marre

Tanken till denna text föddes av LenaKs kommentar på förrförra texten. Var jag blyg en gång i tiden? Ja. Oh ja. Inte lite heller. När jag var på öppna förskolan med mamma började jag gråta om någon pratade med mig och jag inte var i mammas famn eller höll henne i handen. Det här minns jag inte själv, så om man bara skulle gå på det skulle historien om min blyghet bara kunna vara en skröna.

Något jag däremot minns är när jag och pappa en sommar var och såg Teaterbåtens uppsättning av "En midsommarnattsdröm". Säg att jag var en fem-sex år (förmodligen var jag tio, men det tycker jag inte att vi säger). De ville ha barnen med upp på scenen för att dansa som älvor. Naturligtvis tvärvägrade jag och försökte gömma mig bakom pappa. Då tänkte de att jag kanske kunde vara klädd som buske så att jag ändå skulle få vara med lite grann. Snyggt försök! Hur skulle jag kunna veta att det inte är busken som spelar huvudrollen? Kräver de att sexåringar ska ha läst Shakespeare nu också? Jag visste att strålkastaren säkert skulle vara på busken hela tiden - och även om den inte var det skulle alla, precis alla i hela publiken, all personal på båten, alla skådespelarna, alla fiskmåsar och alla förbiplaskande fiskar titta på busken varenda sekund av pjäsen. Mig lurade man inte så lätt ens då... Tårarna var definitivt inte långt borta. Pappa fick vara buske, och jag var ruskigt modig som vågade sitta bredvid honom medan han hade allas uppmärksamhet med sin centrala roll.

Det var inte det att jag inte ville vara med. Visst ville jag det. Jag ville bara inte att någon skulle lägga märke till mig.

När jag började skolan dröjde det ett bra tag innan jag fattade poängen med att lära känna de andra i klassen. Jag hade det ju bra som jag hade det - vad skulle jag med dem till? Men när jag iakttagit ett tag tyckte jag att de nog kunde tänkas vara roliga ibland. Av någon anledning tyckte många av dem då att jag var en kuf. Skumt, inte sant?

Numera gillar jag att vara i centrum för det mesta, trots att min stora blygsamhet nog har medfört att detta gillande har undgått de flesta... Däremot tycker jag fortfarande inte om rampljuset. Skillnad? Jodå. I centrum är man för att man just då pratar om något som andra lyssnar på. Man har möjlighet att iaktta centrum från sin perifera position och se om det är en plats man skulle vilja vara på vid just det här tillfället. Man styr situationen och kan när som helst kliva ut i periferin igen. Rampljuset ramlar bara över en. Som när man kommer senare till en middag och alla tittar på en och man bara vill snabbspola fram till den intressanta konversation som man vet att man kommer att delta i och försöka vara i centrum av fem minuter senare.

Jag vill inte vara en dansande älva förrän jag har fått iaktta de andra dansande älvorna. Jag vill se innan jag syns, och veta mer om dig än vad du vet om mig. Så slipper jag känna mig som ett vettskrämt barn som spelar en buske som alla stirrar på.