Konstruktiv kritik och förändring

Denna text har inspirerats av samtal med olika lärare, en händelse i en scoutkår förra året samt jobbiga människor i alla möjliga miljöer som har öst ur sig sin jobbighet inom hörhåll för mig. Jag vill även tillägga att i inget av fallen jag tar upp har kritiken riktats specifikt mot mig.

Vissa människor har större kontrollbehov än andra. Några av dessa tror att de genom diverse kritik och pikar kan ändra världen så att den blir bättre. En utexaminerad kille på en årlig studentfest, som mycket väl vet att skälet till att han kan äta och dricka billigt  trots att han mycket väl har råd att betala mer är att personalen jobbar gratís och dessutom kämpar för att pressa priserna hade länge en vana att leta efter fel, så att han hade något att klaga på. Jag hörde det vid flera tillfällen, men det var först då en av arrangörerna sade ifrån som jag insåg hur otrevlig han var.

Jobbiga killen: "God mat, schysst arr, men en sak bara: Det är trevligare om maten serveras på varma tallrikar."
Arrangören (Börjar prata redan efter "en sak bara..."): "Nej! Ingen sak. Du har ingen rätt att komma hit och klaga. Antingen passar det, eller så passar det inte. Och passar det inte går det bra att inte komma."

Det finns självklart lägen då det är helt okej, eller till och med bra, att klaga på saker. Problemet är när man inte förstår att klagandet i sig förändrar situationen, när man tror att det enda som har hänt är att en person har fått hjälp att nå insikt kring ett faktum.

Det som i själva verket har hänt är att personen har fått veta att det finns någon som är missnöjd med henom, eller med henoms arbetsinsats. Och om den missnöjde inte kan avfärdas som en allmänt missnöjd gnällspik, oavsett om det beror på personens självkänsla eller på att det finns visst fog för klagomålet, kommer kritiken att svida.

Många elever kan också vara så med lärare. De gillar läraren i allmänhet, men skulle tycka att det var så bra om läraren bara... Vilket de gärna påpekar om och om igen efter många lektioner. Och så förstår de inte varför lärarens lektioner med den klassen blir mindre och mindre roliga. Varför anstränger sig läraren mindre istället för mer? För att läraren tappar lusten. Eleverna i det här fallet har inte förstått att de med sin negativa attityd har gjort att läraren tappat lusten att göra annat än det som är absolut nödvändigt för klassen.

När man ger kritik måste man vara medveten om detta. Man måste vara konkret och ha ett tydligt mål med kritiken. Kritiken ska inte handla om ovikiga saker, eller om sådant som man inte tror går att ändra. Och man får inte tjata, utan ta en rejäl diskussion på en gång, och sedan lämna det till personen att avgöra om detta är något som den kan, vill eller orkar göra något åt. Därmed inte sagt att man inte får bli arg om någon behandlar en illa, bara för att man inte tror att personen kommer att ändra sig. Naturligtvis får man bli arg. Men det är inte bra om man tror att denna ilska per automatik är konstruktiv.

Ett typiskt fel är när man tror att man kan ändra en persons personlighet med den här typen av kritik. Säg en person man i grunden uppskattar, men som har någon egenskap som man själv inte riktigt uppskattar. Oavsett om det är en person som är lite tråkig, som kommer för sent lite för ofta, som tar för lite initiativ eller som är lite för högljudd och livlig i offentliga miljöer. Kommer den personen att ändra sig i positiv riktning om hen känner sig attackerad och ifrågasatt? Troligen inte. Men däremot kommer hen säkert att få ångest och börja tvivla på sig själv. 

För att ta scoutexemplet. Jag tänker inte beskriva händelsen i detalj, men något kanske går att förstå ändå. Tror någon verkligen att ledare blir mer engagerade för att de ifrågasätts bakom ryggen och får sin ledarförmåga ifrågasatt? Det man ville få till stånd hade möjligen kunnat fixa sig med ett förtroligt och tillitsfullt samtal mellan likar, medan kritik uppifrån och bakom ryggen knappast leder till mer positiva attityder. Som en klok människa sade: En tönt som inte har frigjort sig från synen på andra och sig själv som den hade i mellanstadiet kommer att bli en maktmissbrukare så fort hen får makt.


Det jag nog egentligen vill säga är helt enkelt:

1. Tro inte att du kan få andra att förändra sig. Möjligen kan du, om du använder takt och finess såväl som förtoende och tillit, väcka en tanke hos andra att de kanske vill ändra sig.

2. Fundera över vilka krav du ställer på andra, i relation till vilka krav du egentligen har rätt att ställa. Kräver du mer av andra än vad du tycker att de kan kräva av dig? Inte? Det räcker inte. Att du ger andra rätt till något i deras relation till dig ger inte dig rätt att kräva att få samma rättigheter i relationen till dem. Den rätten kan du inte ta, den är deras att ge bort.*

Och slutligen ett litet tillägg. Den här texten är säkert ganska kategorisk och dömande. Det är dock inte syftet. Syftet är att att dela med mig av lite tankar så att dessa, genom att tänkas och behandlas av andra, kan föräldlas till riktigt bra tankar. 



*Detta gäller främst i privata sammanhang. I yrkessammanhang är det lite annorlunda, men även där blir kritiken betydligt mer konstruktiv om du ser till att förtjäna rätten att dela ut den innan du gör det. Tror jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback