marre

Nyss kommit hem och kokar spaghetti för att bota fyllehungern. Normalt drabbas jag inte av sån, men eftersom jag åt en tidig middag idag har jag inte ätit på elva timmar om man inte räknar det goda flytande brödet på Dörrarna. Fick en egoinjektion ikväll av en trevlig nittonåring som konverserade mig lite charmigt på tunnelbanan. Ja, jag är lättsmickrad, men smicker från främlingar är faktiskt kul, så länge de är artiga. Nu ska jag sluta skriva innan jag skriver nåt dumt...

Om mjölken var lite småäcklig imorse, hur stor är sannolikheten att det har gått över nu? Annars måste jag hinna till affären innan den stänger och jag ska åka iväg och hur ska jag hinna det? Jag måste ju plugga. Men jag kan ju inte plugga utan te. Och te utan mjölk tycker jag inte om alls. Och alltså måste jag till affären, vilket jag inte hinner för jag ska ju plugga.
Bäst att kolla att det inte gått över i alla fall :)

Och förresten: Varför får man ingen sympati från heltidsarbetande människor när man beklagar sig över att institutionen stänger klockan ett och det alltså är jättesvårt att hinna dit i tid?

Har tittat igenom mina bloggtexter och märkt att jag knappt nämner skönlitteratur. Visserligen gör jag mycket som jag inte skriver om, dels eftersom jag bara skriver om det jag känner för och dels eftersom jag inte vill skriva om privata saker, men skönlitteratur är ändå mitt främsta fritidsintresse, vilket gör att det är lite skumt att jag inte skriver om mina älskade böcker.

Ett skäl till att jag inte skriver om vad jag läser kan vara att det riskerar att bli skrytsamt. Ett annat kan vara att jag inte vill känna press på mig att redovisa vad jag läser så att jag känner att jag måste läsa en massa avancerad litteratur jättefort.

Men jag tänkte att det kan vara dags att nämna några bra böcker som jag läst i år, som en avstämmning, nu när det snart är nyår och allt:

Joyce Carol Oates: Jag ska ta dig dit
Erlend Loe: Naiv. Super. (jag vill ha en röd boll!)
Majgull Axelsson: Aprilhäxan
John Steinbeck: Vredens Druvor
Emily Brontë: Wuthering Heights
Paulo Coelho: Alkemisten
Gerd Brantenberg: Egalias döttrar ( Dam tycker ju ändå att... 70-talsbok med omvända könsroller)
Alexander Solsjenitsyn: En dag i Ivan Denisovitjs liv
Virginia Woolf: Mrs Dalloway (fantastiskt underbar…)
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta (kan man bli sexuellt attraherad av meningsbyggnad?)

Medan jag skrev ovanstående insåg jag problematiken. Mitt barnsliga jag vill inte utelämna någon av rädsla att författaren, som i de flesta fall varit död sen länge, ska ta illa upp. Men mitt jantejag och mitt prettojag kräver att jag ska sålla. Den första för att det inte ska bli skrytsamt och den andra för att litteraturens agnar inte bör nämnas.

Skönlitteraturläsning är känsligt för många. Nämnde i ett samtal med några vänner att min syn på litteratur och språk förändrades av att läsa svenska och litteraturvetenskap i två års tid, och det var svårt för åtminstone en av dem att förstå. Samtidigt tror jag att ingenjörstuderandes syn på teknik och naturvetenskap förändras under utbildningen, och det tror jag inte att någon skulle ifrågasätta.

Kan detta beror på att skönlitteraturläsning är något som de flesta har en relation till och känner att de borde lägga ner mer tid på, och att detsamma inte gäller dragprov och numeriska metoder? Det var längesen jag hörde någon beklaga sig över att de inte har tillräckligt med tid att bara slappna av med en kopp te och ett ekvationssystem...

(könskvoteringen av författarna är avsiktlig)

Efter torsdagens oplanerat hårda firande av b-uppsatsernas avklarande är jag inte helt i form idag. Att jag somnade i eftermiddags och vaknade vid elva på kvällen gör inte saken bättre. Fast vi hade ju förstås kul. Gräsänklingsbögen som bjöd oss på öl för att smöra in sig hos Philip var ett intressant inlag. Och att Sandra hade ätit The Doors giganthamburgare var helt klart oväntat.

Kanske ska tillämpa det där med att inte dricka efter ett även när jag är ute på vardagar? Nytänkande är ju bra har jag hört.

Det värdelösa är att jag är så mör i huvudet att jag inte pluggar effektivt heller, nu när jag ändå inte kan sova. Och med att inte plugga effektivt menar jag att jag inte pluggar alls.

Lyssnar på mysig musik däremot. Vallgren blir bara bättre och bättre. De låtar som jag inte fastnade för först springer nu runt i mitt huvud hela dagarna. Grannarna ska vara glada att jag spelar så fint för dem tycker jag. Jag resonerar på följande sätt: så länge ingen klagar kan det omöjligen vara så att jag spelar för högt...

Imorgon är det dags för opponering på min b-uppsats. Lite nojig är jag allt. När jag skriver c-uppsats ska jag överväga om det inte eventuellt kan vara en bra idé att läsa igenom texten innan jag lämnar in... Det värsta är att jag inte har nån som helst känsla för hur dålig eller möjligen bra den är. Kommer jag få rest? Har jag klarat mig med god marginal? Är den så dålig att den inte ens kan kallas uppsats utan bara en ordhög som eventuellt skulle kunna definieras som en halvtaskigt besvarad hemtenta? Det var så det kändes när jag lämnade in...

Men jag känner ju mig själv. (Även om jag lovade en tjej i min opponentgrupp idag att jag skulle säga upp bekantskapen med mig själv eftersom jag återigen misslyckats med det inom skolvärlden grundläggande kravet att komma i tid till seminariet. Ledsen Maria, jag tror att jag ljög lite.) Jag vet att jag slarvar och börjar i sista minuten med saker eftersom det är så att om jag är medveten om att jag inte gjort mitt bästa så gör det ju inget om någon annan påpekar brister med arbetet. Det är mycket värre att få kritik på något som man verkligen kämpat med. Om jag nu någonsin verkligen kämpat med en skoluppgift? På kth, kanske, när jag tog de där luriga mattetentorna till sist, genom att faktiskt göra övningarna i boken och inte bara trycka in gamla tentor tills de rann ut ur öronen. Fast en mattetenta eller en tekniktenta är aldrig lika personlig som en humaniorauppgift. Eller så har jag bara glömt hur det kändes att köra tentor på kth. Kan vara så.

 Okej, om jag ska vara ärlig är ett annat skäl till att jag slarvar att jag är lat. Och slarvig.

Jag vet att jag kommer att få kritik för mina långa meningar och min stundtals krångliga meningsbyggnad. Att jag presenterar metoden före syftet och frågeställningarna känns annars som det irrigaste, men det kommer jag ju själv att påpeka imorgon.

Jaja. Ordning är för idioter. Vi genier behärskar och behöver kaos i tillvaron. Jag måste jobba lite på min hybris inför imorgon...