Dagens Dumheter, del 1
När jag läser en insändare i den smått högervridna dagstidning jag prenumererar på, där rubriken är "Sluta vara avundssjuk - förbättra ditt liv istället" förväntar jag mig inte att den ska vara särskilt genomsyrad av klokskap. Men jag inbillar mig ändå att människor bygger sina åsikter på någon form av genomtänkt resonemang, och faktiskt funderar över vad ord betyder istället för att låtsas att de betyder något som passar in i deras resonemang.
Det är just ohederligheten jag har så svårt för. Ohederlighetens förkämpe heter i detta fall Nilsson.
Nilsson inleder med att redogöra för vilken bra tillvaro alla socialbidragstagare har. Men han nämner inte "socialbidragstagare", utan listar istället de saker samhället tillhandahåller som man behöver för sin överlevnad, följt av: "detta utan att samhället kräver en motprestation av dig". Stämmer det verkligen att samhället inte kräver någon motprestation av socialbidragstagare? Inte i Stockholm i alla fall. Nåja, vi lämnar det så länge.
Sedan säger Nilsson att utbildningen är gratis i Sverige, och att man "till och med" får bidrag och lån till större delen av sitt uppehälle om man studerar på högskola. Det här "till och med" är så fint. Hur någon utan rika föräldrar skulle kunna studera utan denna finansiering går Nilsson inte in på.
Och sedan när man har fyllt 65 år får man pension även om man inte har arbetat och betalat skatt. Att denna pension, numera kallad garantipension, om jag har tolkat försäkringskassan rätt, inte är mer än 11271 före skatt för ogifta (varför det ska vara en skillnad mellan gifta och ogifta övergår mitt förstånd - att vara gift säger ju inget om hur man bor) nämner förstås inte Nilsson. Trots att detta innebär att en pensionär får ungefär lika mycket som en student - och Nilsson säger själv att studiemedel och studielån bara räcker till "större delen" av en students uppehälle. Ska pensionärer också behöva jobba extra för att kunna leva?
Men nu ställer Nilsson sin fråga, den fråga som gör honom till ohederlighetens förkämpe:
"Är då detta ett klassamhälle?"
Det enda rätta svaret på den frågan är naturligtvis "ja". Vissa har 30000 i pension, vissa har betydligt mer än så, och andra har drygt elva tusen i månaden. Självklart är det en klassklyfta mellan dessa. Lika självklart är det en klassklyfta mellan barn som växer upp med föräldrar som lever på socialbidrag och föräldrar som tjänar 50000 var i månaden. Eller 25000 var i månaden också, för den delen. Den klassklyftan går inte att ifrågasätta.
Däremot går det förstås att säga att man inte ser något fel i att denna klassklyfta existerar. Att man till exempel tycker att samhället ska stötta barn från fattiga hem så att de uppmuntras till studier och arbete, men att arbete måste löna sig och klassklyftor därför är nödvändiga, eller liknande. Då skulle man vara någorlunda ärlig med sina åsikter.
Men Nilsson vill inte vara ärlig. Nilsson vill följa den borgerliga trend där man inte längre säger vad man tycker, utan istället försöker stjäla vänsterns ord och låtsas som att de betyder något annat än vad de betyder.
För direkt efter sin fråga, utan att ha besvarat den, skriver Nilsson:
"Somliga anser att Sverige är ett orättvist samhälle där klassklyftorna ökar, de rika blir rikare och de fattigare blir fattigare."¨
Hoppsan! Antingen ökar klassklyftorna, eller så gör de inte det. Antingen blir de rika rikare och de fattiga fattigare, eller så bli de inte det. Detta är inte något som somliga anser, medan somliga andra väljer att inte anse detta. Detta är en faktafråga, som oavsett hur svårt det kan vara att tolka statistik borde gå att besvara. Men något svar får vi inte av Nilsson. (Inte av mig heller, men jag är ärlig och erkänner att det är för att jag är lat och hatar att läsa statistik.)
Det Nilsson gör är att han kopplar samman ordet "orättvist" med ordet "klassklyftor" på ett helt befängt sätt. Anser man att klassklyftor är orättvisa, ja då är Sverige ett orättvist samhälle om klassklyftorna ökar. Men anser man inte att klassklyftor är orättvisa behöver man inte tycka att Sverige är ett orättvist samhälle bara för att klassklyftorna ökar.
Naturligtvis beror detta på hur man definierar "klassklyftor". Man kan mena att det inte finns klassklyftor ifall det finns gratis utbildning och liknande, som minskar de ekonomiska hindren för en klassresa. Men vad Nilsson menar med "klassklyftor" har han redan berättat - det handlar om ekonomiska skillnadet mellan rika och fattiga.
Nilsson kunde ha varit hederlig. Han kunde ha sagt att vi har klassklyftor, men detta är inte orättvist, och sedan argumenterat för detta. Men det intresserar honom inte. Han är inte ute efter att föra fram sina egna åsikter, utan att racka ner på dem som inte delar dem. Titta bara på hans rubrik - där han helt uppenbart försöker få det till att alla som är emot klassklyftor och kallar samhället orättvist själva är fattiga och bara ute efter mer pengar för egen del.
Sen kommer det som alltid kommer när en borgare ska prata rättvisa eller en könsrollskramare prata jämställdhet: Det finns inget land som har gjort mer än Sverige för de fattiga (eller kvinnorna i det senare fallet). Naturligtvis går Nilsson inte in på varför detta är relevant. Faktiskt påstår han inte heller att Sverige är bäst - han frågar bara: "Finns det då något land där alla har bättre garantier än i Sverige?" Följt av ett "Jag tvivlar."
Det han alltså pratar om här är hur hög lägstanivån är. Men att den inte har med klassklyftorna att göra tar han förstås inte upp. Inte heller säger han rakt ut att vänstern, eller de där giriga fattiga som vill ha ännu mer utan att lyfta ett finger, skulle hävda att lägstanivån är för låg - det bara antyds.
Efter detta övergår Nilsson till filosofiska resonemang:
"Vad är då rättvisa? Är det att alla ska ha samma inkomst oavsett vad de gör? Innebär rättvisa att alla ska ha samma möjligheter? Jag tror det. Jag är dessutom övertygad om att vi har det"
Titta så fint han har fått till det. Han hävdar ju inte att någon annan faktiskt skulle anse att rättvisa var att alla ska ha samma inkomst oavsett vad de gör. Han ställer ju bara en oskyldig fråga... På så sätt kan han argumentera emot en vrångbild av andras åsikter utan att behöva ta hänsyn till vad andra faktiskt tycker. Notera också hur andra, enligt ovan, "anser" saker, även när det handlar om rena faktauppgifter, medan han själv minsann "tror" och är "övertygad".
Efter det här blir det roligt. För nu har ju Nilsson sagt att han anser att alla har samma möjligheter. Men så följer han upp detta med att vi är födda med olika begåvning, talang och förmåga att se möjligheter och ta vara på dem. Och då blir det konstigt - vi kan väl inte båda ha samma möjligheter och helt olika möjligheter? Hur tänkte du nu, Nilsson?
Givetvis kan han inte låta bli att ägna ett stycke åt att hylla "vanliga hederliga människor som stretar på och sköter sitt". Men han vågar sig inte på att beskriva vilka som han inte klassar som sådana. Sedan kommer påståendet att de flesta svenskar avstår mer än hälften av sina tillgångar till samhället. Vad tror Nilsson att "samhället" är för något? Vart tror han att skattepengarna går? Tror han på allvar att socialbidrag är den största offentliga utgiften? Eller kan det möjligen vara så att de flesta skattebetalare får hyfsad valuta för pengarna?
I sista stycket vågar Nilsson ta upp ämnet som introducerades i rubriken (sätter insändarskribenter sina egna rubriker förresten?).
"De som talar om klassamhälle och rättvisa är ofta avundssjuka på andra och vill genom olika åtgärder komma över mer av andras tillgångar i stället för att fråga sig - vad kan jag göra för att förbättra min situation - hur kan jag uppnå mina mål?"
Det här är förstås direkt komiskt. Är det så att Nilsson själv är så egoistisk att det är otänkbart för honom att någon politiskt engagerad person ser längre än till sin egen situation? Det verkar inte bättre. För hur blir de ekonomiska klassklyftorna mindre, eller mindre skadliga för samhället, av att en enskild person tar sig över till andra sidan?
Föga förvånande avslutar Nilsson med en variant på klassikern "sköt dig själv och skit i andra": Vi ska koncentrera oss på att göra livet bättre för oss själva, och sluta titta avundssjukt på den som har det bättre.
Det Nilsson missar är att om man bara koncentrerar sig på att göra livet bättre för sig själv, slipper man inte bara avundssjukan som kan komma av att titta på dem som har det bättre ställt, man slipper också besvära sig med såna där jobbiga solidaritetskänslor gentemot dem som har det sämre.
Det är just ohederligheten jag har så svårt för. Ohederlighetens förkämpe heter i detta fall Nilsson.
Nilsson inleder med att redogöra för vilken bra tillvaro alla socialbidragstagare har. Men han nämner inte "socialbidragstagare", utan listar istället de saker samhället tillhandahåller som man behöver för sin överlevnad, följt av: "detta utan att samhället kräver en motprestation av dig". Stämmer det verkligen att samhället inte kräver någon motprestation av socialbidragstagare? Inte i Stockholm i alla fall. Nåja, vi lämnar det så länge.
Sedan säger Nilsson att utbildningen är gratis i Sverige, och att man "till och med" får bidrag och lån till större delen av sitt uppehälle om man studerar på högskola. Det här "till och med" är så fint. Hur någon utan rika föräldrar skulle kunna studera utan denna finansiering går Nilsson inte in på.
Och sedan när man har fyllt 65 år får man pension även om man inte har arbetat och betalat skatt. Att denna pension, numera kallad garantipension, om jag har tolkat försäkringskassan rätt, inte är mer än 11271 före skatt för ogifta (varför det ska vara en skillnad mellan gifta och ogifta övergår mitt förstånd - att vara gift säger ju inget om hur man bor) nämner förstås inte Nilsson. Trots att detta innebär att en pensionär får ungefär lika mycket som en student - och Nilsson säger själv att studiemedel och studielån bara räcker till "större delen" av en students uppehälle. Ska pensionärer också behöva jobba extra för att kunna leva?
Men nu ställer Nilsson sin fråga, den fråga som gör honom till ohederlighetens förkämpe:
"Är då detta ett klassamhälle?"
Det enda rätta svaret på den frågan är naturligtvis "ja". Vissa har 30000 i pension, vissa har betydligt mer än så, och andra har drygt elva tusen i månaden. Självklart är det en klassklyfta mellan dessa. Lika självklart är det en klassklyfta mellan barn som växer upp med föräldrar som lever på socialbidrag och föräldrar som tjänar 50000 var i månaden. Eller 25000 var i månaden också, för den delen. Den klassklyftan går inte att ifrågasätta.
Däremot går det förstås att säga att man inte ser något fel i att denna klassklyfta existerar. Att man till exempel tycker att samhället ska stötta barn från fattiga hem så att de uppmuntras till studier och arbete, men att arbete måste löna sig och klassklyftor därför är nödvändiga, eller liknande. Då skulle man vara någorlunda ärlig med sina åsikter.
Men Nilsson vill inte vara ärlig. Nilsson vill följa den borgerliga trend där man inte längre säger vad man tycker, utan istället försöker stjäla vänsterns ord och låtsas som att de betyder något annat än vad de betyder.
För direkt efter sin fråga, utan att ha besvarat den, skriver Nilsson:
"Somliga anser att Sverige är ett orättvist samhälle där klassklyftorna ökar, de rika blir rikare och de fattigare blir fattigare."¨
Hoppsan! Antingen ökar klassklyftorna, eller så gör de inte det. Antingen blir de rika rikare och de fattiga fattigare, eller så bli de inte det. Detta är inte något som somliga anser, medan somliga andra väljer att inte anse detta. Detta är en faktafråga, som oavsett hur svårt det kan vara att tolka statistik borde gå att besvara. Men något svar får vi inte av Nilsson. (Inte av mig heller, men jag är ärlig och erkänner att det är för att jag är lat och hatar att läsa statistik.)
Det Nilsson gör är att han kopplar samman ordet "orättvist" med ordet "klassklyftor" på ett helt befängt sätt. Anser man att klassklyftor är orättvisa, ja då är Sverige ett orättvist samhälle om klassklyftorna ökar. Men anser man inte att klassklyftor är orättvisa behöver man inte tycka att Sverige är ett orättvist samhälle bara för att klassklyftorna ökar.
Naturligtvis beror detta på hur man definierar "klassklyftor". Man kan mena att det inte finns klassklyftor ifall det finns gratis utbildning och liknande, som minskar de ekonomiska hindren för en klassresa. Men vad Nilsson menar med "klassklyftor" har han redan berättat - det handlar om ekonomiska skillnadet mellan rika och fattiga.
Nilsson kunde ha varit hederlig. Han kunde ha sagt att vi har klassklyftor, men detta är inte orättvist, och sedan argumenterat för detta. Men det intresserar honom inte. Han är inte ute efter att föra fram sina egna åsikter, utan att racka ner på dem som inte delar dem. Titta bara på hans rubrik - där han helt uppenbart försöker få det till att alla som är emot klassklyftor och kallar samhället orättvist själva är fattiga och bara ute efter mer pengar för egen del.
Sen kommer det som alltid kommer när en borgare ska prata rättvisa eller en könsrollskramare prata jämställdhet: Det finns inget land som har gjort mer än Sverige för de fattiga (eller kvinnorna i det senare fallet). Naturligtvis går Nilsson inte in på varför detta är relevant. Faktiskt påstår han inte heller att Sverige är bäst - han frågar bara: "Finns det då något land där alla har bättre garantier än i Sverige?" Följt av ett "Jag tvivlar."
Det han alltså pratar om här är hur hög lägstanivån är. Men att den inte har med klassklyftorna att göra tar han förstås inte upp. Inte heller säger han rakt ut att vänstern, eller de där giriga fattiga som vill ha ännu mer utan att lyfta ett finger, skulle hävda att lägstanivån är för låg - det bara antyds.
Efter detta övergår Nilsson till filosofiska resonemang:
"Vad är då rättvisa? Är det att alla ska ha samma inkomst oavsett vad de gör? Innebär rättvisa att alla ska ha samma möjligheter? Jag tror det. Jag är dessutom övertygad om att vi har det"
Titta så fint han har fått till det. Han hävdar ju inte att någon annan faktiskt skulle anse att rättvisa var att alla ska ha samma inkomst oavsett vad de gör. Han ställer ju bara en oskyldig fråga... På så sätt kan han argumentera emot en vrångbild av andras åsikter utan att behöva ta hänsyn till vad andra faktiskt tycker. Notera också hur andra, enligt ovan, "anser" saker, även när det handlar om rena faktauppgifter, medan han själv minsann "tror" och är "övertygad".
Efter det här blir det roligt. För nu har ju Nilsson sagt att han anser att alla har samma möjligheter. Men så följer han upp detta med att vi är födda med olika begåvning, talang och förmåga att se möjligheter och ta vara på dem. Och då blir det konstigt - vi kan väl inte båda ha samma möjligheter och helt olika möjligheter? Hur tänkte du nu, Nilsson?
Givetvis kan han inte låta bli att ägna ett stycke åt att hylla "vanliga hederliga människor som stretar på och sköter sitt". Men han vågar sig inte på att beskriva vilka som han inte klassar som sådana. Sedan kommer påståendet att de flesta svenskar avstår mer än hälften av sina tillgångar till samhället. Vad tror Nilsson att "samhället" är för något? Vart tror han att skattepengarna går? Tror han på allvar att socialbidrag är den största offentliga utgiften? Eller kan det möjligen vara så att de flesta skattebetalare får hyfsad valuta för pengarna?
I sista stycket vågar Nilsson ta upp ämnet som introducerades i rubriken (sätter insändarskribenter sina egna rubriker förresten?).
"De som talar om klassamhälle och rättvisa är ofta avundssjuka på andra och vill genom olika åtgärder komma över mer av andras tillgångar i stället för att fråga sig - vad kan jag göra för att förbättra min situation - hur kan jag uppnå mina mål?"
Det här är förstås direkt komiskt. Är det så att Nilsson själv är så egoistisk att det är otänkbart för honom att någon politiskt engagerad person ser längre än till sin egen situation? Det verkar inte bättre. För hur blir de ekonomiska klassklyftorna mindre, eller mindre skadliga för samhället, av att en enskild person tar sig över till andra sidan?
Föga förvånande avslutar Nilsson med en variant på klassikern "sköt dig själv och skit i andra": Vi ska koncentrera oss på att göra livet bättre för oss själva, och sluta titta avundssjukt på den som har det bättre.
Det Nilsson missar är att om man bara koncentrerar sig på att göra livet bättre för sig själv, slipper man inte bara avundssjukan som kan komma av att titta på dem som har det bättre ställt, man slipper också besvära sig med såna där jobbiga solidaritetskänslor gentemot dem som har det sämre.
Kommentarer
Trackback