marre

Imorgon är det dags för opponering på min b-uppsats. Lite nojig är jag allt. När jag skriver c-uppsats ska jag överväga om det inte eventuellt kan vara en bra idé att läsa igenom texten innan jag lämnar in... Det värsta är att jag inte har nån som helst känsla för hur dålig eller möjligen bra den är. Kommer jag få rest? Har jag klarat mig med god marginal? Är den så dålig att den inte ens kan kallas uppsats utan bara en ordhög som eventuellt skulle kunna definieras som en halvtaskigt besvarad hemtenta? Det var så det kändes när jag lämnade in...

Men jag känner ju mig själv. (Även om jag lovade en tjej i min opponentgrupp idag att jag skulle säga upp bekantskapen med mig själv eftersom jag återigen misslyckats med det inom skolvärlden grundläggande kravet att komma i tid till seminariet. Ledsen Maria, jag tror att jag ljög lite.) Jag vet att jag slarvar och börjar i sista minuten med saker eftersom det är så att om jag är medveten om att jag inte gjort mitt bästa så gör det ju inget om någon annan påpekar brister med arbetet. Det är mycket värre att få kritik på något som man verkligen kämpat med. Om jag nu någonsin verkligen kämpat med en skoluppgift? På kth, kanske, när jag tog de där luriga mattetentorna till sist, genom att faktiskt göra övningarna i boken och inte bara trycka in gamla tentor tills de rann ut ur öronen. Fast en mattetenta eller en tekniktenta är aldrig lika personlig som en humaniorauppgift. Eller så har jag bara glömt hur det kändes att köra tentor på kth. Kan vara så.

 Okej, om jag ska vara ärlig är ett annat skäl till att jag slarvar att jag är lat. Och slarvig.

Jag vet att jag kommer att få kritik för mina långa meningar och min stundtals krångliga meningsbyggnad. Att jag presenterar metoden före syftet och frågeställningarna känns annars som det irrigaste, men det kommer jag ju själv att påpeka imorgon.

Jaja. Ordning är för idioter. Vi genier behärskar och behöver kaos i tillvaron. Jag måste jobba lite på min hybris inför imorgon...