Ett litet lästips
Jag vet inte hur många av er som känner till att det har kommit ut en bok som heter "F-ordet - mot en ny feminism"? Jag vet ärligt talat inte mycket om den, men det intryck jag har fått är att det är ett gäng borgerliga antifeminister som har kommit på att ett nytt kul sätt att sabba för feminismen kan vara att hävda att man är feminist själv, fast en bra, och sen leta fram en massa åsikter som väldigt få feminister har - och kritisera dem som om alla andra feminister hade dem. Det värsta är att en massa annars kloka människor, som Hanne Kjöller, tyvärr verkar ha gått på det. Visst är det ett problem att våldtagna kvinnor tvingas in i en offerroll - men det är inte feministerna som har tvingat dit dem. Tvärtom. Om feminister i allmänhet ansåg att det var hopplöst att försöka leva ett normalt liv efter att ha blivit våldtagen skulle det knappast finnas några kvinnojourer, eller hur.
En av texterna har skrivits av Boris Benulics, av av denna bloggares kommentar att döma verkar det som att Boris inte riktigt har alla böcker på plats i bokhyllan. Konstigt att en människa med så lite koll hyllas av Timbro (obs:ironi)
För övrigt känner jag mig som en riktigt seriös bloggare när jag har så här många länkar. Men de kommer säkert inte att fungera, och då kan jag känna mig oseriös igen.
Folk är dummare än man tror
En alternativ rubrik skulle kunna vara "Folk är mindre kunniga än man tror". Den skulle vara mindre provokativ förstås, men den skulle också misslyckas med att överensstämma med sanningen. Det är inte bristande kunskap som är problemet. Åtminstone inte bara. Det är viljan att fatta som saknas. Eller förmågan.
Ibland händer det att man tar upp saker i fel sammanhang. Till exempel att man nämner något om hur hemskt det är att människor på allvar köper skvallertidningar, i ett sällskap där man är ensam om att inte göra det. Att raljera om tro på astrologi är en annan lömsk fälla. Men den fälla som är svårast att undvika är nog ändå jämställdhets-/feminism-/könsrollsfällan. Där blir det ofta debatt när talarens avsikt bara har varit att kommentera något uppenbart.
Om någon efter en middag i ett stereotypt sällskap säger något om att det är lite galet att det är så könsuppdelat vilka som hjälper till med maten, kommer en av männen, troligen den som flitigast avbryter så fort en kvinna talar, utbrista förnärmat:
"Hur menar du - det var väl ingen som tvingade kvinnorna att gå ut med disken efter middagen? Det var ju inte ens någon som sade något om disken! De gjorde det på egen hand. För övrigt rår vi inte för våra gener. Man har gjort undersökningar på dvärgschimpanser, och där kan man tydligt se att det är genetiskt bestämt att kvinnor städar. Jag läste en intressant vetenskaplig rapport av en forskare som visar att honorna blir mycket mer irriterade när det är ostädat i burarna (här underlåter talaren att meddela att undersökningen i fråga baserades på fyra dresserade apor i fångenskap, att forskaren i fråga är en doktorand i Honduras, samt att talaren inte har läst själva rapporten, utan en notis om den i Expressen). Det handlar om ett eget fritt val. Och om gener. De som vill få det till att vara politik att min fru händelsevis alltid tar hand om disken när vi har gäster har varken förstått sig på vikten att respektera individens fria val eller insett att vi inte kommer ifrån den vetenskapliga verkligheten. Jag menar, vill du förbjuda min fru att bry sig om sina gäster? Att hon är mer uppmärksam än jag handlar om gener, inget annat. Så inte finns det någon politik där inte!"
Varpå mannen som nyss talat kommer att se sig lite vilset omkring, och genast få det han söker skickat till sig, utan att behöva be om det, eller ens själv fundera ut vad det var han saknade. Givetvis kommer det att vara en kvinna som skickar detta. Trots att åtminstone två män satt bättre till.
Notera för övrigt hur förtjust talaren ovan är i att använda ord som "vetenskap", "forskning", "verklighet", "fritt val" och "förbjuda". Allt för att ge sken av att han själv dels resonerar rationellt och förnuftigt, och dels försvarar friheten mot feminismens förbudshets. Att han hittat på både sin egen rationalitet och motståndarens vilja att förbjuda saker bryr han sig mindre om. Det viktigaste är ju att kunna le nedlåtande när man pratat klart.
Som tur är umgås jag sällan i sällskap som är könsuppdelade på detta sätt. Problemet kan då istället bli att mitt sällskap tror sig utgöra normen, och därför inte ser problemet. Umgås man bara med någorlunda vettiga människor tror man lätt att de flesta människor är någorlunda vettiga - och tror man det tycker man troligen att feminister bara överdriver.
Unga människor
Platsen är Kungliga biblioteket, KB. Närmare bestämt den stora läsesalen i detta bibliotek. I denna läsesal läser man böcker som förvaras i bibliotekets magasin, eftersom svenska böcker inte får lånas hem från detta bibliotek. I mån av plats får även andra människor, som läser böcker eller annat de tagit med sig till biblioteket, läsa i läsesalen.
Läsesalen på KB är en tyst plats. Det tycker du kanske är självklart? Då är du nog inte mellan 20 och 25. På en tyst plats har man mobilen avstängd. Det tycker du kanske också är självklart, även om du är mellan 20 och 25? Ah, men vad menas då med att mobilen ska vara avstängd?
Är du nu över 50 år gammal tror du nog att man ska stänga av mobilen helt. Men det är fel. Du kan mycket väl ha på mobilen, men den ska vara ljudlös. "Ljudlös" betyder att mobilen inte ska låta. Det är alltså inte - vilket du som är mellan 20 och 25 troligen inte har fattat - okej att ha vibrationen på. Har du det förtjänar du att grillas långsamt över en eld med plast- och oljebränsle, som spyr ut giftiga gaser, vilka du måste vara noga med att andas in så att de inte kommer ut i atmosfären och förstör miljön.
Varför tror jag då att detta är en allmän företeelse bland dessa människor? Jo. Jag var i läsesalen idag. Bredvid mig satt en tjej. Hennes mobil vibrerade. Min tanke var förstås att det var synd om henne, som hade glömt stänga av vibrationen och därför säkert skämdes nu. Gjorde hon det? Nja. Om hon gjorde det kände hon i så fall ett stort behov av att genast berätta detta för någon, för människan SVARAR i telefonen! Inne i läsesalen! Sedan PRATAR hon i telefonen medan hon går mot utgången. Förmodligen blev hon tillsagd i receptionen, för hon såg lite stukad ut när hon kom in. Men det tog inte slut där. Lite senare vibrerar telefonen IGEN. Och människan svarar även denna gång! Men nu säger hon "vänta lite" medan hon småspringer mot utgången. En stund senare gör hon om manövern en tredje gång. Hur är det möjligt för en människa att vara så urbota egoistisk och korkad? Eftersom hon hade papper framför sig, med text på, är det trots allt troligt att hon kunde läsa. Men hon kanske inte såg alla skyltar? Fast ska man verkligen behöva läsa på en skylt att man ska stänga av mobilen för att fatta att man inte svarar telefonen i en knäpptyst läsesal?
Är du snällare än jag, vilket är det enda rimliga, tänker du kanske att hon väntade på ett väldigt viktigt samtal. Det kanske hon gjorde. Men gör man det har man, för i helvete, inte i läsesalen att göra. Det finns gott om andra platser man kan vara på. Särskilt om man, som hon, inte ens läser material från KB.
Jag menar inte att alla i hennes ålder är fullt så galna som hon. Men strax efter att hon gick ut andra gången vibrerade en annan mobiltelefon! Den skyldigg var i samma ålder som brottslingen ovan, fast av annat kön. Han hade i alla fall vett att inte svara. Men stängde han av ljudet? Nej då. En minut senare vibrerade telefonen igen.
Märker inte dessa människor att de är de enda som låter? Varför läser de i KB:s läsesal om de inte gillar tystnad?
Är de komplett galna? Eller är det jag som är galen? Rösta!
Böckers fräcka försvinnanden
Lämnade bankomaten på väg mot biblioteket. Men kassen kändes lite för lätt. Kollade. En bok fattades. Fan. Paniken lös i mitt ansikte. Hjälplösheten sprutade ut ur ögonen. Varför skulle jag ha tagit upp en bok om kvinnornas situation i det medeltida England medan jag tog ut pengar? Verkade orimligt. Men uppmärksam som jag är lade jag plötsligt märke till något. Min vänstra arm uppehöll sig i en lätt ansträngd ställning väldigt nära kroppen. Och någonting platt verkade befinna sig mellan nämnda arm och min kropp. Vad kunde detta vara? Hur underligt det än kan låta hade jag faktiskt en bok om kvinnornas situation i det medeltida England under armen. Slående lik boken som inte var i min kasse. En sån slump!
En duktig dag
Sifferexercisen följdes av väl planerat tio minuters paniskt letande efter boken "Nattens vita slavar". Okej - just det paniska ingick inte i planen, men hittandet av boken gjorde det. Därefter en timmes duktig läsning och antecknande av viktig information - för en gångs skull utan att glömma att skriva upp källa och sidnummer. Jag var på topp.
Sen kom verkligheten och lade sig i. För det som enligt planen skulle följa var en välförtjänt solskenspromenad till universitetet. Men även jag, som är så fantastisk och uppfinningsrik, har lite svårt att genomföra en sådan i regnet. Särskilt inte eftersom jag hade hyst sådan tilltro till planen att jag inte kollade vädret förrän jag kom utanför porten och blöta små saker kastade sig över mig - och alltså inte hade med något paraply. Och att vända om och hämta ett paraply stod det ingenting om i planen, så det var inte aktuellt. Men det regnade ju inte så mycket - så en tur ner på stan och hämta ut lite teaterbiljetter fick ersätta solskenspromenaden. En omkastning i planen går ju bra. Problemet är att det är ganska långt att gå även mellan Stadsteatern och Dramaten. Och det blir inte kortare av att regnet övergår till ösregn. Eller av att de återigen hade bytt plats på Grand Hotel och Dramaten, så att jag tvingades ta en omväg.
Väl på Dramaten var jag lite förvirrad och hälsade nästan på ett bekant ansikte innan jag insåg att ansiktet hörde till Reine Brynolfsson. Men lite cred vill jag ändå ha för att jag direkt efter denna insikt kom på att jag inte känner Reine Brynolfsson, och därför inte hälsade, trots allt. Biljettförsäljaren försökte tvinga på mig ungdomsbiljetter tills jag berättade hur gammal jag var. Då sade han att han trodde att jag var 19. Undrar om han inbillade sig att jag skulle ta det som en komplimang?
Sjöblöt och med väskan full av teaterbiljetter (Ja, fyra stycken, hur så? Den kanske fylldes av dem ändå? Vet du hur stor min väska är, eller? Va? VA? VA? Nej, just det. Käften då, din dryga jävel) nådde jag Stureplan och tog tunnelbanan till universitetet. Väl där tänkte jag inleda med att skaffa mig ett giltigt lånekort till biblioteket. Det borde man rimligen göra i låneexpeditionen, tänkte jag naivt. Nej, nej. Det görs i en skum liten lokal i B-huset, som av någon anledning kallar sig "IT-service". Jag tycker inte riktigt att uppgraderandet av mitt lånekort har med IT-service att göra. Men det är säkert helt logiskt. Kanske är det för de tror att det enda sättet att få dagens unga att läsa böcker är att försöka koppla ihop bokläsande med IT? Vad vet jag. Inte fick jag något lånekort heller. För det gick inte bara att visa upp det gamla lånekortet tillsammans med en betald terminsräkning. Jag skulle ha ett helt nytt kort. Det kortet heter inte ens lånekort. Utan Campuskort. Det är fult och har inga böcker på sig. Och för att få det behöver man, vilket kanske inte är helt ologiskt, visa legitimation.
Legitimation. Det är väl inga problem? Jodå. Om passet ligger hemma och har det mysigt i den gamla handväskan. Och om passet är det enda legitimationsverktyg (-instrument? -pryl? -kattamajonk?) man har, eftersom ens leg gick ut nyligen (2006) och man inte vill skaffa sig ett nytt eftersom man ju snart ska ta körkort. Eller i alla fall börja övningsköra. Varför hade jag inte flyttat passet i den nya handväskan, undrar du kanske? Hade jag glömt? Naturligtvis inte. Glömska ingick icke i planen. Men om jag hade haft passet där hade ju inte teaterbiljetterna fått plats. Eftersom de faktiskt fyllde väskan, som sagt.
Nåja. Jag hade ju andra ärenden. Iväg till studentexpeditionen på institutionen. Eftersom dagen, som sagt, var välplanerad, hade jag till och med kollat öppettiderna. Men det var förstås stängt i alla fall. På grund av någon - förmodligen alldeles onödig - utbildningsdag. Jaha. Släntrade iväg i korridoren på jakt efter läraren i kursen jag ska gå. Eller går, om man ska vara petig. Vilket man förstås ska. Efter knäckandet av det avancerade systemet bestående av krumelurer av typen 2, 5, 8, 1, 9, osv kom jag på att de verkar markera någon sorts ordningsföljd, vilket gjorde att jag insåg att det skulle gå snabbare om jag kollade vilka symboler som hörde ihop med min lärare, istället för att bara gå runt och se olycklig ut. Och då hittade jag slutligen rätt arbetsrum. Han var inte där. Förstås. Men utanför dörren stod hans mejladress, och jag kände mig nöjd med att ha fått tag i den. Tills jag kom på att alla lärare har adresser av typen förnamn.efternamn@institutionens namn.su.se. Heja.
Jag gick ner till biblioteket och mejlade till läraren. Duktigt med duktighetskänslor. Sedan gick jag in kursbiblioteket, tog fram en bok som står med på litteraturlistan, och satte mig i en soffa och läste. Utan bibliotekskort var det enda sättet att fortsätta att vara duktig. Horder av andra människor som pratade i mobiltelefon eller hade banala samtal med varandra fick mig att konstatera att Swifts slutsatser om människosläktet nog var korrekta ändå. Då insåg jag att min finfina plan inte hade inkluderat matpauser, vilket kunde vara en förklaring till mitt plötsliga människohat. I vilket fall som helst hatade jag dem inte fullt så mycket efter att jag hade ätit.
Sedan läste jag drygt 60 duktiga sidor jobbig medeltidshistoria, innan det var dags att promenera hem. För er som inte vet vad som menas med "jobbig medeltidshistoria" är det fackböcker där de första 30-40 sidorna handlar om källkritik och källmaterialgenomgång. Det är nyttigt och duktigt. Men det är inte lättläst och kul. Så att läsa 60 sidor i en sådan bok är faktiskt duktigt på riktigt. Utan ironi.
Förresten har de gjort om Kafé Sexan. Det finns inget egenbakat bröd längre. Allt verkar vara inplastat och komma från Delicato. Borden är inte slitna. Eller ens kladdiga. Och de som sitter vid dem ser inte ut som slitna humanister. Utan som tolvåringar. Jag är en dinosaurie.