Små funderingar
I måndags träffade jag några personer från feminetik irl (som det så fint heter). Vi har läst varandras inlägg på forumet och kommunicerat, men jag har inte vetat hur de ser ut eller är i verkligheten, och tvärtom. "Normalt" är det ju tvärtom, att första intrycket utgörs av utseendet. Jag tror nog att den här sortens hjärnmöten på nätet är nyttiga för alla människor, inte minst de som på något sätt använder eller har använt utseendet på ett osunt sätt (Vad jag menar? Inte en susning. Men ni är nog så smarta att ni fattar ändå).
Mono-, poly- eller anarkistiskt organiserade relationer, det är frågan. En fråga som är väl värd att diskutera och som jag ofta vill ha råd kring. Jag undrar om inte många icke-monomänniskor kan vara precis lika fast i "mitt sätt är rätt sätt"-tänk som monomänniskorna själva. "Men du ska väl inte in i det träsket" kan vara en replik till oss funderande människor från båda/alla håll. Alla verkar rätt övertygade om att den enda relationsform som funkar i längden (inte bara för dem själva utan för alla vettiga människor) är den de tillämpar.
Visst, trivs en med det en har och vill att andra ska bli lika lyckliga är det ju rimligt att försöka få dem att (inse att de vill) göra likadant. Sen kan ju människor ha egoistiska skäl till att vilja att en person ska vara det ena eller det andra, vilket komplicerar rådgivningsprocessen ytterligare.
Mina funderingar mynnar just nu ut i något ni säkert hört mig säga tidigare:
- Att följa en norm för att en trivs med att följa normer, eller för att en trivs med att följa just den? Hur vet en vilken av dessa principer en använder sig av?
- Att bryta mot en norm för att för att en trivs med att bryta normer, eller för att en trivs med att bryta just den? Hur vet en vilken av dessa principer en använder sig av?
Svaret är väl att om någon vet det så är det en själv, och att beslutet inte kan lämnas till någon annan.
P.S. Om jag verkar lite dömande i min inställning till omgivningen ovan är det förmodligen för att jag just jobbat 10 ovanligt slitsamma timmar med knappt tre timmars sömn i kroppen.
Se tidigare texter om polyamorösitet och monogamiifrågasättande (längst ner).
Mono-, poly- eller anarkistiskt organiserade relationer, det är frågan. En fråga som är väl värd att diskutera och som jag ofta vill ha råd kring. Jag undrar om inte många icke-monomänniskor kan vara precis lika fast i "mitt sätt är rätt sätt"-tänk som monomänniskorna själva. "Men du ska väl inte in i det träsket" kan vara en replik till oss funderande människor från båda/alla håll. Alla verkar rätt övertygade om att den enda relationsform som funkar i längden (inte bara för dem själva utan för alla vettiga människor) är den de tillämpar.
Visst, trivs en med det en har och vill att andra ska bli lika lyckliga är det ju rimligt att försöka få dem att (inse att de vill) göra likadant. Sen kan ju människor ha egoistiska skäl till att vilja att en person ska vara det ena eller det andra, vilket komplicerar rådgivningsprocessen ytterligare.
Mina funderingar mynnar just nu ut i något ni säkert hört mig säga tidigare:
- Att följa en norm för att en trivs med att följa normer, eller för att en trivs med att följa just den? Hur vet en vilken av dessa principer en använder sig av?
- Att bryta mot en norm för att för att en trivs med att bryta normer, eller för att en trivs med att bryta just den? Hur vet en vilken av dessa principer en använder sig av?
Svaret är väl att om någon vet det så är det en själv, och att beslutet inte kan lämnas till någon annan.
P.S. Om jag verkar lite dömande i min inställning till omgivningen ovan är det förmodligen för att jag just jobbat 10 ovanligt slitsamma timmar med knappt tre timmars sömn i kroppen.
Se tidigare texter om polyamorösitet och monogamiifrågasättande (längst ner).
Kommentarer
Trackback