marre

Att undervisa i svenska som andraspråk har varit en utmaning som jag har ägnat de senaste två veckorna åt. När media domineras av något brukar det vara tacksamt att använda sig av det i undervisningen, eftersom eleverna har en förförståelse och kan tänkas vara sugna på att diskutera ämnet. Men ska en ta upp en diskussion om Muhammedbilderrelaterade terrordåd i en klass där hälften av eleverna bär sjal (slöja)? Eller i en klass där ingen bär sjal men alla har utländsk bakgrund och jag inte känner eleverna alls? Jag kom fram till att det inte var lämpligt att göra det som vikarie. Men som sektledare måste jag ju ändå förbättra världen.

Idag höll jag därför tre lektioner om frihet och retorik. Den lektion som gick bäst inleddes med att jag skrev upp ett antal namn på tavlan. Först förstod eleverna ingenting, men när kända namn som Mahatma Gandhi och Martin Luther King dök upp började de förstå vart jag var på väg. Andra var bland annat Kata Dahlström, Emeleine Pankhurst, Olof Palme, Wangari Maathai och Nelson Mandela. Vi gick igenom vilka personerna var och eleverna genomskådade ganska fort att det alltid var "rätt" att svara "frihetskämpe", även om de inte visste vem personen var ;-). Frihet var alltså en gemensam faktor. Men sedan knöt jag ihop dem med en klammer och skrev ordet "retorik", förklarade vad det betydde och berättade att dessa människor också var berömda för att de var stora talare som kunde konsten att få folk med sig. Sen sade jag något om icke-våldsmetoder. (Jag avstod från att nämna ANC:s bombdåd och att suffragetterna eldade upp en fotbollsstadion, för att inte krångla till saker).

Sedan fick eleverna se en 15 minuter lång film om Martin Luther Kings tal "I have a dream" (UR: "Ut med språket", en serie om retorik som är helt okej - rekommenderas), skriva något kort om sina tankar om filmen medan vi diskuterade den, segregationslagarna i den amerikanska södern och Rosa Parks. Därefter såg vi en 17 minuter lång film om Amnesty. Den är tyvärr lite gammal, och mina elever tycker kanske inte att det är jättecoolt att Trance Dance och Leonard Cohen gillar Amnesty, men detta var bara inslag, och jag varnade dem för det innan, så filmen verkade fungera ändå.

Temat var alltså hur man kan protestera med ord och att språkkunskaper ger makt. Och att frihet i första hand inte handlar om förolämpningsfrihet.

Inser så här i efterhand att jag måste ha gått rätt fort fram för att hinna med ovanstående på en 50-minuterslektion, men det gjorde jag faktiskt. Helt spontant sade jag hej då till de två elever som lämnade klassrummet sist (och som tittat ordentligt på båda filmerna) med repliken "Gå nu och gör världen bättre!". Trots att jag hade en lite skämtsam ton skulle jag aldrig ha vågat säga det om jag hade planerat att göra det. Min sekt sprider sig...