marre

 

Idag har Marre fått vara sig själv nästan hela dan, trots att ingen alkohol varit inblandad. När Fröken K och Marianne skulle promenera runt sjön i det förövrigt helt fantastiskt underbara höstvädret fick Marre följa med och jonglera med vantarna hela vägen, utom där det var för tuff terräng. Det börjar verkligen bli dags att skaffa en röd boll* till henne. Det måste dock, pga tappningsfrekvensens beskaffenhet, vara en som inte studsar så mycket. Men idag var Marre skitstolt för att hon kunde bolla med vantarna hela vägen utan att tappa dem i en enda vattenpöl. Att det inte har regnat på länge såg hon som helt oväsentligt.


*Har du inte läst Naiv. Super. av Erlend Loe så gör det

Med tanke på fågelinfluensan borde man verkligen skärpa sig och sluta äta kött, i alla fall kött som inte är ekologiskt och åtminstone icke-ekologisk kyckling. Ska nog börja med att inte äta kött utom då jag är alltför besvärlig om jag inte gör det, eller är väldigt sugen. Hmm. Fast jag har upptäckt att jag blir mindre sugen på kött om jag inte äter det på ett tag, så det kanske kan funka. Varför måste allt vara antingen – eller jämt?
 
Varit och tränat idag. Blir alltid lika förvånad över hur kul och skönt det är. Hur kan det komma sig att det ändå är så svårt att komma iväg? Är kanske samma sak som att man tycker att det är skönt att sova men aldrig går och lägger sig i tid? Om jag får skryta lite måste jag säga att det även var skönt att se hur lätt det gick att hänga med i passet fast jag inte tränat särskilt aktivt på typ ett år. Simning och promenader måste ge mer än jag trodde. Det kan också vara så att det är roligt att träna för att det är ett godkänt skäl att smita ifrån sin B-uppsats, men så låga tankar skulle jag aldrig ha om mig ;). Frågan för den som är insatt i kollektivets intriger blir då om det var Marianne, Marre eller fröken K som var och tränade idag?
 
Följande intelligenta saker har jag gjort de senaste dagarna:
1.        Var väldigt trött i söndags av diverse outgrundliga anledningar och gick därför och lade mig så tidigt att jag när jag vaknade kl 07.30 inte var säker på om det var på morgonen eller kvällen. Sen kom jag på att skälet till att klockan visar 07.30 är att det är en digitalklocka som visar 24-timmarstid. Då insåg jag att jag nog fortfarande var lite trött.
2.        Idag på KB. Kommer upp från källaren och blir förvånad över hur det kan slumpa sig så att jag får två mess precis samtidigt som jag får täckning. Vilken tajming mina vänner har! (Eller spionerar de på mig?)
3.        Måste kolla med sl:s hittegodsavdelning och se om de fått in en bok som jag eventuellt har glömt på tunnelbanan. Den kan också vara på en pub på Odengatan som för närvarande får vara namnlös. Det enda rimliga är förresten att Marre använt den till att testa tyngdlagen, luftmotståndet i motvind, eller liknande. Trist. Nick Hornby är bra.
 
Men det var faktiskt flera veckor sen jag sist glömde vattnet när jag skulle göra havregrynsgröt…
 

Nu på morgonen har stämningen här i kollektivet varit riktigt hätskt. Det började med att fröken K* tittade ut över skogen och sjön och frågade sig varför folk överhuvudtaget bor i städer. Marianne ironiserade över detta med att utsikten är så vacker för att vi bor på nionde våningen och att så höga hus knappast skulle finnas här om det inte låg en stad i närheten…
   Men sen blev hon tyst. Blickandes ut över berget och skogen, de höstfärgade träden mot den ljusblå himlen sade hon att tja, det är faktiskt väldigt fint att bo så här… Marre som tittade i lördagens DN Bostad och funderade över hur många extrajobb hon skulle behöva ha för att ha råd med den där mysiga lilla tvåan vid Odenplan blev omedelbart rasande. ”Ni har ju faktiskt lovat!” utbrast hon gråtfärdig. "Efter studierna skulle vi flytta in till stan, bara vi fick jobb i Stockholm." Fröken K hävdade att hon bara gått med på detta för att det är så liten risk att de kommer att få jobb i Stockholm, men Marianne, som mindes alla kalla kvällars väntan på nattbussen, tog sig samman och sade att hon höll fast vid att Essingen, Hornstull, eller liknande skulle passa jättebra, bara de undvek själva City. ”Ordningen” var återställd.
 
 
 
*fröken är numera av sekretesskäl omdöpt till fröken K

  
Har funderat lite på det här med polyamorösitet (ung. att man kan vara kär i, och ha förhållanden med, flera personer samtidigt eftersom kärlek inte är begränsad). För mig känns det rätt främmande. Att ha sex med flera personer regelbundet när man inte har ett förhållande känns inte så orimligt, men på nåt sätt känns det som att tanken med ett kärleksförhållande är att man satsar på en person (ja, det är ju den heteronormativa definitionen, men frågan är väl om det är en bra definition?). Kan man verkligen vara lika engagerad om man har flera förhållanden samtidigt? Självklart tycker jag att alla ska få göra och leva som de vill och att lagstiftningen borde göras om så att polygami blev tillåtet, men jag kommer inte ifrån att jag nog ändå har svårt att ta polyamorösas kärlekskänslor på lika stort allvar som monoamorösas. Om man kan vara med flera personer, kan då en person betyda så mycket? Därmed inte sagt att det behöver vara dåligt att en person inte betyder så mycket, om inte annat riskerar man/dam ju mindre då. Sen blir väl de flesta som lever i ett längre monogamt förhållande då och då lite småförälskade i andra än sin partner (men låter bli att agera), och tråkigt vore det väl annars eftersom förälskelser är så sköna, men det är inte riktigt samma sak.
 
Jag utvecklade i somras tillsammans med en vän tanken att ett kärleksförhållande ska vara som ett nära vänskapsförhållande, fast med sex. Tanken var alltså att men inte ska lägga sig i så mycket vad partnern gör och inte heller känna att man måste stå för hens handlingar. Var och en får vara gammal nog att skämmas för sig själv, typ. Delvis tror jag att det här är en bra tanke. Men det finns en risk att man inte engagerar sig i varandra och att tänkandet skapar ett avstånd som man inte vill ha. Man bör nog betrakta sin partner som en vuxen människa som kan ta ansvar för sig själv, men ändå på något sätt visa att man/dam bryr sig. På det hela taget känns det som att det här stycket var ganska intetsägande…
 
Den röda tråden ovan är väl kanske i vilken utsträckning engagemang är en förutsättning för ett bra kärleksförhållande.  Det tål att tänkas på…
 
Dags att dricka te och förbereda mig inför kvällen… Typiskt, vattnet har kallnat…

   Har lite funderingar på det här med alkohol och samtal. Säger man saker för att man är för full för att låta bli, eller använder man alkoholen som en sköld för att kunna säga saker som man inte nödvändigtvis behöver stå för senare? Eller det kanske är så att man vill säga saker som man vet att man kanske inte borde säga, och därför passar på när man är full. Eller nåt helt annat, vad vet jag.
    Imorgon ska Marre få dricka öl hela kvällen, för det har Marianne lovat.
 
Visdomsord… Blir inte så personligt den här gången: ”Det enda som är bättre än en bra vän är flera bra vänner”

Ta vara på tiden! Ha så roligt som möjligt och skaffa så mycket kunskap som möjigt! All kunskap är bra kunskap, men fokusera på det du är intresserad av och inte på sånt som intresserar ointressanta människor i din omgivning. (Finns det ointressanta människor? Nej, inte kategoriskt. Men det finns människor som är ointressanta för vissa andra människor, och därmed meningslösa för dem att lägga ner tid på.) Nej, men kan inte älska alla. Då blir man bara en slätstruken människa som försöker vara alla till lags. Vissa människor är givande för mig att umgås med, andra är det inte. Förvånande hur provocerande vissa människor tycker att sånt här är - egentligen är det ju självklart! Men det är väl alltid provocerande för vissa människor när söta, trevliga och intellektuella tjejer ställer krav...

(Jag kanske bara är gnällig för att jag är så trött på min uppsats. Se där, ett exempel på hur svårt det är att skriva saker som möjligen skulle kunna uppröra någon utan att lägga in en reservation. Om man inte öppnar för möjligheten att skämta bort saker kan man ju riskera att säga något intressant :) )

Dagens visdom: Var inte alltför rädd för att uppröra människor - då blir du bara tråkig

Ja i min värld är det morgon fortfarande...
Stereon har börjat hacka på två av mina favoritskivor just nu: Kadesch Kadeng och Foo Fighters gamla hederliga The colour and the shape. Än så länge låter den den underbara kärlekslåten ”Walking after you” vara ifred, men rör den den blir det nog dags att köpa ny stereo (vadå? Den är ju bara tretton år gammal eller så…)
  
Att kalla sig för språkfascist känns lite dumt i bloggsammanhang, eftersom man då måste vara fruktansvärt petig med hur man skriver. Därför har jag valt att istället skriva att jag ogillar dåligt språk. För språket kan vara bra även om det inte är helt korrekt, inte sant?
 
Snart är det dags att lomma iväg till arkivet så att det blir en uppsats nån gång. Inget vidare roligt inlägg idag, men förhoppningsvis blir det roligare när jag kommer hem. Nu sover nämligen Marre fortfarande, varför läsaren får hålla tillgodo med Marianne, som dessutom i sitt nyvakna tillstånd är ett lätt offer för fröken K:s påverkan. Men när Marre kommer hem ikväll kommer hon ha fått dricka en öl eller två (hallå där! minst tre vill jag ha! mumlar hon yrvaket från sängen…), och då brukar hon inte vara så lätt för de andra att hålla ordning på, vilket förhoppningsvis kan leda till att det blir en intressant livsåskådningstext.

När jag skrev rubriken tänkte jag att jag skulle skriva en massa om mig själv. Men vill jag egentligen göra det? Tror att jag börjar med att skriva en massa annat, så får jag se var jag hamnar.
   Marre är ett gammalt smeknamn som hängt med i snart 20 år. Jag försöker bli av med det då och då men det är användbart i lägen där namnet Marianne är upptaget, till exempel när man ska starta en blogg, vilket gör att jag tror att jag får leva med det. Jag använder också Marre som ett alter ego för mitt barnjag – ni vet den där som säger saker utan att tänka, som dricker för mycket (eller alldeles lagom enligt henne själv) och som har en väldigt positiv och okritisk inställning till det mesta. Marianne är betydligt mer cynisk (eller positiv men ändå realist, enligt henne själv), men också mer bildad och i besittning av en mer reflekterande syn på sin omvärld. Hon kan sägas vara mitt vuxenjag. Om läsaren fortsätter att läsa (och jag fortsätter att skriva, jag lovar ingenting – commitments är farliga saker…) denna blogg så kommer hen (hen är en kort och bra form för ”han eller hon”, för er som inte visste det) att stöta på fröken K. Fröken K representerar nån sorts överjag, samvete eller kritiker. Nu är hela kollektivet presenterat, mer om oss en annan gång.
  
Dagens visdomsord: ”Att jag skämtar betyder inte att jag inte menar allvar” av: Marre