Julvisors lögnaktighet
Börjar det inte bli dags för visförfattarna att inse att vi har lämnat bondesamhället och folkhemssverige bakom oss?
Mariannes postmoderna julvisa:
"Midnatt råder ljusen äro tända, äro tända
Alla prata, umgås och är spända, och är spända
Tipp tapp tipp tapp tippetippetipp tapp
tipp tipp tapp
Se då krypa ångest upp ur vrårna, upp ur vrårna
Lyssna speja bita dem i tårna, dem i tårna
Bit bit bit bit bitebitebitbit
bit bit bit
Snälla folket låtit maten rara, maten rara
Stå på bordet där tills lilla Clara, lilla Clara
äter nåt och slutar vara fånig med
anorexin
Gröt och skinka lilla äppelbiten, äppelbiten
kräks så fint upp utav nisseliten, nisseliten
Tipp tapp tipp tapp tippetippetipp tapp
tipp tipp tapp
Stina skär i armen mönster fina, mönster fina
Pillerglädje ja, det knaprar Lina, knaprar Lina
Mums mums mums mums mumsemumsimumsmums
mums mums musms
Sedan åter in i tysta vrårna, tysta vrårna
gömmer sig vår lilla ångestskara, ångestskara
Tyst, var tyst, så inget något märker
tyst tyst tyst!"
Detta skrivet med stora portioner humor och glimt. Och om andan faller på kommer det en gladare och mer menlös julhälsning innan det bär i väg till släktmyset (som är mysigt på riktigt, visan är inte självbiografisk). Om inte: God Jul - Vi hörs i mellandagarna!