den goda smaken att bjuda in en massa vänner och kollegor för att fira sitt kliv in i vuxenvärlden. På grund av beslutsångest hade jag med mig två klänningar, men i gengäld hade jag glömt både smycken och partyhandväska. Men å andra sidan, inget säger väl "elegant kavajklädsel" lika bra som ett medeltidsinspirerat bronshjärta och en någorlunda nyligen svart kanvashandväska med ett års tunnelbanesmuts och en touch av trasighet? Sofia anlände och fick vara smakråd. Notera att ingen som bodde i lägenheten var närvarande, eftersom de var och förberedde inför festen, utan de hade anförtrott mig med nycklar. Och visst, vi var duktiga och betalade för ölen, men vi passade också på att gömma lite saker här och där i lägenheten. Alla New Age-böcker i Vesslans bokhylla har numera räkskal gömda bakom sig, till exempel...
Klockan kvart i sju anlände vi till middagen och började mingla. Efter en titt på bordsplaceringen kunde jag konstatera att jag inte förväntades ta något som helst ansvar, utan hade uppdraget att bli lagom full prata med alla och inte stå för något. Detta eftersom det var Marre, och ingen annan i kollektivet, som erbjöds en plats vid middagen. Under minglet såg jag en massa ansikten som föreföll bekanta, men det första visade sig vara alldeles fel, insåg jag och Sofia medan personen vi trodde att vi pratade med gick förbi bakom oss, och de andra kände jag mig efter detta lite osäker på, så jag tänkte att jag skulle hälsa på dem "sen". Men när sen väl kom var det bara riktigt bekanta "Gå hem? Klockan är ju bara tre?"- ansikten kvar. Så bekantingarna från förr förblev ohälsade på. En god middag med mycket vin och många tal - varav en del faktiskt roliga - följdes av ölande och dansande, när DJ:n väl fattade att det inte var någon idé att spela R'nB och annat skräp. Klockan tre blev det taxi till tullen där vi drack Resorb och höll spontana hyllningstal till kanelknäckets lov. Eller något i den stilen.
Sent, sent på lördagen kravlade jag mig upp, spelade några timmar Civ och for i väg till Västerås för att leka med min favoritkille. Vi har hängt hela söndagen och idag är han hemma från dagmamman för att leka med mig. Men var är han då när jag skriver detta? Nu skulle jag kunna skriva något förutsägbart för att skrämma Lian eller Håkan som läser min blogg på jobbet, men jag tror jag låter bli. Marcus sover middag som en liten ängel, efter att knappt ha orkat vara vaken under hela den intellektuella utmaningen som "Max Nalle" innebar...
Dagens största utmaning var blöjbytet. Jag mindes instruktionerna från i höstas när jag gjorde det senast. Nallen ska vara framåt. Men inte fan var det några nallar på de här blöjorna! Bara ankdjävlar! "Nej, nej Marcus, moster är inte irriterad, titta vilken rolig liten häst, mjau mjau" (ger Marcus ett plastfår). Men med logiskt tänkande, och övergivande av detsamma, löste det sig till sist. Och om en dryg timme kommer hans pappa hem från jobbet.
*I kärnfysik. Eller reaktorfysik, Einsteinkunskap, kärnreaktorik, kärnretorik eller retorikkärnfysik. Med tanke på att kärnkraftsbranschens främsta uppgift numera verkar vara att få politiker och allmänhet att tro på deras tillförlitlighet tror jag på "retorikkärnfysik".
Konstruktiv kritik och förändring
Vissa människor har större kontrollbehov än andra. Några av dessa tror att de genom diverse kritik och pikar kan ändra världen så att den blir bättre. En utexaminerad kille på en årlig studentfest, som mycket väl vet att skälet till att han kan äta och dricka billigt trots att han mycket väl har råd att betala mer är att personalen jobbar gratís och dessutom kämpar för att pressa priserna hade länge en vana att leta efter fel, så att han hade något att klaga på. Jag hörde det vid flera tillfällen, men det var först då en av arrangörerna sade ifrån som jag insåg hur otrevlig han var.
Jobbiga killen: "God mat, schysst arr, men en sak bara: Det är trevligare om maten serveras på varma tallrikar."
Arrangören (Börjar prata redan efter "en sak bara..."): "Nej! Ingen sak. Du har ingen rätt att komma hit och klaga. Antingen passar det, eller så passar det inte. Och passar det inte går det bra att inte komma."
Det finns självklart lägen då det är helt okej, eller till och med bra, att klaga på saker. Problemet är när man inte förstår att klagandet i sig förändrar situationen, när man tror att det enda som har hänt är att en person har fått hjälp att nå insikt kring ett faktum.
Det som i själva verket har hänt är att personen har fått veta att det finns någon som är missnöjd med henom, eller med henoms arbetsinsats. Och om den missnöjde inte kan avfärdas som en allmänt missnöjd gnällspik, oavsett om det beror på personens självkänsla eller på att det finns visst fog för klagomålet, kommer kritiken att svida.
Många elever kan också vara så med lärare. De gillar läraren i allmänhet, men skulle tycka att det var så bra om läraren bara... Vilket de gärna påpekar om och om igen efter många lektioner. Och så förstår de inte varför lärarens lektioner med den klassen blir mindre och mindre roliga. Varför anstränger sig läraren mindre istället för mer? För att läraren tappar lusten. Eleverna i det här fallet har inte förstått att de med sin negativa attityd har gjort att läraren tappat lusten att göra annat än det som är absolut nödvändigt för klassen.
När man ger kritik måste man vara medveten om detta. Man måste vara konkret och ha ett tydligt mål med kritiken. Kritiken ska inte handla om ovikiga saker, eller om sådant som man inte tror går att ändra. Och man får inte tjata, utan ta en rejäl diskussion på en gång, och sedan lämna det till personen att avgöra om detta är något som den kan, vill eller orkar göra något åt. Därmed inte sagt att man inte får bli arg om någon behandlar en illa, bara för att man inte tror att personen kommer att ändra sig. Naturligtvis får man bli arg. Men det är inte bra om man tror att denna ilska per automatik är konstruktiv.
Ett typiskt fel är när man tror att man kan ändra en persons personlighet med den här typen av kritik. Säg en person man i grunden uppskattar, men som har någon egenskap som man själv inte riktigt uppskattar. Oavsett om det är en person som är lite tråkig, som kommer för sent lite för ofta, som tar för lite initiativ eller som är lite för högljudd och livlig i offentliga miljöer. Kommer den personen att ändra sig i positiv riktning om hen känner sig attackerad och ifrågasatt? Troligen inte. Men däremot kommer hen säkert att få ångest och börja tvivla på sig själv.
För att ta scoutexemplet. Jag tänker inte beskriva händelsen i detalj, men något kanske går att förstå ändå. Tror någon verkligen att ledare blir mer engagerade för att de ifrågasätts bakom ryggen och får sin ledarförmåga ifrågasatt? Det man ville få till stånd hade möjligen kunnat fixa sig med ett förtroligt och tillitsfullt samtal mellan likar, medan kritik uppifrån och bakom ryggen knappast leder till mer positiva attityder. Som en klok människa sade: En tönt som inte har frigjort sig från synen på andra och sig själv som den hade i mellanstadiet kommer att bli en maktmissbrukare så fort hen får makt.
Det jag nog egentligen vill säga är helt enkelt:
1. Tro inte att du kan få andra att förändra sig. Möjligen kan du, om du använder takt och finess såväl som förtoende och tillit, väcka en tanke hos andra att de kanske vill ändra sig.
2. Fundera över vilka krav du ställer på andra, i relation till vilka krav du egentligen har rätt att ställa. Kräver du mer av andra än vad du tycker att de kan kräva av dig? Inte? Det räcker inte. Att du ger andra rätt till något i deras relation till dig ger inte dig rätt att kräva att få samma rättigheter i relationen till dem. Den rätten kan du inte ta, den är deras att ge bort.*
Och slutligen ett litet tillägg. Den här texten är säkert ganska kategorisk och dömande. Det är dock inte syftet. Syftet är att att dela med mig av lite tankar så att dessa, genom att tänkas och behandlas av andra, kan föräldlas till riktigt bra tankar.
*Detta gäller främst i privata sammanhang. I yrkessammanhang är det lite annorlunda, men även där blir kritiken betydligt mer konstruktiv om du ser till att förtjäna rätten att dela ut den innan du gör det. Tror jag.
Funderingar kring disk
Ta en tekopp till exempel. Ifall någon har missat det dricker jag mycket te. Säg att jag tar en kopp te, och sedan direkt efteråt tar en till, i samma tekopp. Då har tekoppen inte hunnit förvandlas till disk än. Men säg att jag väntar i tio minuter innan jag tar nästa kopp? Eller i en timme? När är det inte längre okej att använda koppen utan att åtminstone skölja ur den först? WWFSMD? WWHKFD?
("What Would Flying Spaghetti Monster Do?" och "What Would Hemkunskapsfröken Do?")
Eventuella läsare som också saknar diskmaskin och har en förkärlek för effektivitet - det vill säga är lata - har säkert funderat över hur man ska lyckas skapa så lite disk som möjligt när man lagar mat. Och här har jag lite tips:
Aldrig mer än en kastrull. Pasta med grönsaksröra görs genom att grönsakerna först fräses lätt i en kastrull, och sedan läggs åt sidan - på den tallrik man sedan ska äta på och med hjälp av besticken man ska äta med, förstås - varpå kastrullen fylls med vatten och en grönsaksbuljongtärning. Resterna av grönsaksfräset ger tillsammans med buljongen extra smak till pastan. När pastan är färdig hälls vattnet av, och pastan åker ner i kastrullen igen tillsammans med grönsaksfräset, creme fraiche, tomatpuré och kryddor.
Det störande momentet som faktiskt behövs är skärbrädan och kniven för att skära grönsakerna. Det går till nöds att skära dem med bordskniven på tallriken, men det är nästan jobbigare än att diska lite...
Använd samma sked. Det här är egentligen en riktigt dum idé, men den sparar disk. Behöver man till exempel saker ur två olika burkar, säg creme fraiche och tomatpuré, går det att använda samma sked. Först tar man tomatpuré och sedan tar man lite creme fraiche. Sedan tar man mer och mer creme fraiche tills inget rött längre syns. Naturligtvis finns det rester kvar ändå, men den sorgen behöver man ju inte hantera förrän nästa gång man ska laga mat. Och eftersom creme fraichen då ändå har blivit gammal spelar det ju ingen roll. Om inte annat har tomatpuréresterna i den möglat.
Men mitt främsta tips som inte bara är diskbesparande, utan också leder till att måltiderna blir godare och trevligare, är att äta hemma hos någon annan. Någon som helst, för att denna smarta idé inte ska skapa en massa dåligt samvete, bör ha diskmaskin.
Heidi
Nej, nej pappa. Det står ingen öl på TV:n, det är bara en illussion ;-)
Erik
Den minsta festprissen
Visst är han söt? Snäll mot sina föräldrar är han också. Jag erbjöd honom evigt lördagsgodis om han kastade mat i ansiktet på Lian, men nej, nej...
Nattmys vid öppna spisen
Tal under middagen
Halv sju, eller hur var det nu?
Var liten sliten efter helgens vedermödor (rapport kommer så fort nån som kom ihåg att ta bilder skickar en till mig), och tog en varm dusch och en tupplur när jag kom hem. Tänkte att en timme var lagom, och satte väckarklockan på halv sex. Sen sov jag lite till, och vaknade halv sju. Dvs 06.30... Lätt förvirring följde, och efter en halvtimme P1 var det dags att släpa sin sävliga lekamen in i duschen igen.
Nu ska jag bara bälja i mig en liter te innan jag åker till jobbet och blir tokkissnödig efter halva resan utan att kunna lista ut varför.
Hoppas alla ni också har haft en mysig helg, oavsett om den tillbringades med mig eller inte :-)
Födelsedagsbarn
Nu har min favoritkille blivit så gammal att det sedan ett tag tillbaka faktiskt inte känns okej att lyfta hans ena arm och försöka lära honom att säga "krossa patriarkatet". Det skulle kanske kunna klassas som något av ett övergrepp? Jag är dock fortfarande inne på att hans första flerstaviga ord ska bli "heteronormativitetsbekämpning". Hans föräldrar brist på oro måste bero på att de stöttar mig helhjärtat i mina indoktrineringsförsök - för det kan väl inte vara så att de inte tror att jag kommer att lyckas?
Vinterpromenad
Plusgrader och solsken under promenaden en januarieftermiddag. Marre hävdade visserligen att det var morgon, men Fröken K slog fast att nyvakenhet inte alltid, och i Marres fall extra sällan alltid, medför att det är morgon. Då övergick Marre till att hävda att det inte var januari, utan i början av maj, men hon ändrade sig när Fröken K svarade med att hota att ställa in födelsedagsfirandet, eftersom det i så fall var lite sent att fira.
Trygg tidning
Jo, det var Kaspar, Melchior och Balthasar. Eller rättare sagt, den som hittade på dem. Om detta påhitt firades genom att någon kom hem till mig med guld, rökelse och myrra så skulle jag tycka att det var okej, möjligen med undantag för rökelse och myrra, men istället firas det genom att min mänskliga rätt till en morgontidning kränks av kristna fanatiker.
Apropå de tre vise männen - är det inte skumt att de är med i julkrubborna, när de inte anlände förrän på trettonhelgen? Borde det inte heta trettondagskrubba då?
Åter till tidningar. För någon vecka sedan satt jag och läste min morgontidning. Och det kändes som att jag äntligen börjar trivas med att läsa SvD*. Till och med tv-krönikörens bitskhet kändes bekant. Det kändes hemtamt att läsa morgontidningen för första gången sedan bytet. Men lite märkligt var det att även nyheterna kändes bekanta. Fullt så hemtam ska en tidning inte vara. Hm. Och varför stod det "DN" där uppe i hörnet? Jo, för att Johan B hade med sig en tidning när han datasupportade hos mig dagen innan. Får man göra så? Förstöra min DN-bojkott på ett så fräckt sätt?
Och så i morse tog jag min tidning och hann mysa med den en stund (innan det var dags att vara på väg ut genom dörren samtidigt som insikten att min morgonhjärna fortfarande går efter tidtabellen som inte gällt sen i maj kom rusande och jag insåg att jag fick mysa med den ytterligare åtta minuter). Men den kändes så där konstig igen. En intressant artikel om en doktorsavhandling om skräckfilmer, okej, men varför kan jag bläddra igenom hela nyhetsdelen utan att den börjar handla om läskig sport? Och varför har sudukon konturer? Och så står det "Dagens Nyheter" på framsidan. Men dagens datum. Hur har då detta gått till?
Ett tag trodde jag att det var tidningsutdelarens fel. Men så läste jag ett sms från Johan B där han berättade att världen var ond eftersom den inte bara hade fräckheten att påstå att det var måndagsmorgon, utan även hade snuvat honom på morgontidningen. Det enda rimliga, enligt mig och Ture Sventon, är att det är denne Vessla** som ständigt är framme som varit det igen. Vesslan var sugen på en SvD och hade uppfattat att jag är prenumerant. För att dölja stölden tog han med sig kollektivets DN och reste iväg till mitt brevinkast. Där använde han en plutoniumladdad tidningsuppsugare för att få upp tidningen, och lade i DN istället.
Andra teorier, någon?
*Jag bytte eftersom jag blev arg på DN:s dåliga och balett- och glesbygdsfixerade kulturdel
**Andra halvan i grundstommen i det kommunistiska kollektivet Tullen
Felaktiga slutsatser och annat strunt
Detta får man veta när man går in i flera av Stockholms högskole- och universitetsbibliotek. Måste vara en riktigt bra kurs då? Nej. Att nästan alla som har gått den tycker att den är bra, säger i detta fall bara att det finns en del studenter för vilka kursen inte är värdelös. Varför? Jo:
Vilka är det som tar av sin viktiga slack- studie- och "Nu har jag redigerat wikipediaartiklar i några timmar. Det var någon som påstod att namnet var bestämt på Viking Lines senaste båtar - utan att ange källa - trots att det inte är bekräftat av rederiet!?!"-tid och går på en kurs i bibliotekskunskap och informationskunskap?
Jo, en person som inte har så bra koll på bibliotekskunskap och informationssökning. Eller som inte anser sig ha bra koll. För de som har, eller anse sig ha, koll går inte frivilligt en sån kurs.
Den tionde personen, som inte var nöjd, är förmodligen någon som har koll men som tror sig inte ha det.
Om jag startade en kurs i hur man åker tunnelbana i Stockholm, och alla deltagare var mycket nöjda med kursen, skulle det säga noll och intet om den genomsnittliga stockholmarens behov av en sådan kurs.
Obegriplig människotyp, den där som kan men inte tror sig kunna, för övrigt. Jag menar - det enda rimliga är ju att anta att den nya stereon är trasig, innan man inser att man glömt trycka på "play". "Jaså är det SÅ den här modellen funkar!" låter så mycket bättre än "Jag kan ingenting och dessutom vägrar jag av princip läsa bruksanvisningar, eftersom jag tror att jag kan allt och dessutom är gräsligt lat". Eller hur?
Något annat som jag är övertygad om att jag har full koll på är alla dessa litteratursidor som jag ska kunna till muntan på fredag. Bakhtin till exempel. Inga problem. Vad sägs om följande mening: "Han definierar nämligen självet genom dialogiska relationer till "den andra" och uppfattar livet som en kontinuerlig, oavslutad dialog med andra röster."
Sedan introduceras begreppet "dialogicitet". Och vad har jag för skäl att anta att jag inte skulle veta vad det är bara för att jag inte läst något om det? Jag som kan så många ord kan säkert det också.
And now to something completely different.
Visst känns det lite konstigt när man blir betydligt mer upprörd över att det finns idioter som står i rulltrappan än över att det finns människor som inte har någon annanstans att sova än på bänkarna i vänthallen?