marre

Tänk vad skönt att vara vuxen! Det yttrandet förvånar säkert en och annan som känner mig. Men jag menar inte att det skulle vara skönt att uppfylla någon sorts norm om vuxenheten, typ villa, volvo, exlusivt förhållande med fast partner av motsatt kön som man har 1,8 gemensam minimänniska med och lovar att vara med resten av livet även om hen blir nazist. Jag menar att man är tryggare i sig själv, och inte lika fokuserad på omgivningens åsikter. Jag tror att de flesta som längtar tillbaka till tonåren minns vad de gjorde i den åldern, men inte vad de tänkte och kände (känner man inte igen sig är man välkommen att protestera).

Igår krigade jag exempelvis på Stureplan. Det var fullt med snö och det fanns jättemånga kostymmänniskor som fungerade som levande sköldar. (Naturligtvis vann jag, men det är inte det väsentligaste. Jag vinner ju alltid, förresten, så det kan väl inte förvåna någon. Det blir lätt så när man definierar reglerna i efterhand.) Jag tror säkert att en och annan kan ha tittat en smula snett på oss, men vi hade ju roligt, och vi skadade ingen annan, så det var ingenting vi (eller i alla fall jag) brydde oss om. Skulle jag gjort samma sak för 10-12 år sedan så skulle jag antingen ha varit full eller ha umgåtts med scouter en hel helg så att jag var uppe i varv. Och jag skulle ändå ha funderat lite över vad folk tänkte. Nu kan lekpersonligheten komma fram utan förberedelser. Och när man var ännu yngre fick man inte ha snöbollskrig bland folk, och inte heller avsluta kriget med fredsförhandlingar över ett glas vin i en närliggande krogsoffa.

Bara det finns snö är vintern inte så illa. Man får ladda med varm choklad, glögg, te och rödvin framför en varm brasa...