marre

Igår var jag sugen på gott fullkornsbröd, ny litteratur i pocket och goda gärningar. Jag gjorde slag i saken och gick till Kungstappen och gav blod. Det var min nionde gång, så nästa gång får jag en bronspin. Duktiga duktiga jag. När jag efter förrättandet av den lätt smärtsamma goda gärningen fikade med det goda fullkornsbrödet (utan leverpastej - jätteduktiga jag), läste jag Svenska Dagbladet.

Ledarskribenten Per Ericson har skrivit en artikel om dyra lyxkök som vi köper men tillbringar allt mindre tid med familjen i, eftersom vi jobbar så mycket. Ericson argumenterar för mer familjemys och mindre arbetsstress. Är det här en artikel på SvD:s ledarsida för sextimmarsdagen? undrade jag. Okej för att det var länge sen jag läste svenskan, men ändå...

Men nej. "Familjemyset" ska åstadkommas genom att någon av familjens vuxna får "chans att använda den där spisen på dagtid" och genom att diskutera möjligheterna till inköp av hemnära tjänster. Exakt hur
blir det mer familjemys av att en vuxen är hemma på dagtid? Är det bara delar av familjen som har behov av att mysa tillsammans? Kommer familjen verkligen att tillbringa mer tid tillsammans i köket om de får dra av kostnaderna för hembiträdet på skatten?

Det dummaste med Ericsons text är att den har poänger som skulle kunna utvecklas till en intressant diskussion om hur vettigt det är att jobba 60 timmar i veckan istället för att ta vara på sitt liv. Men Ericson är ideologiskt låst i att lösningen på allt är att "familjen får bestämma själv". För det första består en familj av individer, och det är dessa som ska ha frihet, inte något av samhällsnormen påbjudet kollektiv. För det andra får dessa bestämma själva. Att samhället inte subventionerar att en vuxen arbetsför individ, som inte sällan har en dyrbar utbildning bakom sig, är hemma och använder köket betyder inte att en inte får välja att vara det. Men en får finansiera det själv.

Detta påminner om debatten om individualiserad föräldraförsäkring, där det påstås att pappan ska tvingas vara hemma. Ingen tvingas till något bara för att det är subventionerat av samhället, men ett icke-subventionerat val kan få ekonomiska konsekvenser som en inte är beredd att ta.

Vill en individ vara hemma mer går det väl att låta bli att köpa den där svindyra spisen, och lägga pengarna på en arbetstidförkortning istället? Jag menar inte att sex timmars arbetsdag är det nationalekonomiskt bästa och rotavdrag för hemnära tjänster det sämsta (är ju inte nationalekonom direkt), men vill en lösa problemet "mycket arbetsstress - lite familjemys" bör en försöka se även de lösningar som skyms av ens ideologiska skygglappar.

Vem har rätt: Ericson eller jag? Vad tycker ni?

PS. Brödet är verkligen gott - gå genast och ge blod!