Hur många gånger kan man använda samma tid?
Jag har ibland problem med att jag tycker lite för mycket om den fantastiska knappen som gör att man får sova i sex minuter till. Problemet är inte att jag tycker om den, utan att de sex minuterna försvinner. Bara sådär. Man kan ju tycka att tidsstannarknappen skulle göra sitt jobb lite bättre än så. Min kärlek till denna knapp resulterar i att jag efter att ha duschat alldeles för länge och gjort min gröt märker att jag ska gå ut genom dörren inom åtta minuter. Kläder har jag inte på mig. Och jag vet inte hur jag ska vara klädd. Väskan är inte packad. Tandborsten har jag inte använt och det enda smink jag har på mig är den ögonskugga som rasade ner över mig när jag skulle få tag i hårborsten. Och nej, allt detta går inte att göra i hissen medan man knyter skorna. Detta resulterar i en kaotisk virvlande hög av ofokuserad Marre som yr genom lägenheten på jakt efter mobilen samtidigt som hon messar alla hon känner och frågar var i helvete de har lagt hennes mobil.
Men så i morse var jag duktig. Jag kramade bara min älskade knapp sammanlagt tre gånger (har flera väckarklockor). Så jag gick upp en timme och en kvart innan jag behövde gå hemifrån. Lagom tid för att hinna duscha, göra frukost och - den ovanliga men mycket trevliga aktiviteten - äta frukost. Samt klä mig, hinna sminka mig om jag känner för det, borsta tänderna noggrannare än bara tugga på tandborsten medan jag packar väskan och titta lite i morgontidningen. Visst låter det alldeles strålande?
Det hade det säkert varit. Om inte. Jag hade kommit på att man ju hinner slänga iväg ett mejl på morgonen också, och läsa tidningen ordentligt och justera spellistan lite och läsa igenom bruksanvisningen till min nya rullgardin. För att sedan när jag precis började fundera på om jag inte skulle hinna plocka fram borrmaskinen och sätta upp ovan nämnda rullande gardin råka snegla på klockan och se att den precis slog över till 08.56. Hm. Fyra minuter tills jag måste gå hemifrån. Har jag kläder på mig, borstat hår, borstade tänder och känner mig allmänt färdig att gå? Nej, nej. Men jag har haft en mysig morgon, och min spellista är verkligen jättefin. Så morgonen avslutas med en kaotisk virvlande hög av ofokuserad Marre som yr genom lägenheten på jakt efter mobilen samtidigt som hon messar alla hon känner och frågar var i helvete de har lagt hennes mobil...
Vad är det för fel på porr egentligen?
En fråga som inte är helt ovanlig till en feminist. Och att ge ett fullständigt svar som frågeställaren har förmåga att både förstå och ta till sig är inte helt enkelt. Så jag har tänkt att jag ska förklara här, så att svaret kan få ta den tid det tar att sjunka in. Men kan man inte säga det bättre själv är det ibland bäst att låta bli. Därför kommer här en text av Daniel Lundgren från www.feminetik.se, där hen reder ut begreppen.
"I grund och botten handlar nästan all kommersiell heteroporr om att iscensätta stereotypa manliga heterosexuella sexfantasier, där kvinnor alltid är villiga och kåta så mannen utan vidare kan tillfredsställa sina "begär". Det är därför kommersiell heteroporr säljer. Om den inte sålde skulle den inte vara sådan, alltså kommersiell heteroporr skulle inte ha det innehållet.
Att bilden av man och kvinna i kommersiell mainstreamporr är extremt könsstereotyp generellt sett är helt uppenbart; det är bara att gå igenom de mest säljande porrfilmerna, porrtidningarna och porrhemsidorna för att förvissa sig om den saken. Till exempel visar män nästan aldrig några känslor i kommersiell mainstreamporr utan är bara effektiva hingstar, medan kvinnor inte bara flämtar och tjuter utan även i övrigt är extremt känslosamma (framförallt är de glada, kåta och tacksamma över att få kuk och/eller sexleksaker av olika slag insatt i en eller flera kroppsöppningar).
Detta betyder naturligtvis inte att män nödvändigtvis är oförmögna att skilja mellan fantasi och verklighet, eller att porr nödvändigtvis påverkar män till att förtrycka kvinnor i och utanför sängen. Det är en annan diskussion och det ligger i sakens natur att det knappast går att bevisa eller motbevisa något i den diskussionen.
Att kvinnor regisserar porr är absolut ingen garanti för att resultatet blir mer jämställt. En av de mest framgångsrika kvinnliga porregissörerna för närvarande är Holly Randall och när hon marknadsför sina bilder och videor på nätet använder hon ett extremt patriarkaliskt och sexistiskt språk - hon beskriver kvinnor som objekt som kan köpas.
Mot den här bakgrunden tycker jag inte alls att det är särskilt konstigt om kvinnor reagerar starkt mot porr. Det är inte konstigare än om till exempel svarta reagerar mot att svarta framställs på ett starkt schablonmässigt och förnedrande sätt i filmer osv - även om det är svarta som spelar svarta och tjänar bra på att göra det och inte nödvändigtvis måste vara förtryckta/utnyttjade när de gör det. I båda fallen reagerar förtryckta människor mot att framställas på ett stereotypt och förnedrande sätt. Konstigare än så är det inte. I grund och botten.
Man måste skilja mellan individnivå och strukturnivå. För en individuell kvinna kan det möjligen i vissa fall vara fördelaktigt och på en del sätt vettigt och inte nödvändigtvis förtryckande att medverka i kommersiell mainstreamporr, men det betyder inte att resultatet är oproblematiskt och icke-förtryckande för alla kvinnor. Det kan trots allt ge en förnedrande bild av kvinnor som det kan finnas bra skäl att reagera starkt på. Att kvinnor då reagerar starkt har i sig inget med sexfientlighet att göra. I den mån någon insinuerar att det har att göra med avundsjuka på kvinnor som är med i porr är det också en mycket konstig insinuation som jag hittills inte sett några vettiga argument för.
Personligen är jag kritisk till vissa tendenser inom radikalfeminismen, vilka nog trots allt får tolkas som ett uttryck för puritanism. När Mona Sahlin i sitt installationstal till exempel talar om sexualiseringen av det offentliga rummet som något som måste minska, som ett problem i sig alltså, ja då tänker jag osökt på Prideparaden och frågar mig vad det är för fel på den alldeles underbara sexualiseringen av det offentliga rummet. (Den klassiska slogan "Ja till kärleken, nej till porren" är också väldigt konstig, som om sex utan kärlek inte är OK, eller?) Sex i sig är inte ett problem. Det är exploaterande och förnedrande framställning av kvinnor som ägnar sig åt sex som är ett problem.
Och som jag ser det är detta också kärnan i porrdebatten - företrädesvis kvinnor reagerar på att kvinnor framställs på ett förnedrande, extremt könsstereotypt sätt i porren, och den reaktionen har mycket goda skäl för sig.
Att det finns en del mer jämställd porr och att radikalfeminister har en tendens att antingen ignorera den eller reagera puritanskt på den är en annan fråga som väl förtjänar att diskuteras på ett ingående och engagerat sätt, men det är som jag ser det inte någon huvudfråga inom debatten om porren som sådan. Och visst, många kvinnor gillar att se snygga kukbilder, vilket jag inte har något problem med, men som sagt, det hör inte till den huvudsakliga frågeställningen i porrdebatten, som jag ser det. Så länge den kommersiella mainstreamporren, det vill säga det allra mesta av porren, kan betraktas som kvinnoförnedrande finns det bra skäl att se porr som ett problem. Även om det förstås är bra att specificera vilken typ av porr man talar om och nyansera debatten då det är på sin plats."
Jag har hittills inte hittat något i texten som jag inte står för själv, men som vanligt är det upp till den som känner sig manad att visa på eventuella hål i argumentationen. Och något annat som är som vanligt är att otrevliga kommentarer kommer att raderas skoningslöst (även om det, förvånande nog, hittills aldrig har behövts).
Några ord om bland annat Emanuel Blume, Sinn Fenn och Fria Proteatern
Låten "Fyra årstiderna" med Sinn Fenn är väldigt bra. Jag har 23 stycken omaka svarta strumpor som ser nästan likadana ut men är lite olika långa och blekta i olika gråbruna nyanser. Varför? Ett mysterium. Ungefär som att diskvattnet som jag så duktigt gör i ordning hinner bli halvljummet innan jag kommer på vad det var jag skulle ha det till. En läsare som tror på sammanhang tror säkert att ett sådant finns mellan ovan nämnda låt och de 23 strumporna. Och visst finns det det. Tankarna tänktes nämligen precis samtidigt. En för mig ny bra låt landade i medvetandet samtidigt som strumpsorteringsfrustrationen blev så stor att jag blev tvungen att blogga lite. Om jag lägger ner dem osorterade i lådan kommer jag någon stressig morgon ändå att strunta i att de är omaka. Och så hamnar de i tvätten för att sedan åter ligga på soffans armstöd en stund och vägra likna varandra helt.
Tanke: "Musik! Jag måste sätta på musik!"
En eller ett par kvartar senare maler en vag känsla långt bak i hjärnan av att musiken jag lyssnar på är livlös och allmänt trist. Ytterligare en stund senare har känslan färdats vidare och nått hjärnans mer aktiva delar och lyckas genom en allians med hörselorganen få den beslutsfattande delen av kroppen att inse att någon musik aldrig sattes på. Och denna insikt leder till att rummet strax fylls av lite gammal Imperiet, blandat med Emanuel Blume, som är en göteborgare i ungefär samma stil som Loke, en skiva av nygamla Sinn Fenn, samt Fria Proteatern, som jag ska gå och se den 24 april. Förresten är det alldeles för lite bra spelningar i världen (med det senare avses de Stockholmsscener som är gratis eller billiga).
Men den 11-12 maj blir det en riktigt schysst tvådagarsfestival på Debaser Medis för oss med bra musiksmak. Då spelar Loke, eMil Jensen, Johan Johansson, Cirkus Miramar, Sanna Carlstedt, Kolportörerna, Emanuel Blume och Euskefeurat. Mot slutet av lördagskvällen dyker Carl-Johan Vallgren och, lite oväntat och än så länge inte så lite hemligt, Thomas Di Leva upp och gör korta gästspel. Inträde kostar 60 kronor för båda dagarna om man är student och Fatbursparken är bokad för tältning. Frukostbuffén - som dukas upp i parken klockan elva på morgonen och ackompanjeras av Sofia Karlsson som sjunger Dan Anderssons Svarta ballader - ingår i priset. Ölen kostar 10 eller 15 kronor beroende på om man nöjer sig med en stor stark eller vill ha en schysst belgare. Vilka är på? Biljetterna släpps den 2 april och lär gå åt rätt fort. Mer information finns på www.fantasiminifestival.se. Naturligtvis kommer Thåström att vara där som paustrubadur...
Varande I Fullständig Kontroll, Honung!
Läs ett citat från min ansökan, och om du vill kan du klicka på mitt namn så får du läsa hela. Då kan du också se att jag inte tycker att det är fel av en V.I.F.K.H. att vara lite kreativ med sanningen (men om du tror att jag har den sortens kreativitetsproblem har du antingen nyss hittat hit eller läst väldigt naivt). Annat bra att se på webbplatsen är två serier, en om en kille som verkligen inte fattat mycket, och en annan om kille med samma problem. Läs också den här fina sågningen av en kille som tror att han är en "nice guy", fast det han egentligen menar är att snygga tjejer är ytliga och taskiga som bara vill ha snygga killar med personlighet och inte fula töntar som han själv...
För övrigt var det tur att jag skrev det förra inlägget innan mitt dåliga post-SvD-läsningshumör helt sopades bort av den flodvåg av vårkänslor som drabbade mig när jag promenerade runt sjön och myste över tillvarons allmänna underbarhet. Om alla hade en skog att gå omkring i skulle världen vara mycket snällare.
Om pengar, fusk och vad som är viktigt
Men för de flesta människor spelar det ju ingen större roll...
...om socialbidraget sänks eller villkoras*
...om homosexuella inte får gifta sig
...om man bara kan få studiemedel i tolv terminer
...om det blir 200 kronor dyrare att resa med SL
...om biblioteken börjar ta avgifter från vuxna låntagare
Eller hur? Allt det är sant. Men för de flesta människor spelar det inte heller någon större roll om förmögenhetsskatten sänks eller att arvsskatten och gåvoskatten avskaffades. För att inte tala om fastighetsskatten. Nu kommer en lång harang om fastighetsskatten som de flesta av er hört förut, och om ni vill kan ni hoppa vidare till nästa stycke.
Nej, jag tror inte på att hyrorna skulle sänkas. De som skulle gynnas är de som redan äger sina villor. Intressant förresten när högern försöker sig på hjärteargument mot fastighetsskatten och säger att det är synd om alla par i 60-årsåldern som inte har råd att bo kvar i sina villor. Och visst, det är det kanske. Men det är i så fall betydligt mer synd om de fattiga barnfamiljer som inte har råd att köpa en villa utan bor i trånga lägenheter. Därmed inte sagt att den fattiga barnfamiljen borde få villan. Ur marknadsekonomiska och andra förnuftiga synvinklar är det nog bäst om folk får behålla sin egendom. Men man ska inte försöka med hjärteargument när man pratar om människor som hör till den tredjedel som har det bäst ställt. Ja, det är tråkigt om de känner att de inte har råd att bo kvar fast de skulle vilja, ur den enskildes perspektiv. Men ur ett samhällsperspektiv är väl rörlighet på bostadsmarknaden bra? Och kommer nu någon och tror att den fattiga barnfamiljen skulle ha möjlighet att köpa villan, eftersom den skulle bli billigare utan fastighetsskatt, så behöver hen en lektion i hur bostadsmarknaden ser ut i Stockholm (och säkert på andra ställen, vad vet jag, jag har aldrig varit utanför tullarna. Du är född, uppväxt och bor utanför tullarna din hobbymytoman! Sluta märka ord, hjärnelände, jag försöker vara politisk här.). Bostäder kostar vad folk har möjlighet att betala för dem. Många fler vill på i hus än det finns hus, och mäklarna gör allt för att driva upp priserna. Avskaffas fastighetsskatten kommer priserna att stiga så att månadskostnaden blir densamma.
Problemet är att det finns så många som inte fattar. Och de sprider sina åsikter till andra som skulle kunna fatta om de bara fick hjälp med att öppna ögonen. I Svenska Dagbladet idag skriver Maria Abrahamsson på ledarsidan, angående förslaget om ett nytt lagförslag som handlar om att tydliggöra att bidragsfusk är ett brott som kan ge fängelse (det är det nämligen redan idag), följande:
"Någon anledning att gulla mer med bidragsbrottslingar än med skattebrottslingar finns väl ändå inte?"
Jag tror inte att Abrahamsson är vare sig elak eller korkad. Men om jag hade haft lika lite förmåga att sätta mig in i andra människors situation som hon har skulle jag tro att hon var det. Nu tror jag bara att hon har dålig inlevelseförmåga och tillbringar för mycket tid med människor som är precis som hon själv. För naturligtvis finns det all anledning att "gulla" mer med bidragsfuskare än med skattefuskare. Fattiga människors desperation bör respekteras mer än rikare människors desperation. Därför att den är på riktigt. Man bör gulla mer med någon som började fuska för att få pengarna att räcka till sådan lyx som både hyra och mat, än med någon som gjorde det för lyxen att slippa sälja segelbåten. Oavsett hur mycket den senare älskade sin segelbåt. De allra flesta bidragsfuskare har blivit det genom att de befann sig i en desperat situation. Bidragstagare är svaga. De börjar inte tillhöra samhällets starka bara för att de börjar fuska. Jo, det finns nog en och annan som gör sig rik på att fuska med bidrag, eller fuskar trots att de upplever sig ha alternativ. Men de är i minoritet. Därmed inte sagt att man inte ska beivra bidragsfusk. Naturligtvis ska man göra det. Ju fortare man hittar fusket desto fortare kan fuskarna få hjälp ur sin situation och ju längre de fuskar, desto mindre ser de sig själva som samhällsmedborgare. Bidragsfusk är skadligt för samhället. Men främst för att det är skadligt för de fuskande individerna, och deras eventuella barn.
I sig ser jag inget fel med lagen. Det är bra att det går att sätta bidragsfuskare i fängelse. Men det innebär inte att man inte i första hand ska fokusera på att förhindra att folk fuskar och ta bort orsakerna till att folk fuskar. Och attityden till bidragsfuskare måste vara att i första hand se dem som människor som varit desperata. Som så ofta är det inte nödvändigtvis moderaternas idéer det är fel på, utan de attityder som ligger bakom idéerna. Och dessa attityder kommer att leda till att idéerna förvrängs så att även de blir dåliga.
Apropå fusk står det i samma tidning om ett par som inte kunnat få tag i en barnvakt som gick med på att jobba vitt. Visst döljer det sig en del riktiga fuskare bland svartjobbarna. Men det döljer sig även såna som blir av med sin ersättning om de hittar ett deltidsjobb som de inte kan försörja sig på eller som riskerar att förlora sitt studiemedel om de tjänar för mycket. Och säkert också en och annan ungdom som blir försörjd av bidragsberoende föräldrar, vilket har den förödande effekten för ungdomens syn på samhället som något rättvist som man ska betala skatt till att ungdomens inkomst dras av från föräldrarnas bidrag. Trots att ungdomen är under 20 år och går i gymnasiet, vilket innebär att föräldrarna har försörjningsplikt. Alla vet att Jeppe fuskar, men ingen frågar varför Jeppe fuskar, kort sagt.
Avslutningsvis tänkte jag såga Fredrick Federley lite. Visst har han en del liberala åsikter som är alldeles utmärkta, som att äktenskapslagstiftningen ska vara könsneutral, och att det inte finns några rationella skäl att vara emot månggifte. Men hans idé om platt skatt argumenterar han i dagens SvD för med följande argument: "Platt skatt uppmuntrar alla att tjäna mer pengar" Jaha? Någon mer än jag som fortfarande väntar på argumentet? Varför skulle det vara bra om vi skulle få ett samhälle där människor fokuserade mer på att tjäna pengar? Ett samhälle som vill att dess medborgare ska se "mer pengar" som det viktiga är inte ett bra samhälle. Utan ett dåligt.
Det kan säkert finnas finfina argument för införandet av platt skatt. Men att det skulle göra medborgarna mer pengakåta kan aldrig någonsin vara ett av dem.
*Nej, mamma och pappa, jag har inte ansökt om socialbidrag - texten handlar inte bara om mina erfarenheter ;-)
Från kulturell högborg till kaotiskt inferno
Javisst. Det fanns slaveri. Kvinnorna hade inga vidare rättigheter. Yttrandefrihet var inte att tänka på för andra än Kalifen själv. Men det fanns en civilisation och en respekt för människoliv som Europa vid den här tiden, och i många hundra år efter den, inte var i närheten av. Därför känns det extra sorgligt att se hur det ser ut i detta (ett av) arabvärldens kulturcentrum idag. Nej, det är inte mer synd om människor som dör av terrorbomber för att de befinner sig på en bokmarknad. Och inte heller är det mer synd om människor för att deras kultur är högtstående. En mördad analfabet är lika mycket värd som en mördad litteraturprofessor. Men ett land med en anrik kultur och en lång historia av civilisation borde ha bättre förutsättningar att bli ett land där det är bra att bo. Ett land som har litteraturprofessorer borde ha förutsättningar att inte sjunka ner i anarki och gangstervälde. Tragedier är lika illa oavsett kulturell status hos den som drabbas, men en del tragedier är obegripligare än andra.
Idag funderade jag lite över Irak*. Varför ser det ut som det gör? Borde det inte ha blivit bra när Saddam Hussein försvann? Nej, det borde det inte. En opposition som inte på eget initiativ klarar av att störta regimen kommer heller inte att klara att styra landet. Utan en demokratiskt sinnad, stark, folklig och välorganiserad opposition har demokratin inte stor chans att få fäste efter att diktatorn är borta. Finns det inte en stark ledning som folket litar på, och som förtjänar folkets tillit, väntar inget annat än anarki och kaos. Och vilka är det som drabbas värst av anarki och kaos? De svaga, som ingen respekterar. Föräldralösa barn och ensamstående kvinnor samt etniska, religiösa och politiska minoriteter.
Men varför har det då fungerat (någorlunda) bra i den kurdiska delen av landet? För att där fanns det en gemenskap, en organiserad opposition och en ledning som folket hade visst förtroende för. Om de förtjänar det eller inte får någon som är mer insatt svara på, men det verkar ändå fungera en smula. I Kurdistan kom upproret mot Saddam inte utifrån. Det var inte på USA:s initiativ som Saddams soldater kördes ut ur Kurdistan. Visst var det USA:s vapenmakt som gjorde att det hände, men initiativet kom inifrån. Det nödvändiga interna motståndet mot regimen fanns, och var inte splittrat.
Och hur är det ute i byarna på Afghanistans landsbygd? Har kvinnorna fått det bättre? Formellt sett - naturligtvis. Men i praktiken kan det mycket väl vara värre att leva som "mindervärdig" i ett kaos där de som har makt och styrka kan göra vad de vill med dig, oavsett vad du gör, än att leva som "mindervärdig" under en regim som har gett dig ett regelverk att anpassa dig till. Burkan var ett medel för förtryck, men kunde också användas som skydd från trakasserier och sexuellt våld. Eftersom kvinnor inte fick arbeta kunde bara män vara poliser. Och eftersom män inte får se kvinnor de inte är gifta eller nära släkt med utan burka, kunde kvinnliga oppositionella inte kroppsvisiteras. Det är lättare att vara oppositionell och verka för förändring om orättvisorna och förtryckarna är organiserat och regelstyrt än om de bara finns där, utan att någon kan ställas till svars för det.
Tror jag. Några andra idéer någon?
*Som vanligt har jag inte gjort någon research, och tankarna har säkert tänkts, skrivits ner och diskuterats i hundratals tv-program, men eftersom jag inte minns det utgår jag ifrån att ingen av er gör det heller.
Kompisars kompisar
Men nu över till ett helt annat ämne. En kompis kompis hade tipsat om och kollat upp ett proggband som skulle spela på sammetssunkhaket "KGB" i tisdags kväll. Jag, Vesslan och Vesslans kompis - han som hade kollat upp allt inför kvällen - fick lite bråttom och som de tillsvidareanställda krösusar som de är innebar det taxi. Men på något sett lyckades vi ändå komma för sent. Vi missade hela konserten. Bandet var inte ens kvar när vi kom! Och när vi stod där vid baren och förundrades över hur lång tid det egentligen kan ta att åka taxi, trots att man håller sig inom Vasastan, kom Johan B, som Vesslans kompis heter, på hur det nog hängde ihop. Kommentaren som förklarade allt var:
- Det kan ha varit 2006... Eller, när jag tänker efter, är jag rätt säker på på att det stod 2006.
Men lite god öl en tisdagskväll fungerar ju utmärkt även utan progg, och det fanns gott om världsproblem att lösa, så det var ingen skada skedd. Dock känns det som att jag kan vara sen rätt mycket i framtiden utan att Vesslans kompis kan säga så mycket om det :-)
En annan kompis kompis har länge dragits med en oförmåga att berätta roliga historier, vilket har stört honom eftersom han uppskattar roliga historier, även de som inte är så roliga, och skulle vilja vara en sån som berättade dem. För att bli en bättre historieberättare brukar han öva sig på sitt lilla tvååriga barn, och en dag satt han med sin fru (jo, så vuxna kompisar har mina kompisar) på ett hamburgerhak, och hon berättade en gammal så kallad rolig historia:
"Alla barnen äter hamburgare, utom Conny, för det är hans ponny."
Inte jättekul, men kanske nog för ett nostalgiskt småleende. Hennes man, alltså min kompis kompis, tyckte dock att den var hur kul som helst. Han skrattade jättemycket. Några dagar senare när de är hemma hör hon hur han övar på historien inför det lilla barnet. Han mumlar fram:
"Alla barnen äter hamburgare, utom Kalle, för det är hans häst."
Frun påpekar för honom att han säger fel, och att det liksom inte riktigt rimmar... Mannen utbrister:
"Menar du att det är fel? Men jag har ju berättat den här på jobbet!!"
Någon mer än jag som verkligen skulle vilja ha varit där och fått se arbetskamraternas miner när han berättade historien?
Egofixerad sifferhistoria
Historia är ett oerhört brett ämne. Två historieintresserade kan träffas utan att de upplever att de har några gemensamma intressen, om de till exempel har olika favoritepoker och värdesätter olika sorters historia, exempelvis politisk historia respektive socialhistoria.
"Jag skiter väl i vilket år Karl XII kröntes; det jag vill veta är hur 1890-talets människor påverkades av arvet efter honom!"
Som en historieintresserad person som ägnar det mesta av min tid åt annat är det nödvändigt att hitta olika ingångar till historien, för att upprätthålla en hyfsad allmänbildningsnivå. Går man bara på intresse gräver man lätt ner sig, vilket för mig skulle kunna leda till att jag om några år skulle kunna allt om mellankrigstiden men inte ha en aning om vilka de politiska aktörerna under världskrigen var. Det var en skotte som startade första världskriget, men mer än så vet jag inte...
Den ingång jag har valt den här gången är min födelsedag. Vad hände då? (Underligt nog känner jag lite ansvar för dessa händelser - jag skäms för de dåliga och är stolt över de bra. Vilket leder mig fram till slutsatsen att jag inte alls är så oförnuftig som jag tror, utan snarare är att likna vid Voltaires antimateria.)
Bra saker är bland annat att den första socialdemokratiska kvinnokonferensen i Stockholm krävde kvinnlig rösträtt den 25 januari 1907, att Skogsmulle dök upp 1957 och att poliovaccineringen i Sverige startade samma dag det året. Mindre bra saker är att Idi Amin tog makten i Uganda den 25 januari 1971 och att det första vinter-OS anordnades i Frankrike 1924. Det första ledde till tusentals döda och mångårigt förtryck av en hel befolkning, vilket gör att den årliga plåga för oss sporfanatismskeptiker som inleddes den 25 januari för drygt 80 år sedan känns lite futtig i sammanhanget.
En annan händelse var utlämningen av de uniformsklädda flyktingar som kom till efter andra världskriget från sovjetockuperat område. Kom du i uniform var du att betrakta som krigsfånge och skulle utvisas. Händelsen den 25 januari 1946 kallas "Baltutlämningen", trots att det bara var 146 balter som utvisades tillsammans med de 2700 tyskarna. Utlämningen av balterna till den sovjetiska ockupationsmakten ledde till många folkliga protester i Sverige och jag kan rekommendera "Legionärerna" av Per Olov Enquist om man vill veta mer. Problemet var att det, av naturliga skäl, var svårare moraliskt att lämna ut krigsfångar till Stalin än det var att lämna ut dem som flytt från västkontrollerat område. Enligt Enquist oroade man sig i onödan, eftersom krigsfångarna i Sovjetunionen inte behandlades omänskligt. Frågan är bara om de behandlades mänskligt eftersom debatterna och protesterna i Sverige gjorde att Sovjet visste att de hade ögonen på sig?
Boforsaffären avslutades den 25 januari 1988 med att förundersökningen om mutbrott lades ned på grund av brist på bevis, och den 25 januari 1922 ändrades grundlagen så att det skulle gå att genomföra rådgivande folkomröstningar. Senare samma år genomfördes en folkomröstning där de som ville ta det goda ölet ifrån oss stackas människor förlorade, vilket ledde till att tjugotalets människor fick ha sitt öl i fred, och förmodligen även till att en svart marknad med tillhörande maffia inte skapades i Sverige.
Annat viktigt var att Robert Burns, Vladimir Vysotskij, Eduard Sjevardnadze och - sist men också viktigast - Virginia Woolf föddes den 25 januari, samt att Kristian II, även känd som "Kristian tyrann", Al Capone och Ava Gardner dog samma datum.
Eländig nyansering
Att se nyanser, kunna sätta sig in i andras perspektiv och att fatta att dåliga känslor både ebbar ut och försvinner är en del i att bli vuxen. När man är riktigt liten finns det två tillstånd: Bra och obra. Är det bra är allt bra och man tror att det alltid kommer att vara bra. Är det obra är allt obra och inget kommer någonsin att bli bra igen. Första gången man har feber tror man, av naturliga skäl, att man kommer att må så resten av livet. När den älskade föräldern går till jobbet är det inte alls självklart för det lilla barnet att föräldern kommer att komma hem igen. Därav avgrundsvrålen.
Första gången man får sitt hjärta överkört av tåget (en referens till ovanstående ej nämnda pjäs som ni på grund av teknikens allmänna ondska inte vet något om) vet man inte att man kommer att bli kär igen. Inte heller vet man att man kommer att kunna skratta igen, eller ens att man kommer att kunna stiga ur sängen igen. Att de flesta tonåringar med hjärtesorg klarar av att stiga ur sängen och skratta igen rätt fort, och sedan också bli kära igen, gör inte smärtan ett dugg mindre när den väl är där. Tänk att du mår så illa som man kan må när man blir trampad på av någon man trodde att man kunde lita på. Tänk dig hur det är när det känns som absolut värst. Och så tänker du att du inte, inte ens innerst inne, varken tror eller vet att det kommer att gå över. Inte så mysigt?
Men de positiva saker som kommer av insikten att livet går vidare, att mörkret skingras och att man faktiskt kan påverka sin situation är inte ensamma. De har sällskap av de dåliga saker som följer av samma insikter, i alla fall hos reflekterande människor. Nämligen att inte känna saker fullt ut. Det går inte att gå runt och känna att världen är skräp och man själv dess enda papperskorg när man inser att man kommer att vara glad igen efter att man fått äta sin macka och lyssnat på Euskefeurats "Jämna plågor" en stund. Det finns inga katastrofer längre, eftersom allt bara envisas med att ordna sig hela tiden. Typisk jävla skitvärld att hela tiden påminna en om att den saknar brist på ofördjävlighet!
Min kristna tro?
"Du lever i synd och du är dessutom stolt över det. Enligt dig finns inte Gud och om han finns är han helt onödig. Vi är alla gudar och det finns inget rätt eller fel. Du är onanist såväl som vegan - du njuter av pornografi och allt som är fel.
På den yttersta dagen kommer Satan att välkomna dig med öppna armar och det är först då du kommer att förstå att du har valt fel Herre. Vi ber för dig och om du vill försöka att förändra ditt syndiga leverne så är du hjärtligt välkommen att kontakta oss."
Av 250 möjliga minuspoäng fick jag 220, och då svarade jag ändå inte på frågan om porr, eftersom det inte fanns något möjligt svarsalternativ. Om jag ofta hade tittat på, och onanerat till, porr, och dessutom hyst följande förtjusande åsikt: "Krig är bra. Mer krig åt folket." - skulle det ha blivit full minuspott.
Men en fråga var riktigt svår att svara på, eftersom samtliga innehöll ord vars betydelse jag inte har koll på.
1 "Att onanera är detsamma som att bryta med Gud. Det borde förbjudas!"
Då undrar jag, vem är denna "Gud"? Är det armbrytning vi pratar om, och varför ska det i så fall förbjudas?
2. "Alla har onanerat och det är fullständigt naturligt. Varför hade Gud annars gett oss två händer?"
Vilka är "vi" som har fått två händer av någon som heter "Gud"? Är det två händer i stil med assistenten "Thing" i Familjen Addams? Jag undrar om inte mina presenter har kommit bort med posten i så fall, för jag har inte fått någon avi. Och det finns lite disk som mina sak-assistenter skulle kunna få tag i på en gång.
3. Att onanera är syndigt, men jag kan förstå dem som ibland inte kan motstå frestelsen. Satan är en stark motståndare.
"Syndigt" vet jag inte vad det är. Brukar inte det användas i glassreklam? Är onani att äta en Magnum? Är det de eller jag som behöver sexualupplysning? Och sedan dyker det upp en till okänd karaktär, kallad "Satan". Är det en ondsinnad multinationell glasskioskskedja kanske?
Hur kristen är du?
(Tack Axis-Peter för testtipset)
Om man undrar om det verkligen finns folk som är så här vansinniga kan man läsa en text där person i församlingen förklarar varför hon avbröt ett diskotek här. Och nej, nej, det berodde inte enbart på den sataniska musiken - sån därn hip hop ni vet. Stor humor för alla som slipper vara tonåringar i Sundsvall och ha (tok-)kristna föräldrar.
Åsa var Maffia hela tiden
Visst syns det hur jag väger Åsas ord? Jag vet inte alls om den här bilden togs när vi lekte "Maffia", men det skulle kunna vara så.
Nyår
Erik var, som enda icke-feminist i sitt kollektiv, inte helt nöjd med att den här bilden skulle få representera kollektivet...
Jul
Julfest
Den 16 december var det en rolig julfest, men den finaste granen av dem alla. Flaggor är ju en gammal fin konservativ julgransprydnad...
I det lilla sovrummet, som i stort sett bara bestod av en säng, diskuterades livets väsentligheter. Sovrummet låg innanför köket, som det tidigare var en del av, vilket gjorde att det hela egentligen bara var köksfestsamtal, fast mer eller mindre i horisontalläge. (För er med enkelsprårig fantasi kan jag berätta att det går utmärkt att både prata och vara påklädd trots att man ligger i en säng med andra människor.)
En visdom inför det nya året
När A och B ska prata
Mycket av detta är hämtat från en annan klok människa, som uppmuntrar till idélåneri.
Vissa hanterar sina problem genom att prata med andra, och bildar sig oftast känslomässiga åsikter och ståndpunkter genom att de växer fram genom kommunikation med andra, medan andra när de går in i en diskussion gör detta för att presentera sin ståndpunkt, inte för att utveckla den. Säg att vi kallar det A-tänk respektive B-tänk.
Här är det bäddat för konflikter. Jag kan bli grymt frustrerad när jag vill ta upp en tanke med någon, och hen sätter sig och lyssnar noga, för att sedan, när jag är "klar" komma med frågor och invändningar. Som att jag förväntas vara tyst om en tanke tills jag skrivit klart doktorsavhandlingen där jag utvecklar den.
B-tänkande människor å sin sida kan känna sig frustrerade över att A-personer inte talar klarspråk utan försöker manipulera dem genom att dölja vad det är de egentligen vill komma fram till. Att ett egentligen inte finns kan vara svårt att greppa.
När A försöker prata med B om deras relation blir det svårt. B kan känna sig hotad över att A bollar fritt med olika tankar, och blir på sin vakt medan hen söker efter vad det är A förväntar sig av henom.
Ett par vänner (som själva får välja om de vill berätta vilka de är) som har haft en relation länge är ganska utpräglade A- (han) respektive B-personer (hon). Följande kan hända:
Han: Brunt kanske vore en fin färg på den här väggen? Som det bruna på gardinerna i gästrummet?
Hon: Ja, vilken bra idé!
Inget missförstånd där? Jodå. Hon anser att de nu har bestämt att vägen ska vara brun. Han anser att de har pratat lite om väggfärger.
A kan uppfattas som manipulativ, medan B kan uppfattas som ointresserad av kommunikation.
Vad är du själv mest - A eller B?
Mera backlash
Viljan att kontrollera människornas privata sfär, deras val och liv – som dominerar i de forna kommunistländerna – är ett arv från de totalitära regimerna.
Varför kan ortodoxa muslimer vara mer toleranta i abortfrågan än katoliker och ortodoxa kristna? Och vad har det lett till i Kroatien, Serbien respektive Bosnien?
Vad händer i ett land som plötsligt får samma situation i väst men som missade kvinnans sexuella frigörelse på 70-talet? Det är så det är i Ryssland idag.
Varför finns det så mycket hat mot homosexuella i centrala och östra Europa?
Var i Europa måste kvinnor återigen ge sig ut på gatorna för att försvara aborträtten?
Jag funderar också på om serien "Bonde söker fru" är ytterligare ett exempel på den svenska backlashen. Men eftersom jag inte har sett, eller tänker se, programmet, utan bara läst om det i en artikel i SvD, är det lite svårt för mig att komma med någon djupare egen analys.
SvD? Sen när läser jag Svenska Dagbladet? Sen i söndags. Jag ledsnade på DN:s urusla kulturdel och på deras vinklade politiska rapportering och så kom SvD med ett bra erbjudande. Kulturdelen är minst tio gånger bättre, även om jag saknar Nemi och Assar. Till och med näringslivsdelen ger ett läsbart intryck, så det är inte omöjligt att det här tidningsbytet kommer att vara en stund. Tyvärr verkar inte alla artiklar finnas på nätet dock, och det är ju tråkigt när man vill länka till något.
Vill man träffa på abortmotståndare finns det gott om sådana redan direkt väster om oss, men även i Sverige finns det en och annan knasboll. Gå in på feminetik.se och se vad några där skriver om abort. Jag är faktiskt så naiv att jag trodde att sådana människor inte fanns i Sverige idag. Men egentligen är det självklart att de finns, precis som att det finns de som är för barnaga och dödsstraff, och vi andra får väl nöja oss med att de är en liten minoritet som egentligen inte är så svår att motarbeta.
Vad tycker ni? Har ni märkt av någon jämställdhets- eller könsrollsbacklash i samhället?
Glada nyheter? Eller backlash?
Okej. Intressant. Män som lagar mat tillsammans utan att det görs någon jättegrej av att de är män. Det är ju bra? Rubriken var "Det är som att bli bjuden på middag".
Men jag undrar. Är det det här som är början till backlashen? Att en grupp män kan framställas utan att man behöver påpeka varför inga kvinnor är med, och det är okej - eftersom det är en "kvinnlig" domän. Backlashresonemang är alltid svåra och tendenserna är svårgreppbara, och jag är knappast rätt person att förklara detta för en oinsatt.
För mig är det mest en känsla. Men jag vet att de som vet mer också vet att det inte bara är en känsla. Ska män fortsätta att dominera medieutrymmet, men mer utspritt, och även på "kvinnliga" domäner, så att det blir svårare att protestera mot?
Borde någon ha bjudit männen på middag istället? Ja, rubriken är ett citat, men rubriksättaren har ju ändå valt den.
Är det okej att killar tar 80 procent av talutrymmet om de diskuterar feminism? Eller föräldraskap? Eller matlagning? Nej. (Ja, jag är bra på att ta mig mitt talutrymme, men det har inte med saken att göra, vilket jag hoppas att de flesta förstod innan jag skrev det. Eller innan de läste det i alla fall; det är lite väl hårt att kräva att ni ska förstå vad jag menar innan texten är publicerad.)
Detta är alltså bara exempel på backlashtendenser, varför det är helt meningslöst att börja analysera sönder dem i syfte att visa att jag har fel. Vill någon övertyga mig om att det inte kommer en backlash är jag öppen för det - jag är inte tvärsäker på något sätt alls - men då får hen göra det genom egna argument och exempel.
Ett rosa dockhus till Spindelmannen!
Jag kräver Spindelmannendockans, Actionmans och Hulkens rätt till ett rosa dockhus. De bör få ett rosa kök med en bedårande rosa dockspis att laga mat och slappna av vid efter dagens bovjakt och äventyrande. Barbie bör få en egen AK-4*, och händer som kan greppa saker.Vidare kräver jag rosa tekniklego, blå och svarta leksakssmycken, rosa barnbyxor med eldsprutande coola drakar på, mörkblå småbarnsklänningar och söta nallar och fluffiga moln på alla svarta barntröjor. Okej, inte på alla kanske, men jag kräver att de är i majoritet. Eller snarare att de finns att få tag i.
En oväntad bundsförvant i den här kampen, kampen som jag egentligen inte alls driver om man inte räknar att jag suckar uppgivet någon gång i veckan samt grymtar surt ibland när jag råkar se ett skyltfönster med barnkläder (akta er alltså - jag är en rebell som borde spärras in för uppvigling!), så frågan är om ordet "bundsförvant" är särskilt korrekt, är tidningen "Vi föräldrar" som har startat en namninsamling mot könsuppdelningsfixeringen i barnens värld.
Så det jag egentligen vill säga är att alla borde skriva på den här eminenta namninsamlingen eller skämmas i evig tid.
Ut och uppvigla med er!
(Själv hade jag tänkt dra igång en stor demonstation idag, men det är ju så dimmigt ute och jag är förkyld. Och bara lättmjölk har jag hemma till mitt te, så egentligen är det nog mest synd om mig ändå...)
*Nej, jag är inte så positiv till vapenleksaker till barn egentligen, men Barbie med en AK-4 skulle delvis ta bort det som är dåligt med både AK-4:or och Barbie...
Mer TV3 åt folket!
- Asså, det här med budgeten är väl intressant och så, jag menar förra månaden hade jag bara råd med fyra olika läppglans, och eftersom jag gör av med åtta i veckan blev det ju problem. Så - kommer momsen på läppglans att sänkas?
- Nja, alltså budgeten handlar i år om ett par skattesänkningar, omprioriteringar i regionalpolitiken, bibehållen marginalskatt, ökat bistånd, en översyn av ersättningsnivåerna i arbetslöshets- och sjukförsäkringen och sänkt grundavdrag, bland annat.
- Okej, jag hängde inte med om allt. Men det där med bistånd, det är ju bra. För det finns ju dom som svälter. Men fred på jorden, är inte det en prioriterad fråga?
- Jo, fred är viktigt, men i en svensk statsbudget fokuserar man inte på problem som inte kan åtgärdas med hjälp av förändringar i den svenska statsbudgeten.
- Nu är jag inte med. Vad har det här med läppglans att göra?
Jag fattar att SVT behöver rapportera om krig och sånt. Men kan det inte göras lite mer lättsamt? Nyhetsinslagen kan väl rimma? Och de kan väl kommentera annat än bara politiken?
"Kofi Annan, ja, ni vet han FN-chefen som har en svensk fru? Hon hade en riktigt elegant skuren aftonklänning på sig när de var på middag i vita huset. Men hon borde haft bättre vett än att ta en svart aftonväska till en gräsgrön klänning. Jo i alla fall, Kofi dårå. Han pratade med några andra killar, som var från Palestina, som Jesus alltså, för att han ville att de inte skulle kriga. Men han som hade den där sjalen som faktiskt inte har varit inne på flera ÅR kring huvudet pratade om nån mur. Och då blev den andra sur och sade att han fick bygga hur många murar på sjalkillens mark som helst, för sjalkillens kompis dödade barn. Då sade sjalkillen att den andres kompisar också gjorde det, fast sanktionerat av staten. Svårt ord det där, "sanktionerat". Det betyder typ att killen hade sagt att de skulle döda barn, medan sjalkillens kompisar dödade barn fast sjalkillen inte ville. Snipp snapp snut - så var sagan slut!
Vad tycker ni om min nya frisyr? Diskutera den på min blogg!"
SVT och SR verkar tro att det här är precis vad det svenska folket behöver. Om du tror att en mer komplicerad värld behöver en mindre nyanserad nyhetsbevakning - skriv inte på den här protestlistan!
Asså, jag menar att du ska skriva på den om du typ är emot att folkets fördummas och slutar förstå att det finns fler nyanser än kolsvart och Hollywoodtändervitt.