marre

 "Ludvig Rasmusson" är rubriken till den här texten. Dels för att jag har tänkt att den till stor, ganska stor eller åtminstone viss del kommer att handla om denna roliga och kloka skildrare av gubbismens bästa sidor, och dels för att något som är i rubriken lätt poppar upp i sökmotorer och jag vill att Ludvig Rasmusson ska hitta hit så at han får läsa om sin allmänna brahet. Jag fick en bok av Rasmusson i present ungefär i julas - med "ungefär" menar jag att det kan ha varit julen innan, eller någon födelsedag eller så, om det nu är så att jag verkligen fått den, viss risk finns för att den är lånad eller snodd eller så. Boken bestod av en samling krönikor som var välskrivna och ibland så roliga att jag skrattade högt på tunnelbanan, eller skulle ha gjort om jag hade åkt tunnelbana då, vilket jag inte är säker på att jag gjorde, så så det kan ha varit på bussen, men ändå. Så när jag för någon månad sedan vandrade utmed världens längsta bokbord och fick se författaren sittande vid ett bord i egen hög person (om han nu är lång, det är egentligen mest en gissning, för det är svårt att se när någon sitter ner och wikipediaartikeln saknar denna viktiga uppgift ) kändes det självklart att stanna till och köpa ett signerat exemplar av kåserisamlingen "Mannen som tyckte för mycket". Det är en bra bok.

Rasmusson har ett roligt sätt att skriva. Han inleder de flesta stycken, eller egentligen inte alls de flesta, men rätt många, eller i alla fall ett par stycken stycken, i boken med en kort mening, och sedan låter han denna mening följas av längre meningar, varav en del nästan onödigt långa, med inskjutna bitsatser, huvudsatser, och mittemellansatser, på ett sätt så att språkbehandlingen i sig ibland nästan är mer underhållande för en meningsbyggnadsnörd som jag än det roliga innehållet. När han har skrivit en eller ett par av dessa utdragna, funderande, insiktsfulla och kloka meningar avslutar han stycket. Med en elegant kort liten mening. 

Vad skriver då Rasmusson? Ett litet smakprov borde det väl gå att bjuda på utan att upphovsrättlagarna, antipiratbyrån, polisen, Norstedts förlag och "Föreningen för minskad spridning av kultur" kommer hit och slår mig med lagboken?

Rasmusson stör sig på att idrottstävlingar numera kallas idrottsfester. Om detta skriver han bland annat:
 
"Tänk om jag var bjuden på fest och hade på mig kläder med reklam för Cloetta! Och bara drack sportdryck och inte sade ett ord! Utan stod i ett hörn och strechade."

Vidare har Rasmusson inte något problem med att vissa gäster kommer för tidigt till fester. Så länge de accepterar att sitta någonstans och titta på teve tills festen börjar. Om de kommer in i köket och säger:

"Åh, jag är så generad att jag kom för tidigt, men jag ska inte vara til besvär, absolut inget besvär för min skull, men kan du bara laga lite lite lite lite kaffe, så skulle jag bli så tacksam så tacksam, men inget besvär för min skull, ja, har du grädde skulle jag bli ännu tacksammare, och bitsocker, och om du har en smörgås, så lovar jag att inte besvära mer." Varpå de följer upp med att kommentera att maten luktar gott, men verkar onyttig - och borde inte värden tänka mer på vad han äter?

...tycker inte Rasmusson att det är så mysigt och problemfritt med tidiga gäster längre.

Budskapet är alltså följande: Ge er iväg till en nattöppen bokhandel och köp något av Rasmusson, bums! Eller till en vanlig dagöppen bokhandel om det skulle vara så att ni tittar in här så sällan att ni inte läser detta förrän det blivit fredagsmorgon. Men tittar ni in så sällan har ni kanske inte tid att läsa böcker?