Monogami - självklart eller bara dumt?

För oss som tassar runt i monogamiförhärligandets utkanter kan påverkan från människor som är öppnare än vad vi är vara nyttig. Ett problem med att söka sig till en öppnare syn på förhållanden är att man* har ett normpaket med sig som man inte riktigt kan kasta bort utan att ersätta med något och vad detta något är, eller kan vara, har man ingen aning om. Man riskerar att hamna i en sits där två personer som vill ha en icke-normuppfyllande relation ändå jobbar på att uppfylla normen för att de inte vet hur de annars ska bete sig.

Jag tror att man måste vara en trygg och säker person för att klara av en kravlös kärleksrelation. Hur våga visa sig svag för en person som är öppen med att den när som helst kan välja bort en? Och apropå kravlös måste jag koppla tillbaka till mitt tidigare engagemangsresonemang. Finns det inte en risk att ett kravlöst förhållande blir oengagerat? Att bry sig är väl bra, eller nåt. Men svartsjuka är alltid dåligt, missförstå mig inte. Egentligen är det skumt att tänka sig att bli sur för att den man älskar har sin tunga i någon annans mun. Om den jag älskar har roligt och inte avser att såra mig utan bara vill ha roligt (hångel med andra kan ju vara en maktdemonstration) och hånglet ifråga dessutom inte utgör något hot mot relationen är det väl bara bra?
(När man skriver sånt här börjar man osökt att fundera över vilka man gett bloggadressen till…)

Poängen är att det är exklusivitetskravet i en exklusiv relation som gör att hångel/sex/kärlek med andra är ett hot mot relationen, eftersom den andra personen då ”ersätter” en själv.
Om man känner att man vill förstå vad tusan jag pratar om, och dessutom fattar att jag inte är så insiktsfull och fördomsfri att jag kommit att tänka på ovanstående utan hjälp, kan man titta på texten ”Relationsanarki” på Dr Andies blogg, weaver.mine.nu/andie/, och gärna även läsa kommentarerna. ”Love made me do it” är också bra.

Jag vill också föra fram att ovanstående resonemang för mig, än så länge i alla fall, endast är teoretiskt. Vet inte alls om jag är stark nog för att, eller ens vill, ha ett öppet kärleksförhållande. För övrigt kom jag och en vän idag på att vi ska vara ”exklusiva singlar”, det vill säga inte ha förhållanden med andra men inte heller med varandra. Fast andra vänner var okej så länge de inte utgör ett hot mot vår relation… Men på de flesta plan insåg vi nog att det inte håller i längden.

*Borde egentligen skriva ”en” och inte ”man” men är rädd att det skulle göra texten svårtillgänglig för oupplysta läsare (Japp Lian, du igen…)

Noterade att jag inte kan rätta stavfel i kommentarerna.  Störande, främst när det är jag som kommenterat och stavat fel.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback