Dagens Dumheter, del 2

Tidningens fantastiska insändarsida bjöd denna dag på mer än ett tillfälle till insyn i mindre klartänkta individers funderingar. Personen har denna gång ett mer ovanligt efternamn, så jag använder hans förnamn istället. Göran.

Göran skriver dumheter under rubriken "Visa mer hänsyn för penionärer". Vad är det då som är så dumt med detta? Tycker inte jag att penionärer är värda hänsyn? Jodå. Säkert mer hänsyn än vad de bemöts av på många håll i samhället. Problemet är att Göran har en märkligt selektiv idé om vilka det är som ska visa mer hänsyn.

Det är "unga mammor med barnvagnar" som ska låta bli att be pensionärer med rullator att maka på sig så att barnvagnen får plats. Mer än så säger inte Göran. Vad som ska göras åt problemet, om de unga mammorna ska trolla bort barnvagnen, lämna kvar den på busshållplatsen eller hålla sig i hemmen och baka bullar, går Göran inte in på. Inte heller har han något att säga om unga pappor med barnvagnar. Om de nu är hänsynsfullare när de åker buss, kan inte Göran berätta för oss hur de gör, så att de unga mammorna kan ta efter? Eller åker unga pappor inte buss? Och hur agerar föräldrar som inte är unga när de åker buss? Eller mor- och farföräldrar med barnvagn?

Märkligt om det bara är unga kvinnor som Göran stör sig på.

Men nu är jag orättvis. Unga mammor är inte den enda ondskan i samhället, enligt Göran. Han ser nämligen också dagligen att gamla får stå medan barn och tonåringar sitter på stolar som är märkta för äldre och handikappade. Då undrar jag - är det bara barn och tonåringar som sitter på bussen medan dessa stackars pensionärer får stå? Rimligen inte. Rimligen finns det gott om friska vuxna som skulle kunna resa sig upp och låta gamlingen sitta. Att barn har ett större behov av att sitta än friska vuxna är tydligen okänt för Göran.

Göran hävdar vidare, med en emfas som visas genom användandet av inte mindre än två "faktiskt" i samma mening:

"De gamla förtjänar faktiskt en sittplats och mera respekt då det faktiskt är de som byggt upp Sverige."

Det är inte bara en klyscha, den är också helt orimlig. De gamla, och andra människor, har rätt till en sittplats i den mån de behöver sittplatsen väsentligt mer än personen som redan sitter. En gamling som inte har lyft ett finger, men som numera har svårt att stå på benen, har naturligtvis mer rätt till en sittplats än en fullt frisk 65-åring som "byggt upp Sverige", och nu vill att tonåringarna ska resa sig upp med mössan i handen när han eller hon stiger på bussen.

Ett råd till nästa gång, Göran: Du är mer trovärdig när du talar för mera respekt för gamla människor om du lyckas dölja din egen bristande respekt för unga mammor, tonåringar och barn. Den sortens riktade angrepp som du ägnar dig åt i insändaren leder bara till att du gör dig löjlig.

Dagens Dumheter, del 1

När jag läser en insändare i den smått högervridna dagstidning jag prenumererar på, där rubriken är  "Sluta vara avundssjuk - förbättra ditt liv istället" förväntar jag mig inte att den ska vara särskilt genomsyrad av klokskap. Men jag inbillar mig ändå att människor bygger sina åsikter på någon form av genomtänkt resonemang, och faktiskt funderar över vad ord betyder istället för att låtsas att de betyder något som passar in i deras resonemang.

Det är just ohederligheten jag har så svårt för. Ohederlighetens förkämpe heter i detta fall Nilsson.

Nilsson inleder med att redogöra för vilken bra tillvaro alla socialbidragstagare har. Men han nämner inte "socialbidragstagare", utan listar istället de saker samhället tillhandahåller som man behöver för sin överlevnad, följt av: "detta utan att samhället kräver en motprestation av dig". Stämmer det verkligen att samhället inte kräver någon motprestation av socialbidragstagare? Inte i
Stockholm i alla fall. Nåja, vi  lämnar det så länge.

Sedan säger Nilsson att utbildningen är gratis i Sverige, och att man "till och med" får bidrag och lån till större delen av sitt uppehälle om man studerar på högskola. Det här "till och med" är så fint. Hur någon utan rika föräldrar skulle kunna studera utan denna finansiering går Nilsson inte in på.

Och sedan när man har fyllt 65 år får man pension även om man inte har arbetat och betalat skatt. Att denna pension, numera kallad garantipension, om jag har tolkat försäkringskassan rätt, inte är mer än 11271 före skatt för ogifta (varför det ska vara en skillnad mellan gifta och ogifta övergår mitt förstånd - att vara gift säger ju inget om hur man bor) nämner förstås inte Nilsson. Trots att detta innebär att en pensionär får ungefär lika mycket som en student - och Nilsson säger själv att studiemedel och studielån bara räcker till "större delen" av en students uppehälle. Ska pensionärer också behöva jobba extra för att kunna leva?

Men nu ställer Nilsson sin fråga, den fråga som gör honom till ohederlighetens förkämpe:

"Är då detta ett klassamhälle?"

Det enda rätta svaret på den frågan är naturligtvis "ja". Vissa har 30000 i pension, vissa har betydligt mer än så, och andra har drygt elva tusen i månaden. Självklart är det en klassklyfta mellan dessa. Lika självklart är det en klassklyfta mellan barn som växer upp med föräldrar som lever på socialbidrag och föräldrar som tjänar 50000 var i månaden. Eller 25000 var i månaden också, för den delen. Den klassklyftan går inte att ifrågasätta.

Däremot går det förstås att säga att man inte ser något fel i att denna klassklyfta existerar. Att man till exempel tycker att samhället ska stötta barn från fattiga hem så att de uppmuntras till studier och arbete, men att arbete måste löna sig och klassklyftor därför är nödvändiga, eller liknande. Då skulle man vara någorlunda ärlig med sina åsikter.

Men Nilsson vill inte vara ärlig. Nilsson vill följa den borgerliga trend där man inte längre säger vad man tycker, utan istället försöker stjäla vänsterns ord och låtsas som att de betyder något annat än vad de betyder.

För direkt efter sin fråga, utan att ha besvarat den, skriver Nilsson:
"Somliga anser att Sverige är ett orättvist samhälle där klassklyftorna ökar, de rika blir rikare och de fattigare blir fattigare."¨

Hoppsan! Antingen ökar klassklyftorna, eller så gör de inte det. Antingen blir de rika rikare och de fattiga fattigare, eller så bli de inte det. Detta är inte något som somliga anser, medan somliga andra väljer att inte anse detta. Detta är en faktafråga, som oavsett hur svårt det kan vara att tolka statistik borde gå att besvara. Men något svar får vi inte av Nilsson. (Inte av mig heller, men jag är ärlig och erkänner att det är för att jag är lat och hatar att läsa statistik.)

Det Nilsson gör är att han kopplar samman ordet "orättvist" med ordet "klassklyftor" på ett helt befängt sätt. Anser man att klassklyftor är orättvisa, ja då är Sverige ett orättvist samhälle om klassklyftorna ökar. Men anser man inte att klassklyftor är orättvisa behöver man inte tycka att Sverige är ett orättvist samhälle bara för att klassklyftorna ökar.

Naturligtvis beror detta på hur man definierar "klassklyftor". Man kan mena att det inte finns klassklyftor ifall det finns gratis utbildning och liknande, som minskar de ekonomiska hindren för en klassresa. Men vad Nilsson menar med "klassklyftor" har han redan berättat - det handlar om ekonomiska skillnadet mellan rika och fattiga.

Nilsson kunde ha varit hederlig. Han kunde ha sagt att vi har klassklyftor, men detta är inte orättvist, och sedan argumenterat för detta. Men det intresserar honom inte. Han är inte ute efter att föra fram sina egna åsikter, utan att racka ner på dem som inte delar dem. Titta bara på hans rubrik - där han helt uppenbart försöker få det till att alla som är emot klassklyftor och kallar samhället orättvist själva är fattiga och bara ute efter mer pengar för egen del.

Sen kommer det som alltid kommer när en borgare ska prata rättvisa eller en könsrollskramare prata jämställdhet: Det finns inget land som har gjort mer än Sverige för de fattiga (eller kvinnorna i det senare fallet). Naturligtvis går Nilsson inte in på varför detta är relevant. Faktiskt påstår han inte heller att Sverige är bäst - han frågar bara: "Finns det då något land där alla har bättre garantier än i Sverige?" Följt av ett "Jag tvivlar."

Det han alltså pratar om här är hur hög lägstanivån är. Men att den inte har med klassklyftorna att göra tar han förstås inte upp. Inte heller säger han rakt ut att vänstern, eller de där giriga fattiga som vill ha ännu mer utan att lyfta ett finger, skulle hävda att lägstanivån är för låg - det bara antyds.

Efter detta övergår Nilsson till filosofiska resonemang:
"Vad är då rättvisa? Är det att alla ska ha samma inkomst oavsett vad de gör? Innebär rättvisa att alla ska ha samma möjligheter? Jag tror det. Jag är dessutom övertygad om att vi har det"

Titta så fint han har fått till det. Han hävdar ju inte att någon annan faktiskt skulle anse att rättvisa var att alla ska ha samma inkomst oavsett vad de gör. Han ställer ju bara en oskyldig fråga... På så sätt kan han argumentera emot en vrångbild av andras åsikter utan att behöva ta hänsyn till vad andra faktiskt tycker. Notera också hur andra, enligt ovan, "anser" saker, även när det handlar om rena faktauppgifter, medan han själv minsann "tror" och är "övertygad".

Efter det här blir det roligt. För nu har ju Nilsson sagt att han anser att alla har samma möjligheter. Men så följer han upp detta med att vi är födda med olika begåvning, talang och förmåga att se möjligheter och ta vara på dem. Och då blir det  konstigt - vi kan väl inte båda ha samma möjligheter och helt olika möjligheter? Hur tänkte du nu, Nilsson?

Givetvis kan han inte låta bli att ägna ett stycke åt att hylla  "vanliga hederliga människor som stretar på och sköter sitt". Men han vågar sig inte på att beskriva vilka som han inte klassar som sådana. Sedan kommer påståendet att de flesta svenskar avstår mer än hälften av sina tillgångar till samhället. Vad tror Nilsson att "samhället" är för något? Vart tror han att skattepengarna går? Tror han på allvar att socialbidrag är den största offentliga utgiften? Eller kan det möjligen vara så att de flesta skattebetalare får hyfsad valuta för pengarna?

I sista stycket vågar Nilsson ta upp ämnet som introducerades i rubriken (sätter insändarskribenter sina egna rubriker förresten?).

"De som talar om klassamhälle och rättvisa är ofta avundssjuka på andra och vill genom olika åtgärder komma över mer av andras tillgångar i stället för att fråga sig - vad kan jag göra för att förbättra min situation - hur kan jag uppnå mina mål?"

Det här är förstås direkt komiskt. Är det så att Nilsson själv är så egoistisk att det är otänkbart för honom att någon politiskt engagerad person ser längre än till sin egen situation? Det verkar inte bättre. För hur blir de ekonomiska klassklyftorna mindre, eller mindre skadliga för samhället, av att en enskild person tar sig över till andra sidan?

Föga förvånande avslutar Nilsson med en variant på klassikern "sköt dig själv och skit i andra": Vi ska koncentrera oss på att göra livet bättre för oss själva, och sluta titta avundssjukt på den som har det bättre.

Det Nilsson missar är att om man bara koncentrerar sig på att göra livet bättre för sig själv, slipper man inte bara avundssjukan som kan komma av att titta på dem som har det bättre ställt, man slipper också besvära sig med såna där jobbiga solidaritetskänslor gentemot dem som har det sämre.

Ett litet lästips

Jag är en sån där osolidarisk bloggare, en sån som mycket sällan läser andra bloggar. Men ibland får jag något lästips från pålitligt håll, och då händer det att jag orkar läsa. Ta alltså en titt på bloggaren som jag länkar till i sista länken nedan.

Jag vet inte hur många av er som känner till att det har kommit ut en bok som heter "F-ordet - mot en ny feminism"? Jag vet ärligt talat inte mycket om den, men det intryck jag har fått är att det är ett gäng borgerliga antifeminister som har kommit på att ett nytt kul sätt att sabba för feminismen kan vara att hävda att man är feminist själv, fast en bra, och sen leta fram en massa åsikter som väldigt få feminister har - och kritisera dem som om alla andra feminister hade dem. Det värsta är att en massa annars kloka människor, som
Hanne Kjöller, tyvärr verkar ha gått på det. Visst är det ett problem att våldtagna kvinnor tvingas in i en offerroll - men det är inte feministerna som har tvingat dit dem. Tvärtom. Om feminister i allmänhet ansåg att det var hopplöst att försöka leva ett normalt liv efter att ha blivit våldtagen skulle det knappast finnas några kvinnojourer, eller hur.

En av texterna har skrivits av Boris Benulics, av av denna bloggares kommentar att döma verkar det som att Boris inte riktigt har alla böcker på plats i bokhyllan. Konstigt att en människa med så lite koll hyllas av Timbro (obs:ironi)

För övrigt känner jag mig som en riktigt seriös bloggare när jag har så här många länkar. Men de kommer säkert inte att fungera, och då kan jag känna mig oseriös igen.
 

Folk är dummare än man tror

En alternativ rubrik skulle kunna vara "Folk är mindre kunniga än man tror". Den skulle vara mindre provokativ förstås, men den skulle också misslyckas med att överensstämma med sanningen. Det är inte bristande kunskap som är problemet. Åtminstone inte bara. Det är viljan att fatta som saknas. Eller förmågan.

Ibland händer det att man tar upp saker i fel sammanhang. Till exempel att man nämner något om hur hemskt det är att människor på allvar köper skvallertidningar, i ett sällskap där man är ensam om att inte göra det. Att raljera om tro på astrologi är en annan lömsk fälla. Men den fälla som är svårast att undvika är nog ändå jämställdhets-/feminism-/könsrollsfällan. Där blir det ofta debatt när talarens avsikt bara har varit att kommentera något uppenbart.

Om någon efter en middag i ett stereotypt sällskap säger något om att det är lite galet att det är så könsuppdelat vilka som hjälper till med maten, kommer en av männen, troligen den som flitigast avbryter så fort en kvinna talar, utbrista förnärmat:

"Hur menar du - det var väl ingen som tvingade kvinnorna att gå ut med disken efter middagen? Det var ju inte ens någon som sade något om disken! De gjorde det på egen hand. För övrigt rår vi inte för våra gener. Man har gjort undersökningar på dvärgschimpanser, och där kan man tydligt se att det är genetiskt bestämt att kvinnor städar. Jag läste en intressant vetenskaplig rapport av en forskare som visar att honorna blir mycket mer irriterade när det är ostädat i burarna (här underlåter talaren att meddela att undersökningen i fråga baserades på fyra dresserade apor i fångenskap, att forskaren i fråga är en doktorand i Honduras, samt att talaren inte har läst själva rapporten, utan en notis om den i Expressen). Det handlar om ett eget fritt val. Och om gener. De som vill få det till att vara politik att min fru händelsevis alltid tar hand om disken när vi har gäster har varken förstått sig på vikten att respektera individens fria val eller insett att vi inte kommer ifrån den vetenskapliga verkligheten. Jag menar, vill du förbjuda min fru att bry sig om sina gäster? Att hon är mer uppmärksam än jag handlar om gener, inget annat. Så inte finns det någon politik där inte!"

Varpå mannen som nyss talat kommer att se sig lite vilset omkring, och genast få det han söker skickat till sig, utan att behöva be om det, eller ens själv fundera ut vad det var han saknade. Givetvis kommer det att vara en kvinna som skickar detta. Trots att åtminstone två män satt bättre till.

Notera för övrigt hur förtjust talaren ovan är i att använda ord som "vetenskap", "forskning", "verklighet", "fritt val" och "förbjuda". Allt för att ge sken av att han själv dels resonerar rationellt och förnuftigt, och dels försvarar friheten mot feminismens förbudshets. Att han hittat på både sin egen rationalitet och motståndarens vilja att förbjuda saker bryr han sig mindre om. Det viktigaste är ju att kunna le nedlåtande när man pratat klart.


Som tur är umgås jag sällan i sällskap som är könsuppdelade på detta sätt. Problemet kan då istället bli att mitt sällskap tror sig utgöra normen, och därför inte ser problemet. Umgås man bara med någorlunda vettiga människor tror man lätt att de flesta människor är någorlunda vettiga - och tror man det tycker man troligen att feminister bara överdriver.


Intressant att notera

De senaste 30 dagarna har det varit läsare här varje dag. Som minst sex personer, och som mest 29. Vilka är det som är här och hälsar på när jag inte har skrivit sen i juni? Fast det är klart, riktigt stor litteratur kommer ju till sin rätt först vid omläsning. Alltså beror det nog på slumpen att så många hittat hit under skrivtorkan...


Hejsan morsan, hejsan stabben...

Marianne, Marre och Fröken K ska jobba som kolloledare i sommar. Detta blev klart efter ett telefonsamtal i ett träsk på Möja - då jag pratade om mina friluftskunskaper utan att nämna att jag var mitt i skogen och inte visste var jag var eftersom jag inte hade tänkt på att ta med kompass - följt av en intervju dagen därpå. Till denna intervju skulle man göra en uppgift som hette "En dag på kollo". Här följer min lösning på uppgiften:


"Sofia vaknade tidigt, lätt nervös som vanligt. Hade ledarna märkt när hon smög in igår? Bara en timme sent, men ändå? Hon kröp upp ur sängen så ljudlöst som möjligt (om Pia vaknade och började prata med sin skrikiga röst skulle det vara kört). Hon smög sig ut, tassade försiktigt fram till västra huset och kröp ihop under fönstret för att tjuvlyssna på ledarsamlingen.

 

- Barnen får alldeles för lite motion! gnällde Lennart Hurtig och rättade till baskern så att den lutade i exakt rätt vinkel i pannan. Minst en timme varje morgon borde barnen springa - med höga knäuppdragningar. De ville väl inte att barnen skulle bli godisknaprande slöfockar vars enda motion är tumrörelserna när de skriver SMS?

- Fast barnen kanske inte tycker att det är så kul att springa? invände Maja Mjuk. Jag tänkte att vi skulle börja med att ha ett gruppsamtal under fikat efter frukosten, och sen kan vi ha en vilostund fram till lunch, och sen efter lunch kan de väl få baka nåt gott till eftermiddagsfikat? Och sen ikväll kan vi väl ha mysstund? Det ska inte vara så stressigt för barnen på kollo,

- Visst handlar det om att ha roligt, men tanken är ju också att de ska lära sig saker på kollo! Jag tycker att vi börjar med dubbeltimme naturkunskap och sedan praktisk matematik i skolsalen resten av dagen. Sen ikväll kan vi väl ha glosförhör? Det tyckte jag om att ha på somrarkvällarna när jag var barn. Mmm glosförhör... sade Petra och drömde sig bort till en tid då det var ordning och reda i världen.

- Flottbygge! Vi bygger en stor flotte och åker iväg på älven! Det är kreativt, man lär sig saker, man är utomhus och barnen tycker att det är roligt! Det gjorde vi när jag var kolloledare i Värmland, och det gick jättebra! Kalle log överlyckligt över sin finfina idé.

- Ja, Kalle, det var väl kreativt och så. Men du vet kanske att det inte finns någon älv här i närheten? Och det här mötet handlar inte om att planera dagen - det gjorde vi igår, om ni minns? Vi var överens? - utan om att dela upp ansvarsområdena inför skattjakten och prata om gårdagen. Vad hände igår kväll? Vad finns det som vi måste diskutera?

 

Sofia höll andan. Typiskt föreståndaren att ta upp såna onödiga saker just när de var på väg att glömmas bort. 

 

- Jag tycker att vi måste diskutera det här luddet som jag hittade i torktumlaren igår. Sade Petra och plockade fram en dammtuss ur fickan. Vissa av oss försöker faktiskt göra ett jobb och så finns det sluskar som inte städar efter sig. Och jag såg nog vem det var!


Sofia andades ut. Morgonsamlingen var om tio minuter - tiden skulle inte räcka till för att avhandla petitesser som rökning och nattliga äventyr. Hon hade aldrig tyckt så bra om någon som hon tyckte om Petra just nu.


- Petra, om du irriterade dig på det, och du såg vem det var, varför sade du inget då, till den personen? frågade Anna och försökte låta konstruktiv på rösten.

- Det kan väl inte vara mitt ansvar att styra upp folk som inte har vett att städa efter sig heller! Dessutom såg jag nog att du sprang ut ur köket igår utan att ställa in din tallrik i diskmaskinen!

- Ja, Oscar och Emma hade börjat slåss utanför, och jag kände att det liksom var prioriterat?

- Jaha! bröt Kalle in. När det blev bråk på mitt förra kollo en gång, då gjorde vi så att vi tog en hink och sen...

Föreståndaren suckade och insåg att det var dags att försöka hinna med det där samtalet som hon borde ha haft med åtminstone Petra och Kalle för en vecka sen om det bara funnits tid... Sedan sade Johan något om "barnen i fokus" som bara föreståndaren och Anna hörde.

 

Efter morgonsamling och frukost började skattjakten som Anna och Stefan hade arrangerat tillsammans med en grupp äldre kollodeltagare. Lennart Hurtig hade fått ansvar för en av ledtrådarna som skulle sitta högt uppe i ett träd ute på en ö som låg tio minuters kanotfärd bort. En uppgift han var rätt nöjd med, även om han blivit besviken över att han inte fick byta till en annan ö, som enligt honom låg en kvarts kanotfärd bort men som enligt Stefan låg två timmars segeltur bort.


Skattjakten gick bra bortsett från att två kanoter välte för att barnen stod upp och hoppade i dem. Föreståndaren föreslog försynt för Lennart att detta var något som borde diskuteras under paddlingstillfällena. Lennart kände sig orättvist behandlad - det var väl inte hans fel om barnen var dåliga på att paddla bara för det var hans jobb att lära dem paddla och kanske hade glömt att nämna att kanoter inte var helt osänkbara?

 

Sofias lag kom tvåa i skattjakten, och trött efter en hård och aktivitetsfylld dag somnade hon i tid för första gången på två veckor. Men hon hade bestämt sig för att i alla fall smyga upp och lyssna till det komiska morgonmötet? Varför var Johan, Stefan och Anna så tysta på mötet när det var de som pratade mest annars?"



Behöver jag nämna att Marre är synnerligen nöjd med att ha fått gå på en anställningsintervju där det ingår att läsa upp såna här texter?


Varför detta krav på perfektion?

Numera känns det som att arbetsgivare kräver att deras anställda ska vara perfekta från början. När de sedan jobbat ett tag kan de slappna av lite utan att det anses allvarligt, men startläget måste vara högt. Oavsett jobb. När man läser vilka krav en arbetsplats som Lidl kan ha för sina sommaranställda blir man lätt mörkrädd. Varför ska man ha avslutat gymnasiet för att kunna sommarjobba på Lidl? Var är det tänkt att gymnasieungdomar som inte kan få slackiga jobb på föräldrarnas arbetsplatser - jobb som egentligen är en löneförmån för föräldrarna - ska jobba på sommaren? Ska de inte få vara med?

Det känns som att detta är dåligt för samtliga inblandade. Hade 16-åringar fått jobb skulle det finnas 18-åringar med arbetslivserfarenhet och förmåga att ta mer avancerade arbeten. Samhället skulle inte drunkna i akademiker som långt upp i 20-årsåldern aldrig haft annat än timlön.

När en 16-åring väl får ett jobb är det inte sällan så okvalificerat att chefen är en inkompetent 19-åring som jobbat där ett halvår. Hur kapabel är den personen att ta tag i 16-åringen om hen börjar missköta sig? Risken att chefen istället väljer den lätta vägen och inte låter 16-åringen jobba vidare är stor. Var finns arbetsledarna med socialt patos som förstår att alla faktiskt inte har lärt sig hemma hur man uppför sig på en arbetsplats? Arbetsledaren som den vuxne som kan hjälpa, stötta och ställa tydliga krav så att 16-åringen förstår vad som förväntas.

Samhället måste ha plats även för dem utan framfötter. Dem utan kontaktnät. Dem utan entreprenörsanda. Dem som vill jobba ändå. Dem som är människor och inte karriärmaskiner. Dem som inte är perfekta. Men jävligt bra ändå.


Vem är jag?

Jag är har ett starkt vårdande föräldrajag, ett nästan lika starkt spontant barnjag och ett bara lite svagare vuxenjag. Däremot har jag ett mycket svagt kritiskt föräldrajag och ett icke-existerande anpassat barnjag. Uppdelat i egenskaper blir det såhär - med den starkaste respektive svagaste egenskapen längst fram:

Jag är: Stödjande, omhändertagande, förstående, spontan, nyfiken, känslosam, egoistisk, logisk och analytisk.

Jag är inte: Blyg, försiktig, diplomatisk, kritisk och dömande.

Detta kom jag fram till genom ett test där man väljer ut det ord i en rad som man känner mest för. Sen omvandlas orden till poäng och man får diagnosen. Som det spontana barn jag är ser jag förstås detta som ett fullgott skäl till att låta min egoism få helt fria tyglar, men samtidigt vill jag ju ta hand om andra. Typiskt.

Vad tycker ni? Stämmer det här med ert intryck av mig? Alla som upplevt mig som blyg, försiktig och på gränsen till självutplånande hänsynfull blir säkert förvånade...

Att åka tunnelbana del två

Vis av tidigare erfarenhet har jag de senaste dagarna varit mycket vaksam och noga när jag åkt tunnelbana. Så när jag skulle åka från Liljeholmen, men inte gå av vid Tekniska Högskolan som vanligt, utan fortsätta med tåget ända till Universitetet, gällde det att vara på sin vakt mot allt och alla som gör sitt bästa för att man ska hamna i Norsborg, eller i Skövde för den delen.

Jag ansträngde mig. En stor fara är till exempel att man kan träffa någon man känner, och då bara av slentrian följa med personen eftersom den ska dit man vanligen ska. En annan är att man bara för en sekund glömmer bort att man är en fokuserad och ständigt alert individ, och hamnar i andra tankar. På grund av dessa faror präntade jag noga in i hjärnan att inte, inte under några som helst omständigheter lämna tåget innan det stannade vid Universitetet, så att jag skulle komma ihåg det oavsett tänkbara oförutsedda händelser. 

När tåget sedan stannade vid  (den visserligen i allmänhet trevliga, men just vid detta tillfälle mycket avskydda) stationen "Karlaplan" kände jag att det inträffade nog var en sådan omständighet som gjorde att jag trots allt fick gå av.*
 

*Läsare som inte har så bra koll på Stockholm kan vilja ta sig en titt på 
hur tunnelbanenätet ser ut .


Konsten att åka tunnelbana

En rolig sak med mitt monetärt usla jobb är att man får se många nya platser. Resten av terminen ska jag åka till Hässelby två gånger i veckan och lära såna dära ungdomar viktiga saker och allmän hutvetning. Vilket för övrigt på ovan icke nämnda skola är öknamnet för ämnet som man ska få ordningsbetyg i. Humor - jag trivs.

Men det var lite svårt att ta sig därifrån. Jag satt på perrongen och väntade på tåget. In kommer ett tåg som det står "Hässelby Strand" på. Och det ska inte jag åka med - mig lurar man inte! Jag ska ju söderut. Kondukturen ropar "tid för avgång" lite väl många gånger tycker jag, och sen åker det iväg. Men åt samma håll som det kom ifrån?!? Och plötsligt stod det "Högdalen" på tågskrället. Bara så där. Och så fick jag vänta i tio minuter till. Fascistsamhälle.

Kort sagt: Marianne fick lära sig vad slutstationer är för något.

Världens samlade ondska

Nej, den här texten handlar inte om USA. Men jag förstår att du, kära läsare, trodde det. Den här texten behandlar det ondskefulla faktum att det är i slutet av april. Lägg därtill att någon idiot bestämt att april ska följas av maj. På detta kommer den idiotiska idén att man ska deklarera sin inkomst senast den andra maj. Men jag vill inte! Bara att tänka på såna tråkiga saker gör mig illamående. Världen är dålig. Sluta ta mina pengar istället så att jag slipper det där. De rika kan väl betala skatt. Ta pengarna ur Joakim von Ankas kassavalv och låt oss fattiga, lata, förändringsobenägna ekonomi- och teknikhatande humanister läsa 1800-tals romaner i vårsolen ifred för tusan! När jag blir stor ska jag gå med i Björnligan.

Den uppmärksamma läsaren noterade att det smög sig in ett "teknikhatande" i definitionen av oss kloka människor ovan. Och även om man hatar teknik - vad har det med deklarationen att göra? Ha tålamod. Det kommer.

Idag stålsatte jag mig och tittade på siffrorna på den eländiga gulrandiga blanketten som jag nästan sörjde att jag inte lyckats tappa bort. Och sifferjävlarna stämde inte! Här hade jag tänkt skicka iväg ett sms och skapa duktighetskänslor så att det skulle räcka hela helgen. Men nä, det hade Sveriges samlade ekonomer tänkt beröva mig. Efter ett visst illamående över världens förjävlighet hittade jag ett telefonnummer på blanketten, trots att de gjort sitt bästa för att dölja det uppe i ena hörnet. Ha - där fick de! Kvinnan som svarade hade fräckheten att låtsas vara trevlig för att dölja den ondskefulla humanistförgörarkonspirationen. Hon berättade om att man kan ringa företaget som lämnat en felaktig - nu kommer ett konstigt ord - "kontrolluppgift" och fråga dem varför siffran inte stämmer. Hepp. Kul. Och sen, om det skulle visa sig att siffran faktiskt inte stämmer kan man ändra den med sin "E-legitimation". Innan jag går in på vad det sistnämnda är för något måste jag stanna vid vad ni säkert också reagerade på. "OM" siffran inte stämmer?! Ja så fräckt formulerade hon sig. Som om JAG, som är så kunnig inom det ekonomiska området, skulle ha räknat fel. Jag menar - mer än hälften av gångerna som jag skickat en blankett till CSN har de faktiskt inte ringt och frågat vad jag menar med mitt felaktiga ifyllande av deras obegripliga blankett. Så statistiskt sett borde jag ha räknat rätt i deklarationen.

E-legitimation var alltså något jag skulle skaffa mig enligt ekonompersonen. Detta kunde jag tydligen göra via min Internetbank. Ha! En sån har jag! Tji fick hon. Okej, går in på bankens hemsida och klickar mig fram i den snåriga djungel som skapats av datamänniskor som tror att de är begripliga. Kommer en bit på vägen innan det tar stopp vid steg två av fem. Ringer supporten. Blir tillsagd att starta om datorn och börja om. Gör så. Ingen skillnad. Ringer supporten igen. Får frågan om det står något om ett aktivt X högt upp på skärmen. Bedyrar att det inte gör det. Däremot säger jag inget om att det kan ha stått där för en stund sen, innan jag stängde ner den irriterande popup-texten utan at läsa den. För det frågade han faktiskt inte om, eller hur? Men efter en del klickande hittar jag det där motionerande X-et, och lyckas få alltihop att fungera. Trots den obefintliga hjälpen hos den skenbart trevliga konspiratören på Telias supportavdelning.

Så nu, efter säkert kanske tjugo minuter av blod, svett och tårar (ryckte av ett nagelband, svettas gör man ju hela tiden lärde jag mig på biologin, och så lyssnar jag på en låt om en som gråter) lyckades jag, trots att etablissemanget gjorde allt för att hindra mig, skaffa mig något som jag inte vill behöva ha, men som jag behöver ha eftersom siffrorna inte stämmer på den eländiga gula blankettfan som jag inte vill ha. Allt är ekonomernas fel. Och teknikernas. Och etablissemangets. Och patrarkatets. Och USA:s. Särskilt USA:s.


Natur, feminism och inre konflikter

Jag längtar stenhällen där bok jag läst. Jag längtar skogen där stig jag vandrat. Jag längtar broarna jag inte bränt. Jag längtar stenarna där tå jag slagit. Jag längtar grenarna där ben jag rispat. Jag längtar bäckarna där barkbåt jag kastat sten på. Jag längtar stubben där helvete också jag snubblat.

Ovanstående poetiska infall orsakades av att det idag var premiär för den första promenaden runt sjön iförd sandaler och shorts. Premiär för den första? Hur skriver du egentligen? Och man kan inte längta sten din flummiga hippie, häng ett höganäskrus om halsen och försvinn som ett yrväder vet jag! Jaha, och det är ju jävligt moget att sabba min text med pretentiösa anspelningar på en 100 år gammal författardispyt. Jag sabbar inte texten, utan jag skyddar läsarna från ditt dravel. Mm. Just det. Nu får du inte vara med längre. Jag hade i alla fall en mysig promenad, såg en häger, en sothöna, två duvor, två gräsänder, en koltrast och en massa blandade sparvar och skator i olika storlekar och färger. Naturen är ett bra ställe. Jag rekommenderar ett besök.

Det är väl ingen hemlighet för de flesta att jag tillbringar alldeles för mycket tid på det feministiska communityt och diskussionsforumet
feminetik? Idag var det en inte särskilt spännande debatt om hur gökar socialiseras till att bli gökar när de uppfostras av andra fågelarter, vilket de feministiska debattörerna naturligtvis snabbt tog hand om med upplysningen att fåglar inte är människor. Med viss humor ledde detta vidare till att den icke-feministiska debattören "Tass" ställde den intressanta frågan:

"Hur kommer det sig att män är djur i sängen när de uppfostrats av skator?"

I övrigt har jag diskuterat med en kille som anser att det är fördomsfullt av mig att tro att de som läser sexistiska tidningar inte tar avstånd från sexistiska tidningar, en annan kille som menar att killar tafsar på krogen för att tjejer raggar för passivt, samt förklarat för en person, som intressant nog kallar sig feminist, att det inte är en komplimang att innan en debatt säga om en politikerkollega på en mejllista att hon "är trevlig att titta på", utan att det är en sexistisk förminskade obehaglig kommentar. Och så var vi tvungna att förklara att sexism inte har med sex att göra, utan med kön. Om det bara hette "könism" skulle det gå lättare att prata om sånt här.

Jodå, jag har varit lite produktiv idag också - ibland gör jag annat än promenerar, ölar med vänner, spelar Star Munchkin eller sitter framför datorn. Faktiskt. För jag är vuxen. Så det så. Jo, just det. Är det dig själv eller läsarna du försöker lura? Käften.


Tomatbananer och imperier

En liten tur till affären, där jag skulle köpa tre saker: Mjölk, havregryn och bananer. Inte så svårt att komma ihåg kan man tycka... Men eftersom jag känner mig skrev jag en lapp och stoppade i bakfickan. I samma ficka lade jag också bonuschecken från ICA, så att ett ihågkommande av den ena lappen automatiskt skulle leda till ett ihågkommande av den andra. Sen kommer jag hem från affären med mjölk, havregryn och en tomat - betalade med bonuschecken. Inte brydde jag mig om vad det var för annan lapp som låg i bakfickan; det ligger så mycket lappar med onödigheter där hela tiden. "Biblioteksböckerna din idiot!" och liknande otrevligheter kan det stå på dem.

Biblioteket var en annan plats jag besökte idag, och jag vågade mig på att låna böcker (påminn mig gärna runt den 20 maj om att de ska lämnas tillbaka - eller ska jag skriva en lapp redan nu kanske?). Att imperialismen har orsakat en massa lidande är väl knappast okänt för någon, men för skrämmande läsning om hur man kunde prata om folkrätt och vad som ska vara tillåtet i krig men se det som självklart att afrikaner, kineser, irländare, araber och andra "vildar" inte räknas i sammanhanget, rekommenderas Nu dog du av Sven Lindqvist. Att läsa om det brittiska flygvapnets syn på sin egen verksamhet under mellankrigstiden är riktigt obehagligt. Flygbombningar i Irak användes för att kontrollera landet utan att behöva riskera egna trupper genom en ockupation. "Många [kvinnor och barn] sprang ut i sjön där de blev lämpliga mål för kulsprutorna." Just ordet "lämpligt" tycker jag känns extra vidrigt. Samtidigt var britterna mycket upprörda för att en engelsman skadats vid en japansk attack på en kinesisk stad. Typiskt barbariska japaner att inte respektera de allmänt accepterade regler som gäller vid krigsföring som säger att civila inte får attackeras...

Just viljan att kunna kriga på avstånd lever och frodas förstås även idag. Ett uttryck som "kriget i Irak", vilket användes om kriget mellan USA och Irak visar tydligt på vad det handlar om. Så länge en soldat ser det som rättfärdigat att civila dör för att han (eller hon) ska slippa riskera livet är det något som är ruttet. Så länge uttryck som "olagliga stridande" används för att slippa behandla tillfångatagna som människor likaså. Man kan ju tycka at det är den som invaderar ett annat land som ägnar sig åt det olagliga stridandet, och inte den som försvarar sig, men då tycker man kanske fel?

Varför tror man sig kunna utrota terror med terror? Eller tortera fram en respekt för mänskliga rättigheter? Vill man veta att det i alla fall inte var bättre förr bör man definitivt läsa Sven Lindqvist. Eller bibeln (Femte Mosebok, sjunde kapitlet):

Och alla de folk som HERREN, din Gud, giver i din hand skall du utrota; du skall icke visa dem någon skonsamhet...


En arg Lian

En arg Lian

Eftersom jag är lite elak mot den lättstötta Lian nedan tänkte jag ge er en försmak av det elände som kommer att drabba mig i helgen...

Kunskap kan vara skadligt

V?dan av kunskap

Nu har jag lärt mig hur man använder en scanner och hur paint shop pro fungerar. Visst, jag tyckte att det gick fint att redigera bilder i paint, men lite meckigt var det ju. Och nu har jag använt min nyvunna kunskap till att bjuda er på fantastiska småbarnsbilder och halvgamla bilder föreställande ingen annan än mig själv! Förutom Lian, hon är också med på två av bilderna, förstås. Eländiga föräldrar. Fast nu när jag har lärt mig paint shop kan jag ju redigera bort henne och sätta dit en jättestor godispåse istället. Eller en massa spritflaskor, och sedan tipsa Aftonskräpet om hur hemska mina föräldrar var? He he... Fast å andra sidan kanske hon får vara kvar - på det hela taget är hon bra... 

Då så: Välkomna till min historiska egotripp!

Jag är oerhört generös...

Jag ?r oerh?rt gener?s...

...och väldigt vacker :-)

...och v?ldigt vacker :-)

Systrar

Systrar

Tja, en av oss vet i alla fall hur man håller en sprattelgubbe - och inte är det den av oss med mest livserfarenhet...

Snusmumriken

Snusmumriken

Typ vuxen

Typ vuxen

Tidigare inlägg