En duktig dag

En duktig dag bör vara väl planerad. Min duktiga dag var mycket väl planerad. Och det började bra. Upp tidigt (ja - tjugo över nio är tidigt) så att jag kunde unna mig en mysig frukost utan dåligt samvete. Sedan duktigt räkningsbetalande. Ja, det hade kanske varit ännu duktigare att betala dem i tid, men det är väl ändå inte mitt fel att förra månaden inte hade 31 dagar? Eller 32, vilket skulle ha behövts i det här fallet. Ja, ja. Duktigare att betala dem idag än imorgon i alla fall.

Sifferexercisen följdes av väl planerat tio minuters paniskt letande efter boken "Nattens vita slavar". Okej - just det paniska ingick inte i planen, men hittandet av boken gjorde det. Därefter en timmes duktig läsning och antecknande av viktig information - för en gångs skull utan att glömma att skriva upp källa och sidnummer. Jag var på topp. 

Sen kom verkligheten och lade sig i. För det som enligt planen skulle följa var en välförtjänt solskenspromenad till universitetet. Men även jag, som är så fantastisk och uppfinningsrik, har lite svårt att genomföra en sådan i regnet. Särskilt inte eftersom jag hade hyst sådan tilltro till planen att jag inte kollade vädret förrän jag kom utanför porten och blöta små saker kastade sig över mig - och alltså inte hade med något paraply. Och att vända om och hämta ett paraply stod det ingenting om i planen, så det var inte aktuellt. Men det regnade ju inte så mycket - så en tur ner på stan och hämta ut lite teaterbiljetter fick ersätta solskenspromenaden. En omkastning i planen går ju bra. Problemet är att det är ganska långt att gå även mellan Stadsteatern och Dramaten. Och det blir inte kortare av att regnet övergår till ösregn. Eller av att de återigen hade bytt plats på Grand Hotel och Dramaten, så att jag tvingades ta en omväg.

Väl på Dramaten var jag lite förvirrad och hälsade nästan på ett bekant ansikte innan jag insåg att ansiktet hörde till Reine Brynolfsson. Men lite cred vill jag ändå ha för att jag direkt efter denna insikt kom på att jag inte känner Reine Brynolfsson, och därför inte hälsade, trots allt. Biljettförsäljaren försökte tvinga på mig ungdomsbiljetter tills jag berättade hur gammal jag var. Då sade han att han trodde att jag var 19. Undrar om han inbillade sig att jag skulle ta det som en komplimang?

Sjöblöt och med väskan full av teaterbiljetter (Ja, fyra stycken, hur så? Den kanske fylldes av dem ändå? Vet du hur stor min väska är, eller? Va? VA? VA? Nej, just det. Käften då, din dryga jävel) nådde jag Stureplan och tog tunnelbanan till universitetet. Väl där tänkte jag inleda med att skaffa mig ett giltigt lånekort till biblioteket. Det borde man rimligen göra i låneexpeditionen, tänkte jag naivt. Nej, nej. Det görs i en skum liten lokal i B-huset, som av någon anledning kallar sig "IT-service". Jag tycker inte riktigt att uppgraderandet av mitt lånekort har med IT-service att göra. Men det är säkert helt logiskt. Kanske är det för de tror att det enda sättet att få dagens unga att läsa böcker är att försöka koppla ihop bokläsande med IT? Vad vet jag. Inte fick jag något lånekort heller. För det gick inte bara att visa upp det gamla lånekortet tillsammans med en betald terminsräkning. Jag skulle ha ett helt nytt kort. Det kortet heter inte ens lånekort. Utan Campuskort. Det är fult och har inga böcker på sig. Och för att få det behöver man, vilket kanske inte är helt ologiskt, visa legitimation.

Legitimation. Det är väl inga problem? Jodå. Om passet ligger hemma och har det mysigt i den gamla handväskan. Och om passet är det enda legitimationsverktyg (-instrument? -pryl? -kattamajonk?) man har, eftersom ens leg gick ut nyligen (2006) och man inte vill skaffa sig ett nytt eftersom man ju snart ska ta körkort. Eller i alla fall börja övningsköra. Varför hade jag inte flyttat passet i den nya handväskan, undrar du kanske? Hade jag glömt? Naturligtvis inte. Glömska ingick icke i planen. Men om jag hade haft passet där hade ju inte teaterbiljetterna fått plats. Eftersom de faktiskt fyllde väskan, som sagt.

Nåja. Jag hade ju andra ärenden. Iväg till studentexpeditionen på institutionen. Eftersom dagen, som sagt, var välplanerad, hade jag till och med kollat öppettiderna. Men det var förstås stängt i alla fall. På grund av någon -  förmodligen alldeles onödig - utbildningsdag. Jaha. Släntrade iväg i korridoren på jakt efter läraren i kursen jag ska gå. Eller går, om man ska vara petig. Vilket man förstås ska. Efter knäckandet av det avancerade systemet bestående av krumelurer av typen 2, 5, 8, 1, 9, osv kom jag på att de verkar markera någon sorts ordningsföljd, vilket gjorde att jag insåg att det skulle gå snabbare om jag kollade vilka symboler som hörde ihop med min lärare, istället för att bara gå runt och se olycklig ut. Och då hittade jag slutligen rätt arbetsrum. Han var inte där. Förstås. Men utanför dörren stod hans mejladress, och jag kände mig nöjd med att ha fått tag i den. Tills jag kom på att alla lärare har adresser av typen förnamn.efternamn@institutionens namn.su.se. Heja.

Jag gick ner till biblioteket och mejlade till läraren. Duktigt med duktighetskänslor. Sedan gick jag in kursbiblioteket, tog fram en bok som står med på litteraturlistan, och satte mig i en soffa och läste. Utan bibliotekskort var det enda sättet att fortsätta att vara duktig. Horder av andra människor som pratade i mobiltelefon eller hade banala samtal med varandra fick mig att konstatera att Swifts slutsatser om människosläktet nog var korrekta ändå. Då insåg jag att min finfina plan inte hade inkluderat matpauser, vilket kunde vara en förklaring till mitt plötsliga människohat. I vilket fall som helst hatade jag dem inte fullt så mycket efter att jag hade ätit.

Sedan läste jag drygt 60 duktiga sidor jobbig medeltidshistoria, innan det var dags att promenera hem. För er som inte vet vad som menas med "jobbig medeltidshistoria" är det fackböcker där de första 30-40 sidorna handlar om källkritik och källmaterialgenomgång. Det är nyttigt och duktigt. Men det är inte lättläst och kul. Så att läsa 60 sidor i en sådan bok är faktiskt duktigt på riktigt. Utan ironi.

Förresten har de gjort om Kafé Sexan. Det finns inget egenbakat bröd längre. Allt verkar vara inplastat och komma från Delicato. Borden är inte slitna. Eller ens kladdiga. Och de som sitter vid dem ser inte ut som slitna humanister. Utan som tolvåringar. Jag är en dinosaurie.

Hur man förändras, men ändå består

Tanken till denna text föddes av LenaKs kommentar på förrförra texten. Var jag blyg en gång i tiden? Ja. Oh ja. Inte lite heller. När jag var på öppna förskolan med mamma började jag gråta om någon pratade med mig och jag inte var i mammas famn eller höll henne i handen. Det här minns jag inte själv, så om man bara skulle gå på det skulle historien om min blyghet bara kunna vara en skröna.

Något jag däremot minns är när jag och pappa en sommar var och såg Teaterbåtens uppsättning av "En midsommarnattsdröm". Säg att jag var en fem-sex år (förmodligen var jag tio, men det tycker jag inte att vi säger). De ville ha barnen med upp på scenen för att dansa som älvor. Naturligtvis tvärvägrade jag och försökte gömma mig bakom pappa. Då tänkte de att jag kanske kunde vara klädd som buske så att jag ändå skulle få vara med lite grann. Snyggt försök! Hur skulle jag kunna veta att det inte är busken som spelar huvudrollen? Kräver de att sexåringar ska ha läst Shakespeare nu också? Jag visste att strålkastaren säkert skulle vara på busken hela tiden - och även om den inte var det skulle alla, precis alla i hela publiken, all personal på båten, alla skådespelarna, alla fiskmåsar och alla förbiplaskande fiskar titta på busken varenda sekund av pjäsen. Mig lurade man inte så lätt ens då... Tårarna var definitivt inte långt borta. Pappa fick vara buske, och jag var ruskigt modig som vågade sitta bredvid honom medan han hade allas uppmärksamhet med sin centrala roll.

Det var inte det att jag inte ville vara med. Visst ville jag det. Jag ville bara inte att någon skulle lägga märke till mig.

När jag började skolan dröjde det ett bra tag innan jag fattade poängen med att lära känna de andra i klassen. Jag hade det ju bra som jag hade det - vad skulle jag med dem till? Men när jag iakttagit ett tag tyckte jag att de nog kunde tänkas vara roliga ibland. Av någon anledning tyckte många av dem då att jag var en kuf. Skumt, inte sant?

Numera gillar jag att vara i centrum för det mesta, trots att min stora blygsamhet nog har medfört att detta gillande har undgått de flesta... Däremot tycker jag fortfarande inte om rampljuset. Skillnad? Jodå. I centrum är man för att man just då pratar om något som andra lyssnar på. Man har möjlighet att iaktta centrum från sin perifera position och se om det är en plats man skulle vilja vara på vid just det här tillfället. Man styr situationen och kan när som helst kliva ut i periferin igen. Rampljuset ramlar bara över en. Som när man kommer senare till en middag och alla tittar på en och man bara vill snabbspola fram till den intressanta konversation som man vet att man kommer att delta i och försöka vara i centrum av fem minuter senare.

Jag vill inte vara en dansande älva förrän jag har fått iaktta de andra dansande älvorna. Jag vill se innan jag syns, och veta mer om dig än vad du vet om mig. Så slipper jag känna mig som ett vettskrämt barn som spelar en buske som alla stirrar på.

En påskberättelse del 2 - påsken i bild

Jo alltså, tanken var att jag skulle fota ett litet bildreportage om påskhelgens nöjen och vedermödor... Men så ville det sig så illa att det bara var vid ett enda ynka tillfälle som jag kom ihåg att ta fram kameran. Nämligen när jag under en stunds väntan på Norrtälje busstation insåg att man som vuxen får köpa roliga saker ur automater precis när man vill. Och att det vore en skymf mot det barn jag varit att inte köpa något. Den ena automaten innehöll "Hillbilly teeth", vilket inte var så lockande, även om det ligger viss humor i att dessa såldes i den ovan nämnda inte det minsta bonniga metropolen i Roslagen. Men en studsboll! Var det inte alldeles för länge sen man ägde en sån? Givetvis.
 
En p?skber?ttelse del 2 - p?sken i bild

Och, som ni kan se på fotot nedan, äger jag numera ett finfint exemplar. Det var det. Hoppas ni också hade en schysst påsk!

Titta, så fin!

Titta s? fin

En påskberättelse del 1

Jag sade upp bekantskapen med min pappa i helgen. Ni undrar säkert varför man skulle göra en sån sak... Kom vi ihop oss för mycket i någon het politisk debatt? Nej då, jag har inga problem med att både respektera och tycka om politiska motståndare privat. Grälade vi om vem som skulle diska, eller snubblade jag över hans träskor och stukade tån? Nej nej. Fick jag inte sova i samma säng med någon jag inte var gift med? Nej - pappa är höger, men varken kristdemokrat eller galen. Skalade han min potatis och glömde att den var min och åt upp den själv? Nej, det var nog en 23 år sen eller så det hände sist.

Den allvarliga händelsen som utlöste det hela inträffade redan på torsdagskvällen. Jag hade spelat ut ett alldeles utmärkt "Awful green thing"-monster som jag tänkte looka for trouble med. Och så spelar pappa ut en fälla så att mitt coola svärd förvandlas till antimateria och plötsligt ger minus sex istället för plus sex. Och sen gör han mitt monster computeriserat och radioaktivt!* Så jag förlorar tre levlar! Får man verkligen göra så mot sin yngsta dotter? Va? VA? VA?!

Har du inte spelat Star Munchkin? Det rekommenderas varmt. Man är en liten puttefnask som springer omkring på en rymdstation och dödar monster. Men man får inte glömma att prata svengelska hela tiden. Framförallt om man spelar med sin mamma som har en massa högskolepoäng i engelska, för svengelskan smittar snabbt av sig till alla spelare, och det är väldigt kul att höra "då lookar jag for trouble..." riktigt vackert uttalat.


*Eventuella påståenden om sanningshalten i ovanstående faktaredovisning kommer att omhändertas av den nitiska och evigt sanningstörstande moderatorn Marre

Vad är detta?

En liten berättelse, men vad är den uppbyggd av?

- Tja. Förstod att du skulle påpeka min stavning...Vagnsbrist uppstår ofta på hösten då rälsen blir
    hal och tågen får plattor på hjulen då de slirar. Svarven har låg kapacitet.
- Genialt! Nu känner jag mig dum, jag trodde det var inbrottslarm. OK att jag inte kom på det när
    jag var full i onsdags. Men nu...
- Fan vad du är rolig. Det behövs just nu. Vi åker till räfsnäs. Låter det bra, eller blir det biljard?
- Det låter bra men jag kan inte lova dig ännu. Vill gärna ses någon dag ju, men för mig handlar
    det just nu mest om att mötas som självständiga människor, att acceptera att den andra har ett
    eget liv som inte nödvändigtvis anpassas efter parrelationens behov.
- Okej. Synd, synd...
- Vi har fått bekräftat platserna till torsdag på Historiska museet.
- Ska bli kul! Lars kan från typ 17.
- Bra! Då bestämmer vi det.

Senare...
- Ska till Slussen så jag passar på att byta tåg i Gamla stan. Förvirring är härligt!
- Haha. Något skvaller? Ska du på pride nåt?
- Tyvärr kan jag ej. Vi hade en lång utläggning men kom inte fram till någon koppling. Sexet är
     viktigt, i sig och som symbol. Om det som är ordnat nu inte fungerar hoppas jag att han får ta
     kontakt med dig.
- Aha, det var säkert därför de hade den. Dessutom var det RCCL-båtar och inte Viking Line.
  Aldrig varit på tunnan förut. Borde vara ett eller annat grund som tillkommit.
- Fast syns inte grundet så finns det väl inte? Vad hände?  
- Jag är fett begåvad. De som gillar Elvis borde kanske iofs läsa Atfonpuckot. Ses snart?
- Vi får ses en annan dag. Jag har fått feber så det bli hem och sova för min del.
- Ja visst ja. Jag hörde det. Stackars dig att vara sjuk. Håller om... Fick du någon märklig fråga
    på vägen ut? Krya på dig.
- Jag är den som har klarat mig bäst hittills. Varför måste man åka nattbuss till jobbet?
- Då vet konduktören vad du ska göra i veckan. 
- Känner du för att hitta på något måndag eller tisdag?
- Det gör jag delvis. Som indianerna säger: Köper man inga Resorb, så har man inga Resorb.
    Lycka till till mig imorgon. Vore kul att jämföra korten med nya. Det var en mycket fin bild på
    mig de fått också.
- Kidsen var entusiastiska. Typiskt.

Nå, vad tror du att ovanstående kommer ifrån?

"Firefox" - det kan jag! Alltså är jag smart!

Jo, det gäller att fokusera på det positiva. Jag var inne på en blogg som behandlar saker som är bra och intressanta men fullständigt obegripliga för oss som mer än tio gånger lyft telefonluren för att ringa en tekniker innan vi fattar att skrivaren nog skulle börja fungera igen, som av ett trollslag, om vi bara lade dit fler sådana där platta vita saker som skrivaren äter för att få energi nog att trolla fram våra texter ur datamaskinens inre.

Men när jag hade läst ett tag såg jag ordet "firefox", som jag inte bara kände igen, utan jag har använt, inte bara ordet, utan självaste programmet! (Heter det program?  - Nej, jag skämtar inte din dryga jävel) Alltså är jag grymt allmänbildad och kan allt om datorer. I stort sett.

Nyfikna på bloggen? Känner du för att översätta den till svenska? Läs om
ubuntu!

Ubuntu verkar vara en riktigt bra idé, förresten, och syftet med den här texten är faktiskt inte att raljera utan att någon ska gå in och läsa om ubuntu och sedan förklara för mig om det är en bra grej eller inte. Jag har även hittat en text om ubuntu som humanister som jag kan förstå.

Mitt liv i småanteckningar

En av de fina saker (tack förresten) som jag fick i födelsedagspresent var en ny (för mig alltså) dator från Johan B och Vesslan. Naturligtvis ingick även datasupport, eftersom presenten annars främst skulle ha kunnat fungera som ett ovanligt opraktiskt litet och lågt soffbord. Efter många timmars jobb med datorn (Johans jobb alltså - jag drack te och läste högt ur Mina vänner-boken, som jag också fick i födelsedagspresent) har jag nu en dator som fungerar som den ska, och inte är så stor att den borde betala hyra. Dessutom klarar den mer avancerade datorspel, vilket kommer att resultera i ett ännu större storhetsvansinne hos Marre - efter några dygn som envåldshärskare i Civ.

Men medan det då jobbades vid min dator påpekades det att det låg en massa kanske inte helt nödvändiga papper och andra fina saker på mitt datorbord som kan sägas ha varit en smula i vägen. Och bristen på goda motargument ("Jo, den här tomma plaståpåsen som hörlurarna till i-rivern låg i för en månad sen behöver jag för att...") ledde till att jag började plocka. Först fann jag, i botten på en kartong som fram till dess verkat onödigt stor, ett fodral till i-rivern som jag har varit lite irriterad på att jag inte har haft, och sen fann jag en massa kryptiska meddelanden:
[Det inom hakparentes är förklaring eller kommentar]

! 9.08 -> 9.44
  9.38 -> 10. 17
Glöm inte nalle!
------------------------
Te?

[roten ur-tecken] :2,5 person
Elin, Anders, Karin, Annan

Tisdag

Vill säga något
Under ceremonin?
                    Dikt
Hålla fritt tal under middag?

Fixa myggnät

Tåg NP centrum
18.00

Prata med Annika - bland annat om nattbastu

Går ut: 10 november

Vatten!

kuvert
frimärke
Skriva ut ansökan !

Julklapp:                    
v Liten hund                
v Promenad           
[Här kan tilläggas att den första noteringen är i rött bläck, och de följande två i svart, vilket leder till slutsatsen att de inte har med varandra att göra - men de står bredvid varandra på ett stort och i övrigt tomt papper.]     


Demian: 19.30 på Södra teatern
                 18.00 på Kvarnen

 32         
+ 4 

  [okej, jag tog aldrig Diff-transen, men 20 poäng matte har jag ändå, så vad fan?]


15.00 Ring
17.40 (17.20) 17.52        
[Detta tolkar jag som "borde ta tåget, vore allra  bäst om jag tog tåget, respektive kommer i verkligheten att ta tåget"-tider]

Tobias: Uppgift på LÄS
Karim: festen
Gymnasiematte:


07.58 -> 09.03
Upplandstrafiken 0771-141414
Stockholm-Salsta: 11551
Salsta-Stockholm:
823: 749 från Salsta
         till Uppsala 0830
         Tåg: 930 -> 950
Halvtimme till 14.29 1129 12.59


Utöver detta fanns en uppsjö av lösryckta siffror, men de tillför inte mycket annat än att jag har dåligt minne och skriver ner info från nätet och lägger lappen bredvid datorn...


Koll!

Jag tittar sällan på TV, läser aldrig skvaller och vet överhuvudtaget lite om saker som människor som gillar att använda extremt mycket hårprodukter för att få håret att ligga bakåt så att de kan se åt alla håll för att kunna undvika att komma för nära människor som har förra årets mode på sig. (Smittorisk och så ni vet.) Och det är något jag är mer stolt över än skäms för, generellt.
 
Men ibland känner jag att jag ändå, av allmänbildningsskäl, bör ha lite koll. Och då är det skönt att det finns sådana som en anonym vän till mig, som verkligen inte vet något alls om saker som dessa "jag kan fyratusentrehundrasjuttioåtta klädmärken, hälsar på alla på Stureplan men har aldrig varit i en skog eller på ett bibliotek"-människor värdesätter.

Jag surfade in på
ett lite fånigt test, där man kan kolla vilken kändis man är mest lik. Och så skulle jag berätta för ovan nämnde anonyme vän (av utrymmesskäl kan vi kalla honom Johan B) om mina testresultat.

M: 90% Amanda Peet
J: Vem?
M: Okej, det visste inte jag heller.
M: 86% Sarah Michelle Geller
J: Que?
M: Du vet Buffy, som jagar vampyrer.
J: Nej?
M. Okej, sen kom Rory i "Gilmore Girls" med också.
J: Ingen aning.
M: Men Brooke Shields då?
J: Näpp.
M: Blå Lagunen?
J: Inte sett.

Så relativt sett är jag galet kändisbildad! Precis som att jag är grymt teknisk som kan fixa pappersstopp i kopiatorn utan att ringa vaktmästaren, eftersom det finns andra som inte kan det (vanligen humanister över 45 - men de är ju också människor, inte sant, din nedrans naturvetarfascist!). Och jag är asbra på skidor eftersom det finns en hel massa människor som är sämre på att åka än jag. Att de flesta av dem bor betydligt närmare ekvatorn än vad jag gör är knappast relevant.

Vuxenheten kommer krypande

Vuxenheten kommer krypande

Öl på tre man hand, festmiddagar, att lyssna, iaktta, jävlas, bilda mig, lyssna på musik (bilden på Emil Jensen) eller förklara feminismens klokhet för klentrogna, är saker jag tyvärr har lite mindre tid med just nu. Varför? Jo, jag har börjat ägna mig lite mer åt sådant där skrämmande förvärvsarbete.

För att ärligt skildra vad jag faktiskt brukar ägna min fritid åt borde det nog finnas en bild på en dator, åtminstone lika stor som bilden på tidskriftshyllorna på KB, men av någon anledning har jag fler bilder på mig när jag dricker öl än när jag slösar tid framför datorn, sprider min visdom via Internet eller vinner över påhittade fiender*. 

Även bloggandet har väl hamnat lite i skymundan, men jag tänkte ersätta er för detta genom ett par bilder från den senaste månaden, med tillhörande kloka små texter till. Hoppas det smakar. (Som vanligt tar jag hänsyn till om man inte vill vara med på kort här, så vill ni bli bortredigerade är det bara att säga till.)


*Det här sista syftar alltså på dataspel, inte på feminismdiskussioner...

Nyfiken

Nyfiken

Den här lilla sötnosen är lite svår att fotografera med kameramobil, eftersom han dels inte sitter still och dels tycker att mobiltelefoner är utmärkta leksaker...

Vilken bok?

Gissa boken!

I väntan på julrapporter (Håkan och pappa får gärna mejla bilder till mig så att rapporterna bli roligare), kommer här en liten tävling. Inte så svår, kanske?

Vilken bok läser jag just nu? Bilden är tänkt som ledtråd (man kan ju aldrig nog underskatta sina medmänniskor, eller hur var det? Detta med avseende på att jag inte utgår ifrån att läsaren förstår att bilden är tänkt som ledtråd, inte på att bilden inte borde behövas som ledtråd...).

Men varför? Personlig assistent sökes...

Att byta lakan i sängen hör till de där besvärliga vardagsbestyren som man som vanlig dödlig då och då måste ta tag i. Och så fasligt jobbigt är det inte att ta av lakanden och släpa dem till tvättstugan. Men varför - VARFÖR - kommer vissa eländiga människor inte på att lägga in nya lakan före två på natten? Jag är ju så trött... Gå upp på vinden och hämta sovsäcken kanske? Det vore nästan lättare. Men å andra sidan skulle jag då vara i exakt samma sits imorgon kl tre, fast med ölmarinerat förstånd.

Det enda eländiga lakanet som är rent och inte hänger på tork är ett gigantiskt dubbelsängslakan.
Sminkade mig gjorde jag i morse också. Typiskt. Eländet tar aldrig slut.

Den som kommer hit inom en kvart och fixar lakanen i min säng blir bjuden på öl imorgon kväll...

Jodå, får jättemycket gjort idag...

Jodå, får jättemycket gjort idag...

Ja, den här fina bilden* summerar ganska elegant hur produktiv jag är idag. Och som salt i såren ligger feminetik nere, så jag kan inte ta ut min frustration genom lite gammal hederlig antifeministbashing*.


**Nej, nej. Jag är konstruktiv hela tiden, och allt jag skriver syftar till upplysning och samförstånd. Och det här skriver jag inte för att en av moderatorena läser här. Inte alls.


*Tack LenaK!

Ljus i mörkret?

Efter en helg med släkten kan man drabbas av insikter av olika slag. Och av vinterkräksjukan. Natten till måndagen var den värsta natt jag varit med om, alla kategorier. Inte hade jag några Alvedon hemma heller, men jag åt några Novalucid och hoppades på placeboeffekt. Den uteblev.

Så utan att ha något i magen och utan att fixa att äta något blev det en ganska lågintensiv måndag, och tisdagen är inte mycket bättre. Efter varje fysisk aktivitet krävs rejäla vilopauser. Och med fysisk aktivitet menar jag inte att jag sprang runt sjön, besteg ett berg, gick till affären eller något annat superhurtigt, utan att jag gick till köket för att hämta ett glas vatten.

Lite såsig i huvudet blir man ju också, så det går inte att plugga heller. Att läsa skönlitteratur däremot funkar fint. Så tack vare det dåliga TV-utbudet och vinterkräksjukan har jag nu läst ut både Doppler av Erlend Loe och En god människa av Nick Hornby. Framförallt den senare var mycket mycket bra. En läsare med extremt bra minne kanske kommer ihåg att jag har skrivit om Nick Hornby tidigare,
i oktober förra året. Boken försvann på något magiskt alkoholindränkt sätt, och först nu svalde jag stoltheten och gick och köpte en ny. Läs den! Har du redan läst den? Tvinga på den på dina vänner!

Jag bestämmer mig omedelbart för att släppa in Gud i mitt hjärta i förhoppningen att denna nyvunna tro på något sätt ska kunna användas som ett dödligt vapen i det äktenskapliga kriget. Det är sant att inte alla upptäcker Herren på det här sättet; vissa skulle hävda att det i själva verket är avgjort okristligt att omvändas i förhoppningen att man ska kunna göra någon riktigt upprörd. Men det är väl känt att Guds vägar är outgrundliga.

Huvudpersonen kommer senare fram till att det där med religion inte riktigt var hennes grej ändå.

I slutet av förra veckan fick jag en snilleblixt när jag skulle köpa skor. När jag väl hade köpt de två tröjorna som jag inte behövde, och struntat i skorna och gått in till bokhandeln istället, såg jag att de hade "tag fyra, betala för tre"-rea på pocketböcker. Vilket dilemma, bara fyra böcker... Då kom snilleblixten. Varför inte åtta böcker?

De åtta var: Blonde av Joyce Carol Oates, Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät av Paulo Coelho, Expedition L av Erlend Loe, Kallocain av Karin Boye, Ett UFO gör entré av Jonas Gardell, Hittebarnet av Yassar Kemal, samt de två böcker jag nämner ovan.

Har du läst någon av dem? Vilken rekommenderar du att jag börjar med?


Djupa inre skador

Jag har kommit till insikt. Jag har problem. Jag behöver hjälp. Titta på Herr K:s första kommentar till bilden "Mariannes lördagsdejt". Vad står det?






Har du tittat nu?








Jag tror dig inte...









Lägg av nu. Titta innan du läser vidare.








Nåja, eftersom du ändå inte tänker läsa kommentaren innan du läser vidare får jag väl fortsätta med texten trots din mopsiga motvallsattityd. 


Jag undrar nämligen vad Marcus har med google att göra. Är Marcus en sökmotor? Lika söt som en sökmotor? Eller är han eftersökt kanske? Vad menar Herr K annars med att Marcus har blivit, eller är, googlad?



