Gissa vem?
Mer frågesport: Här har vi en lite känd person. Men vem är det?
En person jag tycker om...
Det var en vän som påpekade att hon inte är med på bild här särskilt ofta. Det beror visserligen på en kombination av närvarobrist, (har någon hört en fånigare ursäkt än: "jag födde barn för fyra dagar sen, så jag kommer inte på din fest"?), och märklig kameraskygghet, men några bilder gick det att skrapa ihop.
Jag tänker på en bok när jag tittar på bilderna, men jag tror nog att det är ännu omöjligare att komma på vilken än att lösa den förra bildgåtan. Ledtråd: Jag gråter när jag läser boken.
En ledtråd till den förra: Boken har vunnit ett fint pris. (för att få godkänt räcker det dock inte att komma på vilken bok det är, utan precis som på matteproven måste man redovisa sin uträkning, dvs förklara sambandet mellan boken och bilden...)
En svårare bildgåta
En ledtråd: Boktiteln har inte med kortspel att göra.
En bokbildgåta till...
Den här gången är det en blandning av bildgåta och rebus. Bokens titel består av ett ord, som här är indelat i tre delar. Det innebär att flera av bilderna syftar till att visa på samma del av ordet.
Skriv gärna hur du tänkte när du kom på det... Så blir det mer pedagogiskt för andra läsare.
Nyår!
En mysig nyårsfest på en mysig plats. Kl sju på natten (vissa fascistoida element kallar det morgon då) är helt rätt tid att reda ut Weibullarnas syn på Isländska sagor som historiska dokument... Och det är väl inte etikettsfel att påpeka inför hela sällskapet vilka som sitter bredvid värdparet och alltså bör hålla tal? Det är väl tvärtom bara trevligt? :-)
Gott Nytt år! Nu ska jag iväg och samla slack (se 19 nov).
Vad kan det här vara då?
Nu är det väl lite svårare kanske?
Julvisors lögnaktighet
Börjar det inte bli dags för visförfattarna att inse att vi har lämnat bondesamhället och folkhemssverige bakom oss?
Mariannes postmoderna julvisa:
"Midnatt råder ljusen äro tända, äro tända
Alla prata, umgås och är spända, och är spända
Tipp tapp tipp tapp tippetippetipp tapp
tipp tipp tapp
Se då krypa ångest upp ur vrårna, upp ur vrårna
Lyssna speja bita dem i tårna, dem i tårna
Bit bit bit bit bitebitebitbit
bit bit bit
Snälla folket låtit maten rara, maten rara
Stå på bordet där tills lilla Clara, lilla Clara
äter nåt och slutar vara fånig med
anorexin
Gröt och skinka lilla äppelbiten, äppelbiten
kräks så fint upp utav nisseliten, nisseliten
Tipp tapp tipp tapp tippetippetipp tapp
tipp tipp tapp
Stina skär i armen mönster fina, mönster fina
Pillerglädje ja, det knaprar Lina, knaprar Lina
Mums mums mums mums mumsemumsimumsmums
mums mums musms
Sedan åter in i tysta vrårna, tysta vrårna
gömmer sig vår lilla ångestskara, ångestskara
Tyst, var tyst, så inget något märker
tyst tyst tyst!"
Detta skrivet med stora portioner humor och glimt. Och om andan faller på kommer det en gladare och mer menlös julhälsning innan det bär i väg till släktmyset (som är mysigt på riktigt, visan är inte självbiografisk). Om inte: God Jul - Vi hörs i mellandagarna!
Det räcker nu. Så!
Nu har vi testat det här med minusgrader och mörker. Kan vi enas om att det var en rätt kass idé? Kan vi erkänna misstaget, lämna det bakom oss och återgå till 20 plusgrader och solljus mer än en halvtimme per dag?
Okej?
Okej, here's a mjukstart!
Jag har en liten tendens att ibland, så där i undantagsfall, göra uppgifter dagen innan de ska in. Naturligtvis händer detta mycket sällan. Men, som sagt, det händer. Men i de flesta fall brukar jag ändå se till att ha en aning om vad uppgiften består i, om det är någon litteratur som behöver läsas in eller någon empiri som ska inskaffas (Kan man säga att man ska inskaffa empiri? Förmodligen inte.) åtminstone lite lite grann innan klockan halv tolv på kvällen dagen innan inlämning. Men så skedde inte denna gång.
Man kan också tänka sig att studenten som gjort ovanstående i alla fall fokuserar på uppgiften när hon tar tag i den vid tolvtiden. Men det går också att tänka sig att hon istället fokuserar på att dricka en kopp te och sköta sina surfningsåtaganden.
Till exempel hittade jag en ny film utlagd på Tullnet, där Vesslan läser Bruno K. Öijer, vilket han med hänsyn till en engelsktalande lyssnare inleder med orden som jag valt som rubrik...
Detta är en extra korkad sysselsättning för just mig när jag borde sova, eftersom jag har en uppkoppling på en halv bite i halvåret. En gång försökte jag se en film på en dator på skolan istället. Då fick jag hem den jättefort. Datorn saknade högtalare. Vilket gör poesiuppläsningar en pytteliten smula meningslösa.
Så efter att ha lagt ner tre timmar på 40 minuters jobb har jag nu nästan två ark fyllda med bokstäver i en halvbegriplig ordning. Tack FSM* för att det finns 1,5 radavstånd!
Men å andra sidan passar väl en hafsigt skriven observationsrapport bra till en hafsigt skött praktik?
Ett smakprov på mitt nattliga lilla alster:
"I Håkan och Andreas arbetsrum huserade även under en tioveckorsperiod i början av hösten en vetgirig lärarkandidat, som trivdes så bra i detta intellektuella landskap att hon återvände för ytterligare två veckors kunskapsinhämtande senare under hösten."
*Flygande Spaghettimonstret
Dagar på Söder - Vallgren och Tapas
Jo, bilden är från i fredags, men eftersom jag var på Berlin även idag funkar den ändå.
Igår inleddes en tvådagars upptäcktsresa på den lite outforskade ön Södermalm med sushi på det där stället vid Mariatorget. Johan B och Åsa var oroliga att det inte skulle serveras öl, men Marre lugnade dem med att det självklart fanns öl - det är ju en riktig restaurang! Hur nojig får man vara egentligen? Naturligtvis serverades det inte öl annat än i lättform. Men det kunde ju inte jag rå för. Jag menar, om de andra hade trott annat hade de ju kunnat säga något så hade jag kollat upp. Men vi hann ändå med en öl på Rival innan kvällens huvudattraktion, julkonserten med Carl Johan Vallgren, började. Mysig konsert med en betydligt mer avslappnad Vallgren än förra året. Och när "Till havet Marie" kom som extranummer kunde det inte bli bättre...
Idag träffade jag Mats på La Cucaracha (Nej, nej - jag behövde inte alls googla för att få till rätt stavning, varför tror du det? Anklagar du mig för att vara korkad? Va? Va?!) vid halv sju för tapas, öl och vin. När vi ätit maten, som var rätt god, men inte mer, och diskuterat världsläget och varför Marianne inte tycker om människor, ville vi ha in notan. Fyrtio minuter senare lämnade vi restaurangen utan att ge dricks. Jag var oerhört stolt över att hitta till Berlin utan att behöva fundera över vägen (strålande merit att hitta från Bondegatan till Skånegatan), men precis utanför dörren stannade och sade att jag trodde att det låg här någonstans, vilket märkligt nog roade dem som stod utanför och rökte. Men Niclas jobbade inte, och det var knökfullt, så vi gick till "Bara bar" istället, och fick plats i en elegant lejongul soffhörna. Nytt ställe för mig - riktigt schysst. Även om tandemtoalett inte är något för mig tilltalar det ju många andra, vilket lär korta ner kön avsevärt. Vi kom fram till att vi lärde känna varandra för nio år sedan, vilket ledde till insikten att vi är gamla. Mats fick reda på vad jag röstade på i riksdagsvalet, vilket kom lite som en chock. Undrar om mitt samvete verkligen förtjänade att jag var så ärlig mot det när jag röstade att jag måste erkänna något rätt så besvärligt fyra år framöver?
Jag har kommit fram till att jag gillar röda drycker. Rött vin, rött te och röd öl. Och alla vet ju att röd saft är den bästa. (Nej, detta har ingen koppling till ovanstående politiska funderande. Jag gillade röd saft även när jag var med i MUF.)
Öl. God, god öl...
Vart tog hela helgen vägen?
Hade inte jag någon plan att jag skulle städa och fixa hemma i helgen? Har ett vagt minne av att jag tänkt något sånt.
Fredagseftermiddagen började med urnsättning av morfar med efterföljande släktmiddag. Inte i bästa balans bar det sedan iväg till Orionpuben. Som var lite splittrad eftersom ingen riktigt hade samlat ihop folk så att de åt middag på samma ställe, men framåt nio eller så var vi alla på Berlin drack den goda ölen. Sedan gick några av oss vidare till Broder Tuck, och jag fick än en gång erfara att ett dåligt humör inte går att bota med mer alkohol. En person, som faktiskt inte var jag, kom nästan inte in, men vi andra var så städade att det löste sig ändå.
Jag har en teori om det där. Ställena bryr sig egentligen inte om hur full du är. Men om de ifrågasätter din nykterhet märker de två saker:
1. Om du har tendenser till aggressivitet
2. Om du kan skärpa dig när det gäller
Och naturligtvis om du är så kravallfull att du faktiskt är för full oavsett hur bra du är på att skärpa dig.
Lördagen inleddes med en alltför tidig väckarklocka och en tänkt hyllningsserenad till Resorbens lov (tog dubbel dos innan jag somnade). Men jag hann både med en lång skön dusch och frukostte och havrefras innan det var dags för julmarknadsbakisande med CarlA.
Nej, Konstfacks julmarknad är inte den smartaste platsen när man har ett blodtryck på 90 över 60, inte tycker om människor och dessutom är sliten från dagen innan. Det fanns en hel del fina saker som jag säkert skulle ha köpt om jag inte varit konsumtionsfientlig*, men jag och CarlA hittade en fin julklapp till en gemensam vän i alla fall.
Sedan åkte vi till Hornstull för Streets julmarknad. En rolig detalj är att en av oss som inte är jag inte är så van vid att åka tunnelbana. Så personen vet inte var man byter mellan grön och röd linje utan att behöva byta perrong, och har heller ingen aning om vad stationerna söder om Slussen på röd linje heter, eller i vilken ordning de kommer. Kul att för en gångs skull vara den som har mest koll.
Jag funderade på ett korsstygnsbroderi med svordomar, men kom fram till att dess prislapp stred mot ovan nämnda konsumtionsfilosofi.
Eftermiddagen avslutades med filosofiska samtal på Copacabana, om det eventuella sambandet med uttalad ideologitillhörighet och de handlingar man utför . Grym äppelpaj, riktigt mysig miljö, ingen som protesterar eller tittar snett när jag tar av mig skorna och sätter mig i skräddarställning, att man kan köpa en kanna te billigare än vad en kopp påste ofta kostar. Och bränna sönder fingrarna på locket ett par tre fyra gånger eftersom man glömmer bort att kokande vatten har den dåliga ovanan att vara varmt...
Idag har jag bara gjort mest ingenting och försökt ägna mig åt intensivåterhämtning och välmåendeträning, men nu är det dags att slänga upp lite julpynt och duka upp mysigt kvällsfika.
Jag rekommenderar alla att lyssna på "Paus" av Carl Johan Vallgren. Ska se honom live på tisdag :-)
*Dvs fattig
(Tack LenaK för bilden)
Mysig helg
Gästerna kom, vi lagade mat, drack vin, drack vin, diskuterade att Lian har fel och drack te. Och drack vin. Efter midnatt var det dags att gå upp på takterrassen och titta på utsikten, och vid halv två gav vi oss ut på en kvällspromenad till bryggan vid sjön. Även Marcus var vaken, eftersom det tydligen är svårt att sova när man blir skrämd av plötsliga diskussionsljud hela tiden. Märkligt, vi som aldrig bli uppspelta eller upprörda... De av oss som skulle sova i samma rum som Marcus tänkte att han kanske skulle sova lite på morgonen, men till min, Åsas och Lians stora glädje ville han leka med oss redan halv åtta. Tur för honom att han är söt och glad...
Söndagen ägnades åt promenerande i den soliga staden med Lian, besök på Stockholmsbriggen "Tre Kronor" med Lian, Marcus, Lena K, och Christian (Kristian?), följt av lunch och kultur på Moderna med alla utom de två förstnämnda. Då dök även Terminator sr och Terminator jr upp. Från feminetik alltså, inte Arnold.
Jag passade på att gå in på Arkitekturmuseum, så nu kan även det strykas från listan av museer som jag ska besöka innan det blir dyrt, och museibesök åter blir något man bara gör när man har utländska gäster eller vill imponera på någon.
Från och med första december har jag tack vare den fina presenten från Anna mat varje dag fram till jul. Jo, mat. Den innehåller bönor och mjölkprodukter, och det räcker väl ganska långt? Fram till dess lever jag på resterna från lördagens goda middag.
Vi mot världen
Vi är fler än ni tror. Vi som flera gånger per dag inte har en aning om vilken dag det är. Ni vet vilka vi är. Vi går runt i världen med förnöjda små leenden, eftersom vi aldrig kommer ihåg att vara upprörda. Vi är de tankspridda, disträa, glömska medmänniskorna som går med tankarna bland molnen, näsan i en bok och fötterna i vattenpöl som vi inte hann upptäcka.
Jag har lyckats boka en tid hos en frisör. Var det inte i augusti jag började känna att det var läge?
Vi kan inte ha frisyrer som kräver underhåll.
Vi skickar inte julkort - i alla fall inte kring jul.
Vi har ingen aning om när du fyller år. Eller, rättare, vi kanske minns datumet, men det hjälper inte. För inget har berättat vilket datum det är nu.
Vi måste ibland fundera på om det är röd eller grön gubbe som betyder att man ska gå.
När vi kommer ut ur en butik vet vi sällan var vi är. Men ofta i vilken stadsdel.
Vi hittar inte till hälften av de restauranger som vi har varit på. Men vi rekommenderar ett besök på det där stället nära parken, på andra sidan 7-11 (eller om det var Pressbyrån). Och vi är nästan säkra på att det låg på Söder eller på Kungsholmen.
Vi ringer ofta och spärrar våra kontokort. Nästan lika ofta hittar vi våra plånböcker strax därefter.
Vi har alltid plåster hemma, eftersom vi inte kan göra en sak i taget, även om detta något är att stycka en kyckling.
Vi har reflexer på kläderna. Men sällan på just de kläder vi har på oss.
Bilister hatar oss.
Vi fryser eller svettas ofta, eftersom vi inte har full koll på exakt vilken årstid det är.
Vi är ofta hungriga. Just nu är jag det, till exempel. Fast jag åt en liten macka till lunch nyss, vid tolvtiden.
Vi tar tåget åt fel håll, eller kliver av vid fel station och insisterar på att någon flyttat vår destination.
Vi får betala mer i förseningsavgifter än vad böcker kostar i inköp, eftersom den där påminnelsen som kom häromdagen i de organiserade strukturfascisternas parallella universum kom i september.
Att vi inte ringer tillbaka beror inte på att vi inte tycker om dig. Vi hittar bara inte telefonen som inte fungerar eftersom vi har glömt att ladda den. Men det var väl ändå bara häromdagen du ringde?
Men om vi inte svälter ihjäl, blir ihjälkörda, av misstag åker till Paraguay och glömmer var vi kom ifrån eller skär oss i pulsådern när vi dammsuger medan vi skär lök, så är vi här för att stanna.
Vi är roliga. Och snälla ibland. Var snälla mot oss. Vi vill er inget illa.
Dags att skärpa sig? - Liten helgrapport
Den här texten kallas "liten helgrapport" eftersom den i stort sett bara kommer att behandla fredagen, samt lördagens första sex timmar.Efter tre timmars förmiddagsseminarium med eftersnack började min helg vid halv ett på fredagen. Lämnade Kungsholmen och for till Roslagstull för lunchfrukost (dvs lunch för mig och frukost för Johan B). Jag var lite trött och fick småsova i soffan till tonerna av Clas Celsing band medan Johan stekte pannkakor. Efter lunch och te var det dags för lite kultur i form av Strindbergsmuseet och utställningen "Sverige och Förintelsen" på Forum för levande historia.
Tre bra skäl att uppsöka dessa museer:
1. Det är intressant
2. De är små, vilket ger mycket kulturcred för lite tid
3. De ligger centralt (Drottninggatan 85 respektive Stora Nygatan 10)
Men man behöver återhämta sig lite för att komma i partystämning efter en förintelseutställning, så gå inte dit på väg till puben.
Efter uppiffning och ombyte åkte Johan iväg och vann en Pokerturnering (grattis!), medan jag åkte till den läskiga ön på andra sidan Gamla stan och drack öl hos Niclas - på Berlin Bar på Skånegatan 71 - med Heidi, Jakob (? - ja, jag är dålig), Åsa, Christofer, Tina, Erik, CarlA, Pia, Andreas, Carl-Fredrik, Lars, Clas, Helena, Jonas, Lian, Håkan och en tjej med ett fint, ovanligt, men tyvärr inte oförglömligt, namn*. Musslorna var helt okej, lokalen härligt jättemysig, och ölen var god, god öl. Sällskapet var förstås underbart.
Efter stängning lämnade allt förnuft sällskapet. Dvs alla utom jag, Helena, Jonas, Christofer och Niclas åkte hem. Vi andra tog en eller ett par öl på Broder Tuck, innan de också stängde och vi stoppade in oss i en stortaxi och for iväg hem till Niclas för att dricka folköl och Calvados, samt lära Marianne att spela gitarr. Jag kan numera spela början på "Smoke on the water" så att det är igenkännligt för alla som fått veta vad jag tänkt spela. Men vi var lite trötta, som man brukar vara på fredagar, så efterfesten dog redan vid halv sju.
Varför då skärpa sig?
Jo, mamma är med i Viktväktarna och har ett litet häfte med hur man räknar så kallade points, eller poäng. Vi satt ute på landet igår och jag prövade att räkna på min fredag. Jag ska ha max 18 eller 19 poäng per dag ungefär. 33 cl öl ger 2,5 poäng. Aj då. Som tur är slutar ju fredagen klockan tolv, men det blev nog ungefär 18 poäng bara i öl ändå. Och lite mer än så i mat. På lördagen kom jag upp i 14 poäng i alkohol med både lördagsmorgonen och lördagskvällen inräknade.
Förra helgen blev det ungefär 10,5, 17, respektive 12,5 poäng i alkohol. Och jag som alldeles nyss var så stolt över min vita fyradagarsvecka. Tja, det finns bara en sak att göra, eller hur?
Jag måste sluta äta på helgerna...
*Som vanligt har jag säkert glömt någon, och den personen får inte bli arg, för det är inte så lätt...
Alkohol, ansvarslöshet och allvar
allt det goda människor hade skapat
det tog ingen plats
i mina händer
I den här texten får läsaren veta varför jag var lite ledsen i fredags, att ugnspannkaka är gott, hur till går till när man pratar om viktiga saker på fester och var man borde ha varit på söndagskvällen om man gillar bra musik.
Efter nio jobbiga, stressiga, utmanande, slitiga, roliga och givande veckor med gymnasieelever kom så min praktiks sista dag i fredags. Lite jobbigt, minst sagt. Eleverna kommer jag förstås att sakna. Men också Håkan och Andreas, humorn, att vara i ett sammanhang. Ansvarslösheten är här igen. Jo, jag ska plugga en hel del och försöka jobba en del också, men ansvaret är borta nu.
I fredags blev jag nedbäddad i en soffa och fick två koppar te och avslappnat sällskap innan ugnspannkakan serverades och vi började lösa alla världsproblem. Varför vissa röstar på Sverigedemokraterna, vad som är essensen i problemet med prostitution och om man ska tala sanning i dejtsammanhang. Mer specifikt ifall man ska berätta om hur många andra man också dejtar, eller om det kan vara okej att undanhålla sådant.
De som ville vila upp sig inför lördagen gick hem, medan jag, Johan B och Vesslan gick vidare till "Storstad". Vi kom fram till att det finns mycket konstiga människor i världen. Killarnas genomsnittsålder var minst tio år högre än tjejernas, ca 35 respektive 25, vilket var obehagligt. Det kändes lite som att ha hamnat på en företagsfest på ett könssegregerat företag där man aldrig skulle vilja jobba. Efter en ytlig okulärbesiktning av klientelet kände jag mig övertygad om att de enda konversationer på stället som skulle vara värda att delta i eller lyssna på, var de som fördes mellan oss tre. Fördömande elitist? Jag? Nej, nej. Bara cynisk realist. Efter en snabb öl gick vi vidare.
Ansvarslöshet del två
På lördagskvällen var det dags för fest på Tullen, Vasastankollektivet som jag inte bor i men som har mitt namn på brevlådan. Många bekanta ansikten, många nya ansikten och ett fåtal välbekanta. Det är lite speciellt att vara på en fest utan att ha med sig ett givet sammanhang. Att kunna gå runt och hänga med alla som säger intressanta saker utan att återkoppla med någon eller ha dåligt samvete för att man ju borde ha pratat med den och den. När inga borden finns utan det bara är att glida fritt, men att samtidigt känna tillräckligt många tillräckligt bra för att slippa känna sig ensam.
Jag fick använda mina kunskaper i persiska, diskutera relationsanarkins fram- och baksidor samt eventuella kortsiktighet och skryta med mitt medlemskap i och månatliga bidrag till Amnesty inför Kalis, som tar pengar från dem varje månad. I form av lön, och han ger dem säkert valuta för pengarna, men ändå.
Gissa poeten!
Vesslan bjöd på mer allvar i form av stearinupplyst poesiuppläsning inne i ett av sovrummen inför en gåshudsförsedd publik. Var du inte med? Kan du då utan sökmotorfusk säga vilken poet som ligger bakom följande rader (och även dikten överst i texten)?
det uråldriga hantverket
all tid som gått åt
all skicklighet som lagts ned
på att skydda oss från varandra
Söndagsmusiken
Jag, Christofer, Tina och Johan B samlades på Nalen för "Visafton i Cornelis anda". Främst var vi där för att se Clas Celsing Band, och Andreas S, Johan Sv m.fl. anlände först strax innan de skulle upp på scen. Tyvärr missade de kvällens näst bästa uppträdande, Vispeppar, två äldre trubadurer som framförde drypande ironier i visform. Birger Björnerstedt såg verkligen ut som en frikyrkomusiker, men ännu bättre var det nog att höra Ewa Lindahl - erkänn att du trodde att det var två män, din fördomsfulla smygsexist ;-) - sjunga om den nya Internetkärleken och hycklande småstadskristna.
Allra bäst var ändå Clas Celsing band, och det säger jag faktiskt inte bara för att Clas är gammal Bodalsscout och AU-ledamot, utan jag tycker faktiskt att de var bäst. Den nio låtar långa promotionsskivan har jag hunnit igenom ett par gånger nu, men mer om bandet en annan gång.
Gissa boken!
Den här bilden kan associeras till en viss bok, skriven är en känd författare som hör till mina favoriter.
Kan du gissa vilken bok jag tänker på?
Fint pris utlovas!
Trakasseriumgänge
Det finns ett enkelt samtalsämne som är ofarligt och ligger nära till hands. De kan prata om dig. Och har de då samma charmigt retsamma humor som du själv har händer det lätt att de börjar retas med dig. Normalt tycker du kanske att sådant är roligt, och är inte sen att retas tillbaka, men tre gånger så elakt. Problemet är att nu kan du inte ge igen. Retas du med din vän inför din pojkvän rackar du ju ner på henne inför en person som du vill ska gilla henne, och tvärtom. Det enda du kan göra är att skratta med i skämten, vilket kan bli riktigt jobbigt. De känner dig så bra att de vet precis var de ska sätta in nålsticken, och att de gör det på skämt hjälper inte särskilt mycket alls.
Fenomenet att de som inte känner varandra så bra retas med den gemensamma vännen förekommer även annars, och är egentligen lite märkligt. För de flesta som utövar den här sporten har rimligtvis även blivit utsatta för den, eftersom personer med retsam humor tenderar att umgås med likasinnade. De vet alltså att det kan vara jobbigt på riktigt, men tvekar inte att låta någon de bryr sig om genomlida behandlingen. Förmodligen sker det inte så medvetet, men ändå.
(Nej, detta har inte drabbat mig nyligen, men jag har funderat över fenomenet. Ja, det fanns tusen tråkiga saker som jag borde ha gjort istället för att skriva den här texten två gånger. Varför två? Jo, jag har fobi mot att spara texter, och den första versionen försvann i cyberrymdens svarta hål och lämnade mig med lång näsa lyssnande till de hesa sadistiska skratten från världens alla datanördar.)
Jag är ENFP!
Enligt ett seriöst och roligt personlighetstest är jag ENFP, vilket betyder extrovert, intuitiv, perceptiv känslomänniska. Det sista står jag inte för, men det var jag bara väldigt lite*, så jag kan leva med det. Det skulle inte förvåna mig alls om jag har länkat till det här testet tidigare, men i så fall får ni som har lika dåligt minne som jag en chans att göra om det.Sånt här ska alltid tas med en massa salt och ännu mer humor, men jag gillade helt klart detta som stod i beskrivningen:
"ENFPs hate bureaucracy, both in principle and in practice; they will always make a point of launching one of their crusades against some aspect of it."
*Mycket riktigt - när jag gjorde om testet, utan att anstränga mig för att svara annorlunda, men också utan att försöka minnas hur jag svarade tidigare, blev jag ENTP istället, där "T" står för "thinking"
Teknikens under
Jag har kommit till en insikt. De tekniska saker jag är dålig på, främst datorrelaterade saker, är jag egentligen inte dålig på alls. Enligt en säker anonym källa, med initialerna J.B., och förnamnet Johan, läser andra människor faktiskt bruksanvisningar. Och om de inte gör det ser de till att lära sig vad de håller på med på annat sätt.
I det aktuella fallet gällde saken det tekniska problemet med att få datorn och mobilen att kommunicera med varandra, för att få över musik i ena riktningen och bilder i den andra. Ovan nämnda anonyma teknikhjälpvän, som heter Johan B, liknade min inställning till att lösa problemet vid att helt utan förkunskaper i spanska ta fram en spansk roman och bli förvånat frustrerad över att inte förstå innehållet. "Andra människor läser ju romaner på spanska? - Ja, men de har sett till att _lära sig_ språket först..."
Nu har jag alltså efter många vedermödor fått den nödvändiga programvaran installerad och lärt mig hur den ska användas, och därför kan jag bjuda på lite bilder nedan som faktiskt, till skillnad frän alla bilder som visats här tidigare, är tagna av mig. Men för att undvika missförstånd och anklagelser om att behandla sanningen lättvindligt, vilket det inte skulle falla mig in att göra här på denna sanningspräglade oas av opartiskt redovisade fakta, bör jag kanske påpeka att vedermödorna bara plågade teknikhjälpvännen, eftersom jag, under det att vedermödorna hemsökte rummet, drack och bjöd på te, full av förtröstan, utan att plågas av något alls.
Har ätit kräftor tre gånger på lika många dagar. Först i en lägenhet i Vasastan, sedan vid Lindalssundet på Värmdö, med bastubad och hunddrägel i nacken, och slutligen på tu man hand på bryggan vid min sjö med solnedgång och efterföljande åskväder. Tack alla värdar, värdinnor, gäster, snapstillverkare, bryggerier, kräftfiskare och taxichaufförer* för några riktigt mysiga dagar!
*Ja, slutar man jobba kl. tio eftersom jobbet då äntligen släpper iväg en till festen man sökte ledigt för mer än två månader tidigare, är det helt rätt att åka taxi de sista milen när bussen inte går längre...
P.S. Ja, ifall någon undrar, eller naturligtvis även om ingen gör det, vilket förmodligen är det troligaste, deltar jag i en tävling med mig som enda deltagare rörande hur högt LIX-värde man kan få till i en enkel text som berör vardagliga ting och inte syftar till att vara vare sig fackmässig eller konstnärlig, men som trots detta skickligt ihopknåpade höga läsbarhetsindex ändå, av sin författare, anses vara anpassad till en bred publik samt passa alldeles utmärkt som övningstext för de flesta någorlunda begåvade dyslexidiagnostiserade hyperaktiva lågstadieelever. Så det så.