Dagens Dumheter, del 2

Tidningens fantastiska insändarsida bjöd denna dag på mer än ett tillfälle till insyn i mindre klartänkta individers funderingar. Personen har denna gång ett mer ovanligt efternamn, så jag använder hans förnamn istället. Göran.

Göran skriver dumheter under rubriken "Visa mer hänsyn för penionärer". Vad är det då som är så dumt med detta? Tycker inte jag att penionärer är värda hänsyn? Jodå. Säkert mer hänsyn än vad de bemöts av på många håll i samhället. Problemet är att Göran har en märkligt selektiv idé om vilka det är som ska visa mer hänsyn.

Det är "unga mammor med barnvagnar" som ska låta bli att be pensionärer med rullator att maka på sig så att barnvagnen får plats. Mer än så säger inte Göran. Vad som ska göras åt problemet, om de unga mammorna ska trolla bort barnvagnen, lämna kvar den på busshållplatsen eller hålla sig i hemmen och baka bullar, går Göran inte in på. Inte heller har han något att säga om unga pappor med barnvagnar. Om de nu är hänsynsfullare när de åker buss, kan inte Göran berätta för oss hur de gör, så att de unga mammorna kan ta efter? Eller åker unga pappor inte buss? Och hur agerar föräldrar som inte är unga när de åker buss? Eller mor- och farföräldrar med barnvagn?

Märkligt om det bara är unga kvinnor som Göran stör sig på.

Men nu är jag orättvis. Unga mammor är inte den enda ondskan i samhället, enligt Göran. Han ser nämligen också dagligen att gamla får stå medan barn och tonåringar sitter på stolar som är märkta för äldre och handikappade. Då undrar jag - är det bara barn och tonåringar som sitter på bussen medan dessa stackars pensionärer får stå? Rimligen inte. Rimligen finns det gott om friska vuxna som skulle kunna resa sig upp och låta gamlingen sitta. Att barn har ett större behov av att sitta än friska vuxna är tydligen okänt för Göran.

Göran hävdar vidare, med en emfas som visas genom användandet av inte mindre än två "faktiskt" i samma mening:

"De gamla förtjänar faktiskt en sittplats och mera respekt då det faktiskt är de som byggt upp Sverige."

Det är inte bara en klyscha, den är också helt orimlig. De gamla, och andra människor, har rätt till en sittplats i den mån de behöver sittplatsen väsentligt mer än personen som redan sitter. En gamling som inte har lyft ett finger, men som numera har svårt att stå på benen, har naturligtvis mer rätt till en sittplats än en fullt frisk 65-åring som "byggt upp Sverige", och nu vill att tonåringarna ska resa sig upp med mössan i handen när han eller hon stiger på bussen.

Ett råd till nästa gång, Göran: Du är mer trovärdig när du talar för mera respekt för gamla människor om du lyckas dölja din egen bristande respekt för unga mammor, tonåringar och barn. Den sortens riktade angrepp som du ägnar dig åt i insändaren leder bara till att du gör dig löjlig.

Dagens Dumheter, del 1

När jag läser en insändare i den smått högervridna dagstidning jag prenumererar på, där rubriken är  "Sluta vara avundssjuk - förbättra ditt liv istället" förväntar jag mig inte att den ska vara särskilt genomsyrad av klokskap. Men jag inbillar mig ändå att människor bygger sina åsikter på någon form av genomtänkt resonemang, och faktiskt funderar över vad ord betyder istället för att låtsas att de betyder något som passar in i deras resonemang.

Det är just ohederligheten jag har så svårt för. Ohederlighetens förkämpe heter i detta fall Nilsson.

Nilsson inleder med att redogöra för vilken bra tillvaro alla socialbidragstagare har. Men han nämner inte "socialbidragstagare", utan listar istället de saker samhället tillhandahåller som man behöver för sin överlevnad, följt av: "detta utan att samhället kräver en motprestation av dig". Stämmer det verkligen att samhället inte kräver någon motprestation av socialbidragstagare? Inte i
Stockholm i alla fall. Nåja, vi  lämnar det så länge.

Sedan säger Nilsson att utbildningen är gratis i Sverige, och att man "till och med" får bidrag och lån till större delen av sitt uppehälle om man studerar på högskola. Det här "till och med" är så fint. Hur någon utan rika föräldrar skulle kunna studera utan denna finansiering går Nilsson inte in på.

Och sedan när man har fyllt 65 år får man pension även om man inte har arbetat och betalat skatt. Att denna pension, numera kallad garantipension, om jag har tolkat försäkringskassan rätt, inte är mer än 11271 före skatt för ogifta (varför det ska vara en skillnad mellan gifta och ogifta övergår mitt förstånd - att vara gift säger ju inget om hur man bor) nämner förstås inte Nilsson. Trots att detta innebär att en pensionär får ungefär lika mycket som en student - och Nilsson säger själv att studiemedel och studielån bara räcker till "större delen" av en students uppehälle. Ska pensionärer också behöva jobba extra för att kunna leva?

Men nu ställer Nilsson sin fråga, den fråga som gör honom till ohederlighetens förkämpe:

"Är då detta ett klassamhälle?"

Det enda rätta svaret på den frågan är naturligtvis "ja". Vissa har 30000 i pension, vissa har betydligt mer än så, och andra har drygt elva tusen i månaden. Självklart är det en klassklyfta mellan dessa. Lika självklart är det en klassklyfta mellan barn som växer upp med föräldrar som lever på socialbidrag och föräldrar som tjänar 50000 var i månaden. Eller 25000 var i månaden också, för den delen. Den klassklyftan går inte att ifrågasätta.

Däremot går det förstås att säga att man inte ser något fel i att denna klassklyfta existerar. Att man till exempel tycker att samhället ska stötta barn från fattiga hem så att de uppmuntras till studier och arbete, men att arbete måste löna sig och klassklyftor därför är nödvändiga, eller liknande. Då skulle man vara någorlunda ärlig med sina åsikter.

Men Nilsson vill inte vara ärlig. Nilsson vill följa den borgerliga trend där man inte längre säger vad man tycker, utan istället försöker stjäla vänsterns ord och låtsas som att de betyder något annat än vad de betyder.

För direkt efter sin fråga, utan att ha besvarat den, skriver Nilsson:
"Somliga anser att Sverige är ett orättvist samhälle där klassklyftorna ökar, de rika blir rikare och de fattigare blir fattigare."¨

Hoppsan! Antingen ökar klassklyftorna, eller så gör de inte det. Antingen blir de rika rikare och de fattiga fattigare, eller så bli de inte det. Detta är inte något som somliga anser, medan somliga andra väljer att inte anse detta. Detta är en faktafråga, som oavsett hur svårt det kan vara att tolka statistik borde gå att besvara. Men något svar får vi inte av Nilsson. (Inte av mig heller, men jag är ärlig och erkänner att det är för att jag är lat och hatar att läsa statistik.)

Det Nilsson gör är att han kopplar samman ordet "orättvist" med ordet "klassklyftor" på ett helt befängt sätt. Anser man att klassklyftor är orättvisa, ja då är Sverige ett orättvist samhälle om klassklyftorna ökar. Men anser man inte att klassklyftor är orättvisa behöver man inte tycka att Sverige är ett orättvist samhälle bara för att klassklyftorna ökar.

Naturligtvis beror detta på hur man definierar "klassklyftor". Man kan mena att det inte finns klassklyftor ifall det finns gratis utbildning och liknande, som minskar de ekonomiska hindren för en klassresa. Men vad Nilsson menar med "klassklyftor" har han redan berättat - det handlar om ekonomiska skillnadet mellan rika och fattiga.

Nilsson kunde ha varit hederlig. Han kunde ha sagt att vi har klassklyftor, men detta är inte orättvist, och sedan argumenterat för detta. Men det intresserar honom inte. Han är inte ute efter att föra fram sina egna åsikter, utan att racka ner på dem som inte delar dem. Titta bara på hans rubrik - där han helt uppenbart försöker få det till att alla som är emot klassklyftor och kallar samhället orättvist själva är fattiga och bara ute efter mer pengar för egen del.

Sen kommer det som alltid kommer när en borgare ska prata rättvisa eller en könsrollskramare prata jämställdhet: Det finns inget land som har gjort mer än Sverige för de fattiga (eller kvinnorna i det senare fallet). Naturligtvis går Nilsson inte in på varför detta är relevant. Faktiskt påstår han inte heller att Sverige är bäst - han frågar bara: "Finns det då något land där alla har bättre garantier än i Sverige?" Följt av ett "Jag tvivlar."

Det han alltså pratar om här är hur hög lägstanivån är. Men att den inte har med klassklyftorna att göra tar han förstås inte upp. Inte heller säger han rakt ut att vänstern, eller de där giriga fattiga som vill ha ännu mer utan att lyfta ett finger, skulle hävda att lägstanivån är för låg - det bara antyds.

Efter detta övergår Nilsson till filosofiska resonemang:
"Vad är då rättvisa? Är det att alla ska ha samma inkomst oavsett vad de gör? Innebär rättvisa att alla ska ha samma möjligheter? Jag tror det. Jag är dessutom övertygad om att vi har det"

Titta så fint han har fått till det. Han hävdar ju inte att någon annan faktiskt skulle anse att rättvisa var att alla ska ha samma inkomst oavsett vad de gör. Han ställer ju bara en oskyldig fråga... På så sätt kan han argumentera emot en vrångbild av andras åsikter utan att behöva ta hänsyn till vad andra faktiskt tycker. Notera också hur andra, enligt ovan, "anser" saker, även när det handlar om rena faktauppgifter, medan han själv minsann "tror" och är "övertygad".

Efter det här blir det roligt. För nu har ju Nilsson sagt att han anser att alla har samma möjligheter. Men så följer han upp detta med att vi är födda med olika begåvning, talang och förmåga att se möjligheter och ta vara på dem. Och då blir det  konstigt - vi kan väl inte båda ha samma möjligheter och helt olika möjligheter? Hur tänkte du nu, Nilsson?

Givetvis kan han inte låta bli att ägna ett stycke åt att hylla  "vanliga hederliga människor som stretar på och sköter sitt". Men han vågar sig inte på att beskriva vilka som han inte klassar som sådana. Sedan kommer påståendet att de flesta svenskar avstår mer än hälften av sina tillgångar till samhället. Vad tror Nilsson att "samhället" är för något? Vart tror han att skattepengarna går? Tror han på allvar att socialbidrag är den största offentliga utgiften? Eller kan det möjligen vara så att de flesta skattebetalare får hyfsad valuta för pengarna?

I sista stycket vågar Nilsson ta upp ämnet som introducerades i rubriken (sätter insändarskribenter sina egna rubriker förresten?).

"De som talar om klassamhälle och rättvisa är ofta avundssjuka på andra och vill genom olika åtgärder komma över mer av andras tillgångar i stället för att fråga sig - vad kan jag göra för att förbättra min situation - hur kan jag uppnå mina mål?"

Det här är förstås direkt komiskt. Är det så att Nilsson själv är så egoistisk att det är otänkbart för honom att någon politiskt engagerad person ser längre än till sin egen situation? Det verkar inte bättre. För hur blir de ekonomiska klassklyftorna mindre, eller mindre skadliga för samhället, av att en enskild person tar sig över till andra sidan?

Föga förvånande avslutar Nilsson med en variant på klassikern "sköt dig själv och skit i andra": Vi ska koncentrera oss på att göra livet bättre för oss själva, och sluta titta avundssjukt på den som har det bättre.

Det Nilsson missar är att om man bara koncentrerar sig på att göra livet bättre för sig själv, slipper man inte bara avundssjukan som kan komma av att titta på dem som har det bättre ställt, man slipper också besvära sig med såna där jobbiga solidaritetskänslor gentemot dem som har det sämre.

Ett litet lästips

Jag är en sån där osolidarisk bloggare, en sån som mycket sällan läser andra bloggar. Men ibland får jag något lästips från pålitligt håll, och då händer det att jag orkar läsa. Ta alltså en titt på bloggaren som jag länkar till i sista länken nedan.

Jag vet inte hur många av er som känner till att det har kommit ut en bok som heter "F-ordet - mot en ny feminism"? Jag vet ärligt talat inte mycket om den, men det intryck jag har fått är att det är ett gäng borgerliga antifeminister som har kommit på att ett nytt kul sätt att sabba för feminismen kan vara att hävda att man är feminist själv, fast en bra, och sen leta fram en massa åsikter som väldigt få feminister har - och kritisera dem som om alla andra feminister hade dem. Det värsta är att en massa annars kloka människor, som
Hanne Kjöller, tyvärr verkar ha gått på det. Visst är det ett problem att våldtagna kvinnor tvingas in i en offerroll - men det är inte feministerna som har tvingat dit dem. Tvärtom. Om feminister i allmänhet ansåg att det var hopplöst att försöka leva ett normalt liv efter att ha blivit våldtagen skulle det knappast finnas några kvinnojourer, eller hur.

En av texterna har skrivits av Boris Benulics, av av denna bloggares kommentar att döma verkar det som att Boris inte riktigt har alla böcker på plats i bokhyllan. Konstigt att en människa med så lite koll hyllas av Timbro (obs:ironi)

För övrigt känner jag mig som en riktigt seriös bloggare när jag har så här många länkar. Men de kommer säkert inte att fungera, och då kan jag känna mig oseriös igen.
 

Folk är dummare än man tror

En alternativ rubrik skulle kunna vara "Folk är mindre kunniga än man tror". Den skulle vara mindre provokativ förstås, men den skulle också misslyckas med att överensstämma med sanningen. Det är inte bristande kunskap som är problemet. Åtminstone inte bara. Det är viljan att fatta som saknas. Eller förmågan.

Ibland händer det att man tar upp saker i fel sammanhang. Till exempel att man nämner något om hur hemskt det är att människor på allvar köper skvallertidningar, i ett sällskap där man är ensam om att inte göra det. Att raljera om tro på astrologi är en annan lömsk fälla. Men den fälla som är svårast att undvika är nog ändå jämställdhets-/feminism-/könsrollsfällan. Där blir det ofta debatt när talarens avsikt bara har varit att kommentera något uppenbart.

Om någon efter en middag i ett stereotypt sällskap säger något om att det är lite galet att det är så könsuppdelat vilka som hjälper till med maten, kommer en av männen, troligen den som flitigast avbryter så fort en kvinna talar, utbrista förnärmat:

"Hur menar du - det var väl ingen som tvingade kvinnorna att gå ut med disken efter middagen? Det var ju inte ens någon som sade något om disken! De gjorde det på egen hand. För övrigt rår vi inte för våra gener. Man har gjort undersökningar på dvärgschimpanser, och där kan man tydligt se att det är genetiskt bestämt att kvinnor städar. Jag läste en intressant vetenskaplig rapport av en forskare som visar att honorna blir mycket mer irriterade när det är ostädat i burarna (här underlåter talaren att meddela att undersökningen i fråga baserades på fyra dresserade apor i fångenskap, att forskaren i fråga är en doktorand i Honduras, samt att talaren inte har läst själva rapporten, utan en notis om den i Expressen). Det handlar om ett eget fritt val. Och om gener. De som vill få det till att vara politik att min fru händelsevis alltid tar hand om disken när vi har gäster har varken förstått sig på vikten att respektera individens fria val eller insett att vi inte kommer ifrån den vetenskapliga verkligheten. Jag menar, vill du förbjuda min fru att bry sig om sina gäster? Att hon är mer uppmärksam än jag handlar om gener, inget annat. Så inte finns det någon politik där inte!"

Varpå mannen som nyss talat kommer att se sig lite vilset omkring, och genast få det han söker skickat till sig, utan att behöva be om det, eller ens själv fundera ut vad det var han saknade. Givetvis kommer det att vara en kvinna som skickar detta. Trots att åtminstone två män satt bättre till.

Notera för övrigt hur förtjust talaren ovan är i att använda ord som "vetenskap", "forskning", "verklighet", "fritt val" och "förbjuda". Allt för att ge sken av att han själv dels resonerar rationellt och förnuftigt, och dels försvarar friheten mot feminismens förbudshets. Att han hittat på både sin egen rationalitet och motståndarens vilja att förbjuda saker bryr han sig mindre om. Det viktigaste är ju att kunna le nedlåtande när man pratat klart.


Som tur är umgås jag sällan i sällskap som är könsuppdelade på detta sätt. Problemet kan då istället bli att mitt sällskap tror sig utgöra normen, och därför inte ser problemet. Umgås man bara med någorlunda vettiga människor tror man lätt att de flesta människor är någorlunda vettiga - och tror man det tycker man troligen att feminister bara överdriver.


Unga människor

Jag har kommit till den - möjligen en smula fördomsfulla - slutsatsen att människor mellan 20 och 25 fullkomligt saknar all form av intelligens. Elakt? Nej, då. Nu ska ni få höra.

Platsen är Kungliga biblioteket, KB. Närmare bestämt den stora läsesalen i detta bibliotek. I denna läsesal läser man böcker som förvaras i bibliotekets magasin, eftersom svenska böcker inte får lånas hem från detta bibliotek. I mån av plats får även andra människor, som läser böcker eller annat de tagit med sig till biblioteket, läsa i läsesalen.

Läsesalen på KB är en tyst plats. Det tycker du kanske är självklart? Då är du nog inte mellan 20 och 25. På en tyst plats har man mobilen avstängd. Det tycker du kanske också är självklart, även om du är mellan 20 och 25? Ah, men vad menas då med att mobilen ska vara avstängd?

Är du nu över 50 år gammal tror du nog att man ska stänga av mobilen helt. Men det är fel. Du kan mycket väl ha på mobilen, men den ska vara ljudlös. "Ljudlös" betyder att mobilen inte ska låta. Det är alltså inte - vilket du som är mellan 20 och 25 troligen inte har fattat - okej att ha vibrationen på. Har du det förtjänar du att grillas långsamt över en eld med plast- och oljebränsle, som spyr ut giftiga gaser, vilka du måste vara noga med att andas in så att de inte kommer ut i atmosfären och förstör miljön.

Varför tror jag då att detta är en allmän företeelse bland dessa människor? Jo. Jag var i läsesalen idag. Bredvid mig satt en tjej. Hennes mobil vibrerade. Min tanke var förstås att det var synd om henne, som hade glömt stänga av vibrationen och därför säkert skämdes nu. Gjorde hon det? Nja. Om hon gjorde det kände hon i så fall ett stort behov av att genast berätta detta för någon, för människan SVARAR i telefonen! Inne i läsesalen! Sedan PRATAR hon i telefonen medan hon går mot utgången. Förmodligen blev hon tillsagd i receptionen, för hon såg lite stukad ut när hon kom in. Men det tog inte slut där. Lite senare vibrerar telefonen IGEN. Och människan svarar även denna gång! Men nu säger hon "vänta lite" medan hon småspringer mot utgången. En stund senare gör hon om manövern en tredje gång. Hur är det möjligt för en människa att vara så urbota egoistisk och korkad? Eftersom hon hade papper framför sig, med text på, är det trots allt troligt att hon kunde läsa. Men hon kanske inte såg alla skyltar? Fast ska man verkligen behöva läsa på en skylt att man ska stänga av mobilen för att fatta att man inte svarar telefonen i en knäpptyst läsesal?

Är du snällare än jag, vilket är det enda rimliga, tänker du kanske att hon väntade på ett väldigt viktigt samtal. Det kanske hon gjorde. Men gör man det har man, för i helvete, inte i läsesalen att göra. Det finns gott om andra platser man kan vara på. Särskilt om man, som hon, inte ens läser material från KB.

Jag menar inte att alla i hennes ålder är fullt så galna som hon. Men strax efter att hon gick ut andra gången vibrerade en annan mobiltelefon! Den skyldigg var i samma ålder som brottslingen ovan, fast av annat kön. Han hade i alla fall vett att inte svara. Men stängde han av ljudet? Nej då. En minut senare vibrerade telefonen igen.

Märker inte dessa människor att de är de enda som låter? Varför läser de i KB:s läsesal om de inte gillar tystnad?

Är de komplett galna? Eller är det jag som är galen? Rösta!

Böckers fräcka försvinnanden

Lämnade bankomaten på väg mot biblioteket. Men kassen kändes lite för lätt. Kollade. En bok fattades. Fan. Paniken lös i mitt ansikte. Hjälplösheten sprutade ut ur ögonen. Varför skulle jag ha tagit upp en bok om kvinnornas situation i det medeltida England medan jag tog ut pengar? Verkade orimligt. Men uppmärksam som jag är lade jag plötsligt märke till något. Min vänstra arm uppehöll sig i en lätt ansträngd ställning väldigt nära kroppen. Och någonting platt verkade befinna sig mellan nämnda arm och min kropp. Vad kunde detta vara? Hur underligt det än kan låta hade jag faktiskt en bok om kvinnornas situation i det medeltida England under armen. Slående lik boken som inte var i min kasse. En sån slump!


En duktig dag

En duktig dag bör vara väl planerad. Min duktiga dag var mycket väl planerad. Och det började bra. Upp tidigt (ja - tjugo över nio är tidigt) så att jag kunde unna mig en mysig frukost utan dåligt samvete. Sedan duktigt räkningsbetalande. Ja, det hade kanske varit ännu duktigare att betala dem i tid, men det är väl ändå inte mitt fel att förra månaden inte hade 31 dagar? Eller 32, vilket skulle ha behövts i det här fallet. Ja, ja. Duktigare att betala dem idag än imorgon i alla fall.

Sifferexercisen följdes av väl planerat tio minuters paniskt letande efter boken "Nattens vita slavar". Okej - just det paniska ingick inte i planen, men hittandet av boken gjorde det. Därefter en timmes duktig läsning och antecknande av viktig information - för en gångs skull utan att glömma att skriva upp källa och sidnummer. Jag var på topp. 

Sen kom verkligheten och lade sig i. För det som enligt planen skulle följa var en välförtjänt solskenspromenad till universitetet. Men även jag, som är så fantastisk och uppfinningsrik, har lite svårt att genomföra en sådan i regnet. Särskilt inte eftersom jag hade hyst sådan tilltro till planen att jag inte kollade vädret förrän jag kom utanför porten och blöta små saker kastade sig över mig - och alltså inte hade med något paraply. Och att vända om och hämta ett paraply stod det ingenting om i planen, så det var inte aktuellt. Men det regnade ju inte så mycket - så en tur ner på stan och hämta ut lite teaterbiljetter fick ersätta solskenspromenaden. En omkastning i planen går ju bra. Problemet är att det är ganska långt att gå även mellan Stadsteatern och Dramaten. Och det blir inte kortare av att regnet övergår till ösregn. Eller av att de återigen hade bytt plats på Grand Hotel och Dramaten, så att jag tvingades ta en omväg.

Väl på Dramaten var jag lite förvirrad och hälsade nästan på ett bekant ansikte innan jag insåg att ansiktet hörde till Reine Brynolfsson. Men lite cred vill jag ändå ha för att jag direkt efter denna insikt kom på att jag inte känner Reine Brynolfsson, och därför inte hälsade, trots allt. Biljettförsäljaren försökte tvinga på mig ungdomsbiljetter tills jag berättade hur gammal jag var. Då sade han att han trodde att jag var 19. Undrar om han inbillade sig att jag skulle ta det som en komplimang?

Sjöblöt och med väskan full av teaterbiljetter (Ja, fyra stycken, hur så? Den kanske fylldes av dem ändå? Vet du hur stor min väska är, eller? Va? VA? VA? Nej, just det. Käften då, din dryga jävel) nådde jag Stureplan och tog tunnelbanan till universitetet. Väl där tänkte jag inleda med att skaffa mig ett giltigt lånekort till biblioteket. Det borde man rimligen göra i låneexpeditionen, tänkte jag naivt. Nej, nej. Det görs i en skum liten lokal i B-huset, som av någon anledning kallar sig "IT-service". Jag tycker inte riktigt att uppgraderandet av mitt lånekort har med IT-service att göra. Men det är säkert helt logiskt. Kanske är det för de tror att det enda sättet att få dagens unga att läsa böcker är att försöka koppla ihop bokläsande med IT? Vad vet jag. Inte fick jag något lånekort heller. För det gick inte bara att visa upp det gamla lånekortet tillsammans med en betald terminsräkning. Jag skulle ha ett helt nytt kort. Det kortet heter inte ens lånekort. Utan Campuskort. Det är fult och har inga böcker på sig. Och för att få det behöver man, vilket kanske inte är helt ologiskt, visa legitimation.

Legitimation. Det är väl inga problem? Jodå. Om passet ligger hemma och har det mysigt i den gamla handväskan. Och om passet är det enda legitimationsverktyg (-instrument? -pryl? -kattamajonk?) man har, eftersom ens leg gick ut nyligen (2006) och man inte vill skaffa sig ett nytt eftersom man ju snart ska ta körkort. Eller i alla fall börja övningsköra. Varför hade jag inte flyttat passet i den nya handväskan, undrar du kanske? Hade jag glömt? Naturligtvis inte. Glömska ingick icke i planen. Men om jag hade haft passet där hade ju inte teaterbiljetterna fått plats. Eftersom de faktiskt fyllde väskan, som sagt.

Nåja. Jag hade ju andra ärenden. Iväg till studentexpeditionen på institutionen. Eftersom dagen, som sagt, var välplanerad, hade jag till och med kollat öppettiderna. Men det var förstås stängt i alla fall. På grund av någon -  förmodligen alldeles onödig - utbildningsdag. Jaha. Släntrade iväg i korridoren på jakt efter läraren i kursen jag ska gå. Eller går, om man ska vara petig. Vilket man förstås ska. Efter knäckandet av det avancerade systemet bestående av krumelurer av typen 2, 5, 8, 1, 9, osv kom jag på att de verkar markera någon sorts ordningsföljd, vilket gjorde att jag insåg att det skulle gå snabbare om jag kollade vilka symboler som hörde ihop med min lärare, istället för att bara gå runt och se olycklig ut. Och då hittade jag slutligen rätt arbetsrum. Han var inte där. Förstås. Men utanför dörren stod hans mejladress, och jag kände mig nöjd med att ha fått tag i den. Tills jag kom på att alla lärare har adresser av typen förnamn.efternamn@institutionens namn.su.se. Heja.

Jag gick ner till biblioteket och mejlade till läraren. Duktigt med duktighetskänslor. Sedan gick jag in kursbiblioteket, tog fram en bok som står med på litteraturlistan, och satte mig i en soffa och läste. Utan bibliotekskort var det enda sättet att fortsätta att vara duktig. Horder av andra människor som pratade i mobiltelefon eller hade banala samtal med varandra fick mig att konstatera att Swifts slutsatser om människosläktet nog var korrekta ändå. Då insåg jag att min finfina plan inte hade inkluderat matpauser, vilket kunde vara en förklaring till mitt plötsliga människohat. I vilket fall som helst hatade jag dem inte fullt så mycket efter att jag hade ätit.

Sedan läste jag drygt 60 duktiga sidor jobbig medeltidshistoria, innan det var dags att promenera hem. För er som inte vet vad som menas med "jobbig medeltidshistoria" är det fackböcker där de första 30-40 sidorna handlar om källkritik och källmaterialgenomgång. Det är nyttigt och duktigt. Men det är inte lättläst och kul. Så att läsa 60 sidor i en sådan bok är faktiskt duktigt på riktigt. Utan ironi.

Förresten har de gjort om Kafé Sexan. Det finns inget egenbakat bröd längre. Allt verkar vara inplastat och komma från Delicato. Borden är inte slitna. Eller ens kladdiga. Och de som sitter vid dem ser inte ut som slitna humanister. Utan som tolvåringar. Jag är en dinosaurie.

Kollektivets nya liv

Kollektivet har flyttat och blivit sambo. Eller utökats med en person, kanske man kan säga. Eller är det flera personer? Personen eller personerna ifråga får bidra med den informationen vid ett senare tillfälle.

Marre är i alla fall väldigt nöjd med att bo i den stora fina innerstaden där det är så nära till den goda goda ölen. Marianne tycker att det är lite långt till naturen, och närheten till en porrklubb känns inte helt bra för henne, men hon är ändå nöjd i det stora hela. Fröken K är mestadels missnöjd, förstås, men gillar att det är närmare till jobbet och till universitetet. Sen önskar hon att hennes lata kollektivkamrater kunde ta och släpa sig till ovan nämnda universitet betydligt oftare, men de verkar sträva vidare i sin jakt på obildning. Till exempel hittade hon en trevlig kvällskurs om kommatecknets roll i den postmodernistiska sonettens tillämpning inom Java-programmering - men ville någon av hennes kollektivkamrater gå den kursen?!? Nej nej. Marre och Marianne ville hellre ägna kvällarna åt föga karaktärsdanande larvigheter som öldrickning, sällskapsspelande och Futurama respektive Midsomer Murders, rödvin, socialt umgänge och bra romaner. 

Fröken K hotade med att flytta till ett annat kollektiv, vilket till hennes förtret mest ledde till att Marre plockade fram resväskor åt henne medan Marianne intog en neutral position i läsfåtöljen i biblioteket. Sedan kom Fröken K raskt på att detta bibliotek var skäl nog att stanna i det nya kollektivet, alldeles bortsett från allt annat. 

Närheten till porrklubben har faktiskt skapat något så ovanligt som ett gemensamt projekt för henne och Marre. Ett projekt som fått det kryptiska kodnamnet "Spränga porrklubben". Marre ogillar väl i och för sig porrklubbar, även om det till stor del beror på att de tar upp meningslös plats genom att äga de två fullkomligt förkastliga egenskaperna att ta inträde och inte servera alkohol, men framförallt brinner hon för den första delen i det kryptiska kodnamnet.

Varför Fröken K vill spränga en porrklubb behöver vi nog inte gå in på. Låt oss nöja oss med att konstatera att det inte finns ett enda argument emot porrklubbar som Fröken K inte står för. "Det är roligare att vara emot" skulle räcka alldeles utmärkt. Fröken K är för övrigt även emot minst tio andra etablissemang i området. Bland annat de båda skolorna, för där finns det barn. Och basketkorgar. Barn låter och sprider smuts omkring sig, samt stökar ner i naturen genom att flytta pinnar och liknande från den postion naturen gett dem. Basketkorgar riskerar att leda till basketspelande, som i sin tur leder till slagsmål, fängelse och mord. Det har Fröken K sett på TV, när de visade "American History X". Allt verkade vara basketens fel.

Marianne, som ju egentligen är den som störs mest av porrklubben, men till skillnad från de andra av vettiga skäl, är förstås inte med i projektet, eftersom hon lider av akut antimilitantism och grav ickeointelligens. Två dessvärre tämligen kroniska besvär.


Nu handlade den här texten visst inte så mycket om kollektivets samboliv, men vi kan väl nöja oss med att det funkar finfint. Även om Fröken K känner sig ännu mer utanför än vanligt, eftersom kollektivets nyaste medlem inte heller tycker att hon alltid har helt rätt. Det är en grym och orättvis värld.

Om den uppmärksamma läsaren skulle upptäcka något stavfel i den här texten är det för övrigt helt ock hållet kollektivets sambos fel. Antingen saknar datorn ett ordbehandlingsprogram efter den senaste ominstallationen, eller så är ordbehandlingsprogrammet gömt på någon mystisk plats. Så skyll inte på mig! Men påpeka gärna stavfelen, så kan jag rätta dem och anklaga er för att komma med falska anklagelser.


Ludvig Rasmusson

 "Ludvig Rasmusson" är rubriken till den här texten. Dels för att jag har tänkt att den till stor, ganska stor eller åtminstone viss del kommer att handla om denna roliga och kloka skildrare av gubbismens bästa sidor, och dels för att något som är i rubriken lätt poppar upp i sökmotorer och jag vill att Ludvig Rasmusson ska hitta hit så at han får läsa om sin allmänna brahet. Jag fick en bok av Rasmusson i present ungefär i julas - med "ungefär" menar jag att det kan ha varit julen innan, eller någon födelsedag eller så, om det nu är så att jag verkligen fått den, viss risk finns för att den är lånad eller snodd eller så. Boken bestod av en samling krönikor som var välskrivna och ibland så roliga att jag skrattade högt på tunnelbanan, eller skulle ha gjort om jag hade åkt tunnelbana då, vilket jag inte är säker på att jag gjorde, så så det kan ha varit på bussen, men ändå. Så när jag för någon månad sedan vandrade utmed världens längsta bokbord och fick se författaren sittande vid ett bord i egen hög person (om han nu är lång, det är egentligen mest en gissning, för det är svårt att se när någon sitter ner och wikipediaartikeln saknar denna viktiga uppgift ) kändes det självklart att stanna till och köpa ett signerat exemplar av kåserisamlingen "Mannen som tyckte för mycket". Det är en bra bok.

Rasmusson har ett roligt sätt att skriva. Han inleder de flesta stycken, eller egentligen inte alls de flesta, men rätt många, eller i alla fall ett par stycken stycken, i boken med en kort mening, och sedan låter han denna mening följas av längre meningar, varav en del nästan onödigt långa, med inskjutna bitsatser, huvudsatser, och mittemellansatser, på ett sätt så att språkbehandlingen i sig ibland nästan är mer underhållande för en meningsbyggnadsnörd som jag än det roliga innehållet. När han har skrivit en eller ett par av dessa utdragna, funderande, insiktsfulla och kloka meningar avslutar han stycket. Med en elegant kort liten mening. 

Vad skriver då Rasmusson? Ett litet smakprov borde det väl gå att bjuda på utan att upphovsrättlagarna, antipiratbyrån, polisen, Norstedts förlag och "Föreningen för minskad spridning av kultur" kommer hit och slår mig med lagboken?

Rasmusson stör sig på att idrottstävlingar numera kallas idrottsfester. Om detta skriver han bland annat:
 
"Tänk om jag var bjuden på fest och hade på mig kläder med reklam för Cloetta! Och bara drack sportdryck och inte sade ett ord! Utan stod i ett hörn och strechade."

Vidare har Rasmusson inte något problem med att vissa gäster kommer för tidigt till fester. Så länge de accepterar att sitta någonstans och titta på teve tills festen börjar. Om de kommer in i köket och säger:

"Åh, jag är så generad att jag kom för tidigt, men jag ska inte vara til besvär, absolut inget besvär för min skull, men kan du bara laga lite lite lite lite kaffe, så skulle jag bli så tacksam så tacksam, men inget besvär för min skull, ja, har du grädde skulle jag bli ännu tacksammare, och bitsocker, och om du har en smörgås, så lovar jag att inte besvära mer." Varpå de följer upp med att kommentera att maten luktar gott, men verkar onyttig - och borde inte värden tänka mer på vad han äter?

...tycker inte Rasmusson att det är så mysigt och problemfritt med tidiga gäster längre.

Budskapet är alltså följande: Ge er iväg till en nattöppen bokhandel och köp något av Rasmusson, bums! Eller till en vanlig dagöppen bokhandel om det skulle vara så att ni tittar in här så sällan att ni inte läser detta förrän det blivit fredagsmorgon. Men tittar ni in så sällan har ni kanske inte tid att läsa böcker?


Intressant att notera

De senaste 30 dagarna har det varit läsare här varje dag. Som minst sex personer, och som mest 29. Vilka är det som är här och hälsar på när jag inte har skrivit sen i juni? Fast det är klart, riktigt stor litteratur kommer ju till sin rätt först vid omläsning. Alltså beror det nog på slumpen att så många hittat hit under skrivtorkan...


En rolig sak med att blogga...

Varför bloggar man? Varför bloggar jag? Såna frågor dyker lätt upp när man har lagt bloggandet på is en stund. För att kunna utveckla sitt skrivande på ett kravlöst sätt, för att hålla kontakten med vänner och familj utan att behöva ägna sig åt läskigheter som samtal och irl-träffar och för att föra ut sanningen till alla man känner. För visst är det mest en ganska begränsad skara bestående av familj, vänner och bekanta som läser den här bloggen regelbundet. Men eftersom den ligger på nätet är den öppen för alla, och den dyker upp i sökmotorer, vilket gör att andra också hittar hit. Ibland människor som berörs av ett ämne jag tagit upp, men ibland också människor som själva varit ämnet för texten.

I augusti fick jag ett sådant besök i
den här texten från oktober förra året. Roligt, även om jag nog hade formulerat mig annorlunda om jag hade trott att han skulle titta förbi. Och de flesta minns kanske den ultrakristna Stefan Grevle, som sökte rätt på bloggen efter att jag mejlat honom och informerat honom om hans uselhet.


För övrigt har jag ägnat morgonen åt att mysa med en kopp te och gårdagens kulturdel. Tekoppen stod på kulturdelen. För att kunna se en del av artikeln som skymdes av tekoppen fattade jag det kloka beslutet att försöka flytta tidningen istället för koppen, vilket på sätt och vis lyckades. Tekoppen stod inte längre på tidningen och skymde artikeln, utan låg bredvid, och teet som förut legat stillsamt och lydigt på sin plats flöt nu ut över artiklar, golv och en och annan morgonrock.


Lite tankar till sommaren

Ja, imorgon bär det av. Fem veckor på kollo. Det vill säga fem veckors stiltje här. Hoppas ni inte försvinner utan hittar tillbaka hit den 14 juli eller så, då det kommer att krylla av visdomsord här.

Till dess:

Felsökning är intressant.

När man misslyckas med att öppna en dörr finns det ett antal faktorer att tänka på. Dessa kan indelas i två kategorier:

1. Dörren

2. Låset

Vi börjar med 1. Är det en dörr? Säkert? Inte ett fönster eller så? Är det rätt dörr? Borde du gå in genom denna dörr eller finns det en annan dörr i närheten som är den som du hade tänkt öppna? Ta en noggrann titt på dörren innan du går vidare och granskar låset, som i sin tur bör granskas noga innan du lägger ut 800 kronor på en låssmed för att komma in i grannens lägenhet. För även om låssmeden skulle låta sig övertalas om att du faktiskt bor där, vilket inte är troligt, så är det ändå inte troligt att grannen är lika medgörlig. 

Detta leder vidare till punkt 2: låset. Är dörren låst överhuvudtaget, eller är det bara så att den öppnas inåt och du står och drar i den? Tips: Står det "push" på dörren så betyder det att man inte ska dra. Tyvärr finns dessa bokstäver aldrig där när man börjar dra, utan dyker upp från ingenstans efter att man ägnat någon minut åt dragande inför en publik bestående av roade 10-åriga monster.

Passar nyckeln inte i låset? Vilken nyckel är det du försöker använda? Är det ens en nyckel, eller står du och visar upp busskortet eller inpasseringskortet till jobbet i hopp om att dörren ska fatta vinken? Och apropå jobbet - är det där du är? Då ska du inte använda vare sig nyckeln till sommarstugan eller till hänglåset som du glömde på badhuset i vintras för att komma in. Det säkraste är istället att vänta på en kollega, eftersom det kan bli så pinsamt om chefen dyker upp bakom dig just när du står och svär över att ditt förbannade bibliotekskort inte funkar i kortläsaren.

Mer felsökningsklokheter från mig kommer i juli. "Internetbanken - en snårskog för ickestrukturerade" eller "Att lära sig se skillnad på sitt personnummer och sin pinkod - några knep" är lite textidéer som jag bollar med. Men till dess får ni gärna bidra med egna felsökningsberättelser, eller berättelser om annat också för den delen.

Glad sommar!

Hejsan morsan, hejsan stabben...

Marianne, Marre och Fröken K ska jobba som kolloledare i sommar. Detta blev klart efter ett telefonsamtal i ett träsk på Möja - då jag pratade om mina friluftskunskaper utan att nämna att jag var mitt i skogen och inte visste var jag var eftersom jag inte hade tänkt på att ta med kompass - följt av en intervju dagen därpå. Till denna intervju skulle man göra en uppgift som hette "En dag på kollo". Här följer min lösning på uppgiften:


"Sofia vaknade tidigt, lätt nervös som vanligt. Hade ledarna märkt när hon smög in igår? Bara en timme sent, men ändå? Hon kröp upp ur sängen så ljudlöst som möjligt (om Pia vaknade och började prata med sin skrikiga röst skulle det vara kört). Hon smög sig ut, tassade försiktigt fram till västra huset och kröp ihop under fönstret för att tjuvlyssna på ledarsamlingen.

 

- Barnen får alldeles för lite motion! gnällde Lennart Hurtig och rättade till baskern så att den lutade i exakt rätt vinkel i pannan. Minst en timme varje morgon borde barnen springa - med höga knäuppdragningar. De ville väl inte att barnen skulle bli godisknaprande slöfockar vars enda motion är tumrörelserna när de skriver SMS?

- Fast barnen kanske inte tycker att det är så kul att springa? invände Maja Mjuk. Jag tänkte att vi skulle börja med att ha ett gruppsamtal under fikat efter frukosten, och sen kan vi ha en vilostund fram till lunch, och sen efter lunch kan de väl få baka nåt gott till eftermiddagsfikat? Och sen ikväll kan vi väl ha mysstund? Det ska inte vara så stressigt för barnen på kollo,

- Visst handlar det om att ha roligt, men tanken är ju också att de ska lära sig saker på kollo! Jag tycker att vi börjar med dubbeltimme naturkunskap och sedan praktisk matematik i skolsalen resten av dagen. Sen ikväll kan vi väl ha glosförhör? Det tyckte jag om att ha på somrarkvällarna när jag var barn. Mmm glosförhör... sade Petra och drömde sig bort till en tid då det var ordning och reda i världen.

- Flottbygge! Vi bygger en stor flotte och åker iväg på älven! Det är kreativt, man lär sig saker, man är utomhus och barnen tycker att det är roligt! Det gjorde vi när jag var kolloledare i Värmland, och det gick jättebra! Kalle log överlyckligt över sin finfina idé.

- Ja, Kalle, det var väl kreativt och så. Men du vet kanske att det inte finns någon älv här i närheten? Och det här mötet handlar inte om att planera dagen - det gjorde vi igår, om ni minns? Vi var överens? - utan om att dela upp ansvarsområdena inför skattjakten och prata om gårdagen. Vad hände igår kväll? Vad finns det som vi måste diskutera?

 

Sofia höll andan. Typiskt föreståndaren att ta upp såna onödiga saker just när de var på väg att glömmas bort. 

 

- Jag tycker att vi måste diskutera det här luddet som jag hittade i torktumlaren igår. Sade Petra och plockade fram en dammtuss ur fickan. Vissa av oss försöker faktiskt göra ett jobb och så finns det sluskar som inte städar efter sig. Och jag såg nog vem det var!


Sofia andades ut. Morgonsamlingen var om tio minuter - tiden skulle inte räcka till för att avhandla petitesser som rökning och nattliga äventyr. Hon hade aldrig tyckt så bra om någon som hon tyckte om Petra just nu.


- Petra, om du irriterade dig på det, och du såg vem det var, varför sade du inget då, till den personen? frågade Anna och försökte låta konstruktiv på rösten.

- Det kan väl inte vara mitt ansvar att styra upp folk som inte har vett att städa efter sig heller! Dessutom såg jag nog att du sprang ut ur köket igår utan att ställa in din tallrik i diskmaskinen!

- Ja, Oscar och Emma hade börjat slåss utanför, och jag kände att det liksom var prioriterat?

- Jaha! bröt Kalle in. När det blev bråk på mitt förra kollo en gång, då gjorde vi så att vi tog en hink och sen...

Föreståndaren suckade och insåg att det var dags att försöka hinna med det där samtalet som hon borde ha haft med åtminstone Petra och Kalle för en vecka sen om det bara funnits tid... Sedan sade Johan något om "barnen i fokus" som bara föreståndaren och Anna hörde.

 

Efter morgonsamling och frukost började skattjakten som Anna och Stefan hade arrangerat tillsammans med en grupp äldre kollodeltagare. Lennart Hurtig hade fått ansvar för en av ledtrådarna som skulle sitta högt uppe i ett träd ute på en ö som låg tio minuters kanotfärd bort. En uppgift han var rätt nöjd med, även om han blivit besviken över att han inte fick byta till en annan ö, som enligt honom låg en kvarts kanotfärd bort men som enligt Stefan låg två timmars segeltur bort.


Skattjakten gick bra bortsett från att två kanoter välte för att barnen stod upp och hoppade i dem. Föreståndaren föreslog försynt för Lennart att detta var något som borde diskuteras under paddlingstillfällena. Lennart kände sig orättvist behandlad - det var väl inte hans fel om barnen var dåliga på att paddla bara för det var hans jobb att lära dem paddla och kanske hade glömt att nämna att kanoter inte var helt osänkbara?

 

Sofias lag kom tvåa i skattjakten, och trött efter en hård och aktivitetsfylld dag somnade hon i tid för första gången på två veckor. Men hon hade bestämt sig för att i alla fall smyga upp och lyssna till det komiska morgonmötet? Varför var Johan, Stefan och Anna så tysta på mötet när det var de som pratade mest annars?"



Behöver jag nämna att Marre är synnerligen nöjd med att ha fått gå på en anställningsintervju där det ingår att läsa upp såna här texter?


Två små stockholmare skulle gå en dag...

Det var en gång en pojke och en flicka som skulle ut på utflykt. De hade packat så fint så fint och begav sig i gryningen till båten som hade fräckheten att avgå vid den ohemula tiden klockan nio. Vid ankomsten till bryggan möttes de av horder av ungdomar som skulle på skolutflykt. Horderna skulle med en annan båt. Lättnaden var stor. Efter att den medhavda frukosten kompletterats med mjölk och socker till teet från cafeterian (man kan inte komma ihåg allt, och ja, de betalade för sig) glufsade pojken och flickan glatt i sig den, varefter de somnade. Resmålet nåddes vid tolvtiden. Efter diverse matinköp bar det av på en lång skogsutflykt. Först var tanken bara att gå ner till vattnet bortom alla hus, men det visade sig att med lite kreativa idéer om var väderstrecken befann sig, och med den kloka insikten att det är roligare att gå i skogen än att följa löjliga stigar för amatörer, kan det vara VÄLDIGT långt till vattnet på Möja. Det är nämligen bara en myt att det är en ö. Det är land överallt, om man med "land" även menar sankmark, och när man till sist hittar en mysig lunchplats vid vattnet visar det sig vara en sjö.

Som dagens enda turister på Möja blev pojken och flickan både uttittade och vänligt behandlade av lokalbefolkningen. De fick se sköna rospiggstanter köra flakmoppe, uppleva vackra klippor, vandra i skön skog och spela Star Munchkin med utsikt över en öde skärgård.

Sens moral: Skärgården är underbar - men ingen annan än jag och mina vänner borde vara där. Och när man vandrar kan det vara bra att ha en kompass...


Hur man förändras, men ändå består

Tanken till denna text föddes av LenaKs kommentar på förrförra texten. Var jag blyg en gång i tiden? Ja. Oh ja. Inte lite heller. När jag var på öppna förskolan med mamma började jag gråta om någon pratade med mig och jag inte var i mammas famn eller höll henne i handen. Det här minns jag inte själv, så om man bara skulle gå på det skulle historien om min blyghet bara kunna vara en skröna.

Något jag däremot minns är när jag och pappa en sommar var och såg Teaterbåtens uppsättning av "En midsommarnattsdröm". Säg att jag var en fem-sex år (förmodligen var jag tio, men det tycker jag inte att vi säger). De ville ha barnen med upp på scenen för att dansa som älvor. Naturligtvis tvärvägrade jag och försökte gömma mig bakom pappa. Då tänkte de att jag kanske kunde vara klädd som buske så att jag ändå skulle få vara med lite grann. Snyggt försök! Hur skulle jag kunna veta att det inte är busken som spelar huvudrollen? Kräver de att sexåringar ska ha läst Shakespeare nu också? Jag visste att strålkastaren säkert skulle vara på busken hela tiden - och även om den inte var det skulle alla, precis alla i hela publiken, all personal på båten, alla skådespelarna, alla fiskmåsar och alla förbiplaskande fiskar titta på busken varenda sekund av pjäsen. Mig lurade man inte så lätt ens då... Tårarna var definitivt inte långt borta. Pappa fick vara buske, och jag var ruskigt modig som vågade sitta bredvid honom medan han hade allas uppmärksamhet med sin centrala roll.

Det var inte det att jag inte ville vara med. Visst ville jag det. Jag ville bara inte att någon skulle lägga märke till mig.

När jag började skolan dröjde det ett bra tag innan jag fattade poängen med att lära känna de andra i klassen. Jag hade det ju bra som jag hade det - vad skulle jag med dem till? Men när jag iakttagit ett tag tyckte jag att de nog kunde tänkas vara roliga ibland. Av någon anledning tyckte många av dem då att jag var en kuf. Skumt, inte sant?

Numera gillar jag att vara i centrum för det mesta, trots att min stora blygsamhet nog har medfört att detta gillande har undgått de flesta... Däremot tycker jag fortfarande inte om rampljuset. Skillnad? Jodå. I centrum är man för att man just då pratar om något som andra lyssnar på. Man har möjlighet att iaktta centrum från sin perifera position och se om det är en plats man skulle vilja vara på vid just det här tillfället. Man styr situationen och kan när som helst kliva ut i periferin igen. Rampljuset ramlar bara över en. Som när man kommer senare till en middag och alla tittar på en och man bara vill snabbspola fram till den intressanta konversation som man vet att man kommer att delta i och försöka vara i centrum av fem minuter senare.

Jag vill inte vara en dansande älva förrän jag har fått iaktta de andra dansande älvorna. Jag vill se innan jag syns, och veta mer om dig än vad du vet om mig. Så slipper jag känna mig som ett vettskrämt barn som spelar en buske som alla stirrar på.