marre

Jag har kommit till en insikt. De tekniska saker jag är dålig på, främst datorrelaterade saker, är jag egentligen inte dålig på alls. Enligt en säker anonym källa, med initialerna J.B., och förnamnet Johan, läser andra människor faktiskt bruksanvisningar. Och om de inte gör det ser de till att lära sig vad de håller på med på annat sätt.

I det aktuella fallet gällde saken det tekniska problemet med att få datorn och mobilen att kommunicera med varandra, för att få över musik i ena riktningen och bilder i den andra. Ovan nämnda anonyma teknikhjälpvän, som heter Johan B, liknade min inställning till att lösa problemet vid att helt utan förkunskaper i spanska ta fram en spansk roman och bli förvånat frustrerad över att inte förstå innehållet. "Andra människor läser ju romaner på spanska? - Ja, men de har sett till att _lära sig_ språket först..."

Nu har jag alltså efter många vedermödor fått den nödvändiga programvaran installerad och lärt mig hur den ska användas, och därför kan jag bjuda på lite bilder nedan som faktiskt, till skillnad frän alla bilder som visats här tidigare, är tagna av mig. Men för att undvika missförstånd och anklagelser om att behandla sanningen lättvindligt, vilket det inte skulle falla mig in att göra här på denna sanningspräglade oas av opartiskt redovisade fakta, bör jag kanske påpeka att vedermödorna bara plågade teknikhjälpvännen, eftersom jag, under det att vedermödorna hemsökte rummet, drack och bjöd på te, full av förtröstan, utan att plågas av något alls.


Har ätit kräftor tre gånger på lika många dagar. Först i en lägenhet i Vasastan, sedan vid Lindalssundet på Värmdö, med bastubad och hunddrägel i nacken, och slutligen på tu man hand på bryggan vid min sjö med solnedgång och efterföljande åskväder. Tack alla värdar, värdinnor, gäster, snapstillverkare, bryggerier, kräftfiskare och taxichaufförer* för några riktigt mysiga dagar!



*Ja, slutar man jobba kl. tio eftersom jobbet då äntligen släpper iväg en till festen man sökte ledigt för mer än två månader tidigare, är det helt rätt att åka taxi de sista milen när bussen inte går längre...

P.S. Ja, ifall någon undrar, eller naturligtvis även om ingen gör det, vilket förmodligen är det troligaste, deltar jag i en tävling med mig som enda deltagare rörande hur högt LIX-värde man kan få till i en enkel text som berör vardagliga ting och inte syftar till att vara vare sig fackmässig eller konstnärlig, men som trots detta skickligt ihopknåpade höga läsbarhetsindex ändå, av sin författare, anses vara anpassad till en bred publik samt passa alldeles utmärkt som övningstext för de flesta någorlunda begåvade dyslexidiagnostiserade hyperaktiva lågstadieelever. Så det så.

En hel del roligt väntar nu. Alldeles strax ska vi bege oss till Uppsala. Marianne ska måla, bära tegelpannor, och hjälpa Åsa och Erik med deras lantegendom och blivande kollektiv. Som enligt Åsa ligger belägen invid en urdikad sjö, som är ett träsk, och en å som mest är ett halvsunkigt dike. Tur för reklambranschen att Åsa inte jobbar i den ;-). Marre ska hjälpa till genom att dricka öl så att Marianne kan arbeta utan att behöva öldirickningspauser, och hon kan säkert tänka sig att hjälpa andra med denna syssla också. Fröken K tänkte ägna eftermiddagen och kvällen åt att dela med sig av sin visdom, klaga på alla fel alla gör och följa upp med gnäll om att hon jobbar hårdare än alla andra. Men Marianne och Marre är överens om att fröken K inte alls ska göra ovanstående, utan istället sitta inlåst i vedbon.

På lördag morgon måste vi åka iväg och jobba, men på kvällen är det dags för fest i ett annat, stadsbaserat, kollektiv. Dit är dock inte fröken K bjuden, men risken finns att hon kommer ändå.

När måndagen kommer med ledighet och frihet är det dags att åka till ett annat sorts kollektiv, i Västerås. Detta kollektiv är mer kollektivt än de andra, eftersom det bland annat tillämpar egendomsgemenskap till stor del, och nästan alla beslut och måltider fattas respektive äts tillsammans. Det rör sig alltså om en kvinna, en man, deras gemensamma barn, deras villa och deras volvo.

Lantkollektiv, lägenhetskollektiv och kärnfamiljskollektiv - allt inom loppet av fyra dagar...


Marres morgon:
Lagade gröt i micron och lyckades komma ihåg alla tre ingredienser. Jag varvade omrörandet i gröten med samtal med lokaltrafiken i Uppsala, parallellt med lite plikt- och nöjessurfande. Men trots att gröten borde ha varit klar för länge sen märkte jag att jag fortfarande var märkligt hungrig. Javisst! Den ska visst ätas också, om den ska ha någon effekt.

Jag känner mig just nu lika fantastiskt motiverad och positiv till mitt jobb som Yossarian känner sig inför bombflygningar...

Jag är trött och sur på paragrafryttare, på folk som jobbar med personalfrågor fast de skulle passa bättre som inventarieassistenter i spikförrådet, och tänker att millimeterrättvisa är viktigare än effektivitet och schysst förnuft. Trött på folk som inte har mer vett än att låta sin aggression gå ut över första bästa person i vars arbetsuppgifter det ingår att vara trevlig mot dem. Trött på barn och föräldrar som inte bryr sig om att uppfostra dem. Trött på understimulans och tidsbrist.

Jag och Carl tog en öl på Belgo bar igår. En kille kom in till baren och gnällde över att han fått vänta så länge på sin hamburgare. Han var otrevlig mot servitrisen (som inte lagar maten men som jag hoppas spottade i den, i alla fall lite) från början till slut. Han kunde ha uppnått precis samma resultat genom att trevligt fråga hur det gick med hans hamburgare, om den skulle dröja länge till. Om ett visst resultat kan nås både på ett trevligt och på ett otrevligt sätt - hur i HELVETE kan någon få för sig att välja det otrevliga?

Fast det är klart. Människor som arbetar med service finns ju till för att frustrerade vardagsförtryckta människor som, ofta med rätta, misstänker att alla föraktar dem, ska ha någon att gorma ut sina aggressioner åt.

Jag blir så less på människor ibland.