En helt annan sak: Idag berättade jag för en 17-åring att jag såg hans favoritband live 1993. Är inte säker på om det gjorde mig cool eller bara fruktansvärt gammal. Kanske båda?


Mariannes lördagsdejt

Marcus

Erkänn att min lördagsdejt är sötare än din! Att jag dessutom fick min syster på köpet var ju inte så illa, särskilt när han skrek eller gjorde annat mindre gulligt. Russinen i kakan är mina...

Tidsoptimering

Jag är helt emot slöseri med tid, bortsett från när den slösas på roliga saker. Om man kan välja mellan att hinna till tåget i god tid och att lyssna på "Håll käft" med Måns Klang ännu en gång, äta middag i hissen, tokspringa till tåget nerför de 100 trappstegen med oknutna skor och andtruten kasta sig på tåget precis när föraren stänger dörrarna, är ju valet självklart - inte sant? 

Håller du inte med mig kan du lyssna på "Håll käft" och ta till dig av budskapet. 


För övrigt har jag hittat ett sammanfattande tema som innefattar alla mina lektioner:
"Jakten på den röda tråden"


Homoteater, öl, scouting, Vaxholm, mer öl och lite te

Ja, rubriken talar väl för sig själv? En snabb sammanfattning av vad jag har ägnat de senaste två veckorna åt... Jag kan rekommendera solnedgången över Stockholm från akterdäcket på en Vaxholmsbåt, men ta med en filt mot kylan. Allra bäst blir det om man inleder med ett besök på Nationalmuseums landskapsmåleriutställning innan man kliver ombord, och avslutar med en god middag i Vaxholm. Och rödvin.

En annan trevlig sak är att gå på intressanta teaterföreställningar och seminarier arrangerade av fackförbund man inte är medlem i. Tyvärr brukar det inte finnas rödvin. I det här fallet var det Lärarförbundet som bjöd på teater och diskussion om hur jobbigt det kan vara att vara homosexuell på sin arbetsplats:

Bertil: "Jo, jag och min fru var ute och plockade kantareller i söndags bla bla"
Anders: "Spännande, ni hittade en hel del eller?"
Bertil: "Jodå, hö hö."
Eva: "Jag och min fru var också ute ute och plockade kantareller i söndags."
Anders: "Måste du prata om din sexuella läggning hela tiden?"
Eva: "????"

Varför tjatar jag om irrelevant rödvin hela tiden? Jo, i fredagseftermiddagsandan här på skolan ingår det  sedan en halvtimme tillbaka en tradition att lyssna på mysjazz. Och lyssnar man på mysjazz vill man ha rödvin. Rödvin. Det vore ju gott med rödvin. Röööödviiiiiiin........ Ge mig rööööööööödviiiiiiiiiiin....


Språkriktighet

Ett litet test som jag utsatte mina elever för:

På julafton satte lillebror en skum tomte i halsen när han såg att jag fick en ny stereo anläggning i julklapp. Men lillebror fick iallafall en praktisk jogging overall. Han surade lite men efter en stunds betänke tid gav han hans föräldrar en kram ändå. Även fast jag såg han var besviken. Mamma bad lille bror gå ner i källaren och hämta mer ved till öppnaspisen, lillebror gick i väg med ett surt ögon kast på mig. 

– Varför måste alltid jag göra allt, mumlade lillebror försigsjälv. Nedanför källar trappan hade mamma och pappa riggat upp lillebrors riktiga present, en ny X-box.  

Lillebrors gamla hade näm ligen råkat gå sönder när jag och min vän Peter körde "Dead or Alive 4", Peter var påväg att vinna när jag råkade slå ett brännbolls trä i boxen åtta gånger. Det var inte svårt att över tala lillebror om att det var en bra idé att han sade till mamma och pappa att det var han själv som snubblat och råkat sparka in X-boxen i väggen.

– Usch vad du är elak! Hade lillebror skrikit. Men han skvallrade aldrig.

Det var en trevlig jul afton, alla var glada.

Någon som vågar försöka sig på att rätta? En hårt debatterad fråga var om det heter "en X-box" eller "ett X-box". Några idéer? 


Tidigare inlägg