marre

I helgen var det paddelhajk. Marianne kan inte styra kanoter (Marre är däremot grym på det, enligt egen utsago), men vill man inte ha sin nyfernissade träbåt krossad ska man väl inte lägga den i en kanal där paddling är tillåten? Nä, riktigt så illa var det faktiskt inte. Vi lekte vår egen variant på "Will it float?" (dåligt inslag i dålig amerikansk talkshow), konstaterade att Marianne hatar granplanteringar och att det finns fler sjöfåglar än svanar och ankor. En liten svart anka hette enligt Lars "sothöna", och en pytteliten svan, som inte var så vit som svanar brukar, hette "skäggdopping". Vi såg även två små örnar, som hette nåt med hök respektive falk.

På lördag kl 07.15 träffades Carl, Anna och Marianne på Scoutgården för att köra ut kanoterna till helgens paddlingshajkande. Men varför klockan 07.15? Är vi galna? Är vi Waxholmsscouter? Nej, nej. Vi är de vi alltid varit. Hajken började naturligtvis inte förrän 12.30. Men varför då samlas kvart över sju? Hur lång tid tar det egentligen att flytta fem kanoter?

Sanningen i korthet: Två körkort för lite. En uppbokad körkortsinnehavare för mycket. En för sent bokad släpkärra, som macken ville ha tillbaka klockan 10, osv.

Carl och Marianne hade alltså tre timmar att döda med kanoterna, i duggregnet i Brottby. Som tur var i närheten av ett kafé, vilket oturligt nog öppnade klockan 12. Hm, typiskt landsorten. Vad göra? Laga lunch på stormköket? Nej, nej. Det går ju bussar till Norrtälje! Där finns det restauranger... Mätta och nöjda hann vi tillbaka lagom till samlingen med patrullscouterna.

