Att vikariera

Att gå vilse i korridorerna och låtsas att man vet vart man ska. Att ge upp och be om hjälp precis utanför klassrumsdörren. Att upptäcka att den fina nyckel man kvitterat ut bara går till 75% av klassrumsdörrarna. Men uppleva hjälpsamma kollegor. Elever som vantrivs i skolan men ändå orkar vara trevliga. Som verkar vara så vana vid skoltrötta vikarier att de blir jätteglada när de möter lite entusiasm, eller märker att man lagt ner mer än trettio sekunder på förberedelser. Att diskutera drömmar, språk, våld och demokrati med elever på individuella programmet.

Har också fått tillämpa den fina "tröskelpedagogiken". När man är på väg genom dörren och just har fått veta att elevernas arbetsmaterial är borta, och får hitta på en lektion på stående fot. Ingen idealsituation, men kul att det funkar. Går omkring i svart kavaj och svarta slacks och ser seriös och vuxen ut med min namnbricka.

Har tyvärr ännu inte hunnit sova ut efter helgen, vilket nyss ledde till att jag somnade en gång varannan mening när jag försökte plugga i läsesalen. Någon gång kommer jag att lära mig att jag måste ha ljud runt omkring för att kunna koncentrera mig på studier. Något jag förmodligen tränade in under nio år i grundskolan. Tunnelbanan är bra, men det skulle kännas knasigt att åka fram och tillbaka bara för att plugga. Samtidigt riskerar man ju att stöta på folk som låter för mycket som barn, tonårsgrupper eller småpratande yrkesarbetande vuxna. Den sistnämnda gruppen brukar låta minst, men prata om så tråkiga saker (eftersom de inte känner varandra och inte vill lära känna varandra heller), att man blir störd av dem ändå.

Nu är det dags för nästa lektion.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback