Staden, landet och förorten

"Förort" syftar i denna text på den allmänna betydelsen, inte på "betongförort" utan snarare på Danderyd, Täby, Lidingö, osv. Jag har nyligen läst ut Göran Greiders "Fucking Sverige" och blivit inspirerad (tack Johan H). Alla, precis alla, borde läsa avsnittet "Skogen". Underbart, men tragiskt.

Att bo i en förort är att vara med men ändå inte. Att ständigt förhålla sig till den stora staden i närheten, fast inte riktigt höra till den. Att växa upp i en förort är att delvis växa upp i en stads skugga. Samtidigt kan man identifiera sig starkt med sin uppväxtort, sitt närområde. Cykelvägen där man skrapade upp knäet. Parkeringsplatsen bredvid dagmammans höghus där det kom in grus i skrapsåret i handen. Smärtan när gruset fick grävas ut med en nål. Kiosken där jag köpte min första Daim. Som numera, vilket jag nämnt tidigare, är en skoaffär. Kiosken alltså, inte Daimen.

Identifikationen finns i det lilla. En slånbärsbuske, ett pallat äpple, en elefantstaty. Men vem identifierar sig med förorten som uppväxtort? "Javisst, nu bor jag i Stockholm, men mitt hjärta hör ju ändå hemma i Säter." låter rimligt, men vem säger: "Javisst, nu bor jag i Stockholm, men mitt hjärta hör ju ändå hemma på Lidingö?"

Är Stockholm hemma? Visst kan det kännas så ibland. Ibland, när jag längtar efter den där lägenheten i Vasastan med två krogar, tre caféer och en teater i kvarteret. Då kan det kännas som att jag just nu mest bor på en plats som är långt hemifrån. Men jag har ju provat att bo i stan. Och det som i teorin är trevligt mår jag inte bra av. Naturen behövs för mig. Jag behöver lövsuset i en folktom skog. Min utsikt är finare än alla takåsar i världen...
 
Vi förortsbarn (inte dem Ebba Grön syftar på alltså) är uppvuxna med naturromantiken. Närheten till skog och mark, och helst en egen tomt, är lika viktigt för boendet som bra kommunikationer till staden. Ambivalensen finns inbyggd. Vad menar vi när vi säger "äta ute"? Självklart vill jag bo på landet! Men nattbussen går väl en gång i halvtimmen i alla fall? Å ena, andra och femtisjunde sidan.

Som Greider skriver finns det människor som rent fysiskt hör hemma på landsvägar och skogsstigar, snarare än på gatsten och asfalt (jaja, jag vet att det finns asfalt på landet också, men ni fattar ju vad jag menar så ni kan väl sluta med ert eländiga ordmärkeri, okej?). Det märks på hur de går, hur de ser sig om när de går, hur de rör sig. Att jogga på en innerstadsgata känns lika onaturligt för mig som att inte småspringa när jag korsar en gräsmatta.

Jag älskar anonymiteten i staden. Att folk forsar förbi och att toleransnivån för avvikande är hög. Men.

Det handlar inte om skogen eller staden - det handlar om var "staden" respektive "skogen" ska placeras i meningen: "Visst trivs jag i X, men är ändå helst i Y." Vilket sammanhang man hör hemma i.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback