marre

En duktig dag bör vara väl planerad. Min duktiga dag var mycket väl planerad. Och det började bra. Upp tidigt (ja - tjugo över nio är tidigt) så att jag kunde unna mig en mysig frukost utan dåligt samvete. Sedan duktigt räkningsbetalande. Ja, det hade kanske varit ännu duktigare att betala dem i tid, men det är väl ändå inte mitt fel att förra månaden inte hade 31 dagar? Eller 32, vilket skulle ha behövts i det här fallet. Ja, ja. Duktigare att betala dem idag än imorgon i alla fall.

Sifferexercisen följdes av väl planerat tio minuters paniskt letande efter boken "Nattens vita slavar". Okej - just det paniska ingick inte i planen, men hittandet av boken gjorde det. Därefter en timmes duktig läsning och antecknande av viktig information - för en gångs skull utan att glömma att skriva upp källa och sidnummer. Jag var på topp. 

Sen kom verkligheten och lade sig i. För det som enligt planen skulle följa var en välförtjänt solskenspromenad till universitetet. Men även jag, som är så fantastisk och uppfinningsrik, har lite svårt att genomföra en sådan i regnet. Särskilt inte eftersom jag hade hyst sådan tilltro till planen att jag inte kollade vädret förrän jag kom utanför porten och blöta små saker kastade sig över mig - och alltså inte hade med något paraply. Och att vända om och hämta ett paraply stod det ingenting om i planen, så det var inte aktuellt. Men det regnade ju inte så mycket - så en tur ner på stan och hämta ut lite teaterbiljetter fick ersätta solskenspromenaden. En omkastning i planen går ju bra. Problemet är att det är ganska långt att gå även mellan Stadsteatern och Dramaten. Och det blir inte kortare av att regnet övergår till ösregn. Eller av att de återigen hade bytt plats på Grand Hotel och Dramaten, så att jag tvingades ta en omväg.

Väl på Dramaten var jag lite förvirrad och hälsade nästan på ett bekant ansikte innan jag insåg att ansiktet hörde till Reine Brynolfsson. Men lite cred vill jag ändå ha för att jag direkt efter denna insikt kom på att jag inte känner Reine Brynolfsson, och därför inte hälsade, trots allt. Biljettförsäljaren försökte tvinga på mig ungdomsbiljetter tills jag berättade hur gammal jag var. Då sade han att han trodde att jag var 19. Undrar om han inbillade sig att jag skulle ta det som en komplimang?

Sjöblöt och med väskan full av teaterbiljetter (Ja, fyra stycken, hur så? Den kanske fylldes av dem ändå? Vet du hur stor min väska är, eller? Va? VA? VA? Nej, just det. Käften då, din dryga jävel) nådde jag Stureplan och tog tunnelbanan till universitetet. Väl där tänkte jag inleda med att skaffa mig ett giltigt lånekort till biblioteket. Det borde man rimligen göra i låneexpeditionen, tänkte jag naivt. Nej, nej. Det görs i en skum liten lokal i B-huset, som av någon anledning kallar sig "IT-service". Jag tycker inte riktigt att uppgraderandet av mitt lånekort har med IT-service att göra. Men det är säkert helt logiskt. Kanske är det för de tror att det enda sättet att få dagens unga att läsa böcker är att försöka koppla ihop bokläsande med IT? Vad vet jag. Inte fick jag något lånekort heller. För det gick inte bara att visa upp det gamla lånekortet tillsammans med en betald terminsräkning. Jag skulle ha ett helt nytt kort. Det kortet heter inte ens lånekort. Utan Campuskort. Det är fult och har inga böcker på sig. Och för att få det behöver man, vilket kanske inte är helt ologiskt, visa legitimation.

Legitimation. Det är väl inga problem? Jodå. Om passet ligger hemma och har det mysigt i den gamla handväskan. Och om passet är det enda legitimationsverktyg (-instrument? -pryl? -kattamajonk?) man har, eftersom ens leg gick ut nyligen (2006) och man inte vill skaffa sig ett nytt eftersom man ju snart ska ta körkort. Eller i alla fall börja övningsköra. Varför hade jag inte flyttat passet i den nya handväskan, undrar du kanske? Hade jag glömt? Naturligtvis inte. Glömska ingick icke i planen. Men om jag hade haft passet där hade ju inte teaterbiljetterna fått plats. Eftersom de faktiskt fyllde väskan, som sagt.

Nåja. Jag hade ju andra ärenden. Iväg till studentexpeditionen på institutionen. Eftersom dagen, som sagt, var välplanerad, hade jag till och med kollat öppettiderna. Men det var förstås stängt i alla fall. På grund av någon -  förmodligen alldeles onödig - utbildningsdag. Jaha. Släntrade iväg i korridoren på jakt efter läraren i kursen jag ska gå. Eller går, om man ska vara petig. Vilket man förstås ska. Efter knäckandet av det avancerade systemet bestående av krumelurer av typen 2, 5, 8, 1, 9, osv kom jag på att de verkar markera någon sorts ordningsföljd, vilket gjorde att jag insåg att det skulle gå snabbare om jag kollade vilka symboler som hörde ihop med min lärare, istället för att bara gå runt och se olycklig ut. Och då hittade jag slutligen rätt arbetsrum. Han var inte där. Förstås. Men utanför dörren stod hans mejladress, och jag kände mig nöjd med att ha fått tag i den. Tills jag kom på att alla lärare har adresser av typen förnamn.efternamn@institutionens namn.su.se. Heja.

Jag gick ner till biblioteket och mejlade till läraren. Duktigt med duktighetskänslor. Sedan gick jag in kursbiblioteket, tog fram en bok som står med på litteraturlistan, och satte mig i en soffa och läste. Utan bibliotekskort var det enda sättet att fortsätta att vara duktig. Horder av andra människor som pratade i mobiltelefon eller hade banala samtal med varandra fick mig att konstatera att Swifts slutsatser om människosläktet nog var korrekta ändå. Då insåg jag att min finfina plan inte hade inkluderat matpauser, vilket kunde vara en förklaring till mitt plötsliga människohat. I vilket fall som helst hatade jag dem inte fullt så mycket efter att jag hade ätit.

Sedan läste jag drygt 60 duktiga sidor jobbig medeltidshistoria, innan det var dags att promenera hem. För er som inte vet vad som menas med "jobbig medeltidshistoria" är det fackböcker där de första 30-40 sidorna handlar om källkritik och källmaterialgenomgång. Det är nyttigt och duktigt. Men det är inte lättläst och kul. Så att läsa 60 sidor i en sådan bok är faktiskt duktigt på riktigt. Utan ironi.

Förresten har de gjort om Kafé Sexan. Det finns inget egenbakat bröd längre. Allt verkar vara inplastat och komma från Delicato. Borden är inte slitna. Eller ens kladdiga. Och de som sitter vid dem ser inte ut som slitna humanister. Utan som tolvåringar. Jag är en dinosaurie.