marre

Centern vill öka valfriheten. Medborgarna ska själva få välja vad de vill lägga sina pengar på. Som skolpengen fast på flera områden. Och vem vet bättre än jag vad som är bäst för mig? Det låter ju vettigt, kan en tycka. Och visst finns det vettiga inslag i ett sådant här tänkande, men:

Ett modernt samhälle bygger, till skillnad från ett gammaldags bondesamhälle, på att arbetet är specialiserat. Den som är bra på att göra yxor gör det dubbelt så fort och bra som den som är sämre på det, men kanske är bättre på att sko hästar. Då är det ekonomiskt effektivt att yxpersonen gör yxor hela tiden till hela samhället, medan hästskopersonen skor hästar. En odlingsexpert producerar mat så att det räcker till alla. Observera att denna modell gäller både i kapitalistiska samhällen, där den som är bra på något som andra inte kan göra, men eftersträvar att äga, blir rikast, och i kommunistiska samhällen där alla (i idealfallet) får det de behöver och ingen är rikare än någon annan.

En starkt utökad valfrihet går emot denna specialisering, menar jag. (Fungerar min modell förresten? Ekonomi är ju, vilket framgår nedan om inte annat, inte min grej.)

Vem är bäst på att investera pensionspengar? En revisor eller en humanist? Revisorn såklart. Ett tänkbart motargument är att det ju bara är för humanisten att gå in på en bank så fixar de henoms pensionsinvesteringar. På Föreningssparbanken får en till och med en bok, och det gillar humanisten. Men hur ska humanisten veta vilken bank som är bäst? Den som är mest strukturerad, har bäst kunskap, är ekonomiintresserad och har ett insatt kontaktnät är den som tjänar mest på reformen.

Visst kan en anlita en privat revisor som fixar ens ekonomi. Men är det de med mycket pengar eller de med lite pengar som detta är lönsamt för?

Läste en undersökning i DN någon gång den senaste månaden (fin källredovisning va?) om vilka som väljer pensionsfonder aktivt och tjänar på det. Vem blir förvånad av att det var etablerade, välutbildade människor med relativt hög inkomst som valde mest? Och att marginaliserade låginkomsttagare sällan valde?

Som individ anser jag inte att jag kan gnälla för att jag betalar högre elräkning än de som orkar förhandla med elbolaget och skaffa sig någon sorts avtal. Jag är nöjd för att jag nästan alltid betalar räkningarna i tid. Men detta handlar inte om mig som individ. Det handlar inte om hur bra det är att folk får välja själva. Det handlar om hur detta fungerar i praktiken.

Vem tjänar på möjligheten att välja? Den individorienterade liberalen (en grupp som jag på sätt och vis anser mig tillhöra) menar att alla tjänar på det, eftersom alla läskunniga kan sätta sig in i valmöjligheterna och sedan fatta välövervägda beslut. Att många, även välutbildade som jag med ett kunnigt kontaktnät, inte ids välja kan aldrig vara ett argument, enligt dem/oss. Individliberalen vill lösa detta med mer information. Nacka Kommun har försökt lösa ojämnheten i vilka som väljer med att sluta tilldela skolplatser och tvingar istället alla att välja skola. Men de som inte vill eller orkar löser detta genom att inte lämna in valblanketten i tid, vilket hänvisar dem till platser i de skolor som inte fyllts med elever vars föräldrar valt.

Skolvalet är ett bra exempel. Jag tror trots allt att det på det hela taget är bra. Men en måste titta på konsekvenserna. Vilka väljer? Välutbildade över- och medelklassföräldrar med svensk bakgrund. Vilka väljer inte? Lågutbildade arbetarklassföräldrar med utländsk bakgrund. Visst finns det undantag, men trenden är tydlig. Och är föräldrarna alltid bäst på att avgöra vilken skola som är bäst? Att jag ändå tror att skolvalet är bra beror på att det är relativt enkelt att sätta sig in i, att det rör något som, till skillnad från elräkningen, är något de flesta vill engagera sig i och att konkurrensen mellan skolorna kan leda till en positiv utveckling.

Ett annat problem är att de som väljer aktivt ofta är blinda för sin privilegierade ställning i samhället. De accepterar inte att de ha bättre förutsättningar att välja lönsamt än många andra, utan ser sina val enbart som en konsekvens av kloka individuellt fattade beslut.

Någon form av avslutning:
Fröken K: Det är inte samhällets fel att människor inte tar sig i kragen. Det är ju bara för individerna att skärpa sig. Trist kanske, men kollektiva lösningar är sällan bra. De initierade går före och väljer klokt, vilket leder till att verksamheterna förbättras, vilket gynnar alla.
Marianne: Vi kan inte ha ett samhälle som bygger på att individen är stark och välorganiserad. Jag är bra på att undervisa i historia - låt mig syssla med det och skita i min ekonomi. Jag är liberal, men inte ekonomist. Livet är inte ekonomi, livet är vänskap, kärlek, intellektuell stimulans och mys. Vi kaosmänniskor måste också få plats någonstans.
Marre: Rödvinsvänster! Mmm, rödvin... Vad var det jag skulle ta ställning till nu igen? Förväntar ni er på allvar att jag ska läsa hela den där jättelånga texten? Trodde aldrig att jag skulle säga det här, men kan vi inte plugga istället?

Hälsningar/Elisabet”