Eländig nyansering
Att se nyanser, kunna sätta sig in i andras perspektiv och att fatta att dåliga känslor både ebbar ut och försvinner är en del i att bli vuxen. När man är riktigt liten finns det två tillstånd: Bra och obra. Är det bra är allt bra och man tror att det alltid kommer att vara bra. Är det obra är allt obra och inget kommer någonsin att bli bra igen. Första gången man har feber tror man, av naturliga skäl, att man kommer att må så resten av livet. När den älskade föräldern går till jobbet är det inte alls självklart för det lilla barnet att föräldern kommer att komma hem igen. Därav avgrundsvrålen.
Första gången man får sitt hjärta överkört av tåget (en referens till ovanstående ej nämnda pjäs som ni på grund av teknikens allmänna ondska inte vet något om) vet man inte att man kommer att bli kär igen. Inte heller vet man att man kommer att kunna skratta igen, eller ens att man kommer att kunna stiga ur sängen igen. Att de flesta tonåringar med hjärtesorg klarar av att stiga ur sängen och skratta igen rätt fort, och sedan också bli kära igen, gör inte smärtan ett dugg mindre när den väl är där. Tänk att du mår så illa som man kan må när man blir trampad på av någon man trodde att man kunde lita på. Tänk dig hur det är när det känns som absolut värst. Och så tänker du att du inte, inte ens innerst inne, varken tror eller vet att det kommer att gå över. Inte så mysigt?
Men de positiva saker som kommer av insikten att livet går vidare, att mörkret skingras och att man faktiskt kan påverka sin situation är inte ensamma. De har sällskap av de dåliga saker som följer av samma insikter, i alla fall hos reflekterande människor. Nämligen att inte känna saker fullt ut. Det går inte att gå runt och känna att världen är skräp och man själv dess enda papperskorg när man inser att man kommer att vara glad igen efter att man fått äta sin macka och lyssnat på Euskefeurats "Jämna plågor" en stund. Det finns inga katastrofer längre, eftersom allt bara envisas med att ordna sig hela tiden. Typisk jävla skitvärld att hela tiden påminna en om att den saknar brist på ofördjävlighet!
Man kan i så fall heller inte vara riktigt glad när man vet att det kommer att går över.
Om man reflekterar lika mycket när man är glad, så nej. Men det brukar i alla fall inte jag göra...
Mycket insiktsfullt, har tänkt på liknande sätt. Marknaden verkar funka ungefär likadant, i alla fall i pressens retorik. När ekonomin går uppåt är det så himla uppåt och alla tror att Utopia är nära. När konjukturen svänger neråt igen blir det panik och allt är åt helvete och samhället kommer falla samman.
När hjärtat är krossat är dystopia nära...
Och det är ju bra att det finns en plats för oss också...
Värre är det väl för dem som lever i gråzonen mellan kärleksrus och helvete - bor de i Limbo?
Testar...
Lian - testar du att bo i Limbo?
Ha,ha. Jag testar om jag kan se kommentarerna först när jag skrivit en egen. På jobbet ser jag dem inte annars. När jag hade skrivit min kommentar kunde jag läsa tidigare kommentarer och såg då att min kommentar såg lite knäpp ut men jag tänkte att Marianne har så kloka läsare så de förstår säkert...
Marianne är du Lian - eller Lian är du Marianne?
Är ni pseudotvillingar - eller är ni egentligen en kropp med två (eller fler - snarare) namn?
Nu blev det lite scary tycker jag.
Vet alla om att det är så här - utom jag.
Är jag med i nån slags film - typ Truman show?
*Tittar förskrämt efter dolda kameror*
Nej, Lian är bara en identitetstjuv som behöver trycka på ctrl+F5 innan hon skriver...
Jag vill inte ha Lians kropp, den har ansvarskrävande innehåll...
Ojoj! Vad nu? Berätta genast! :)
PS:
Kolla min maratonblogg om Transsibiriska järnvägen.
Den blev så lång att det inte ens går att skrolla hela blogginlägget - som visserligen sträcker sig mellan den 17 maj 1987 - 2 juni 1987 - dvs 20-årsjubileum i år.
Och hur många mil blogg vi talar om - det ska vi inte tala om.
Det är många.
Ända från Stockholm, via Köpenhamn och Moskva till Chabarovsk och tillbaks... Du fattar...
Lena: När min ligistiga syster använder min dator för att skriva i bloggen och ändrar namnet från mitt till sitt blir det så där förvirrande.
Helena: Tror att du förstår utan förklaring...
Lian - du borde också ha en blogg - eller åtminstone dela Håkans blogg - ni kunde skriva vartannat år - så blir det ett inlägg om året i alla fall ;-)
(Var jag elak nu?)
Jag vet inte om man öppet får gratulera till något - men jag tycker det är roligt att folk omkring mig går runt med ansvarskrävande innehåll...
Lian: Annars kan man trycka Alt F4. Det är också effektivt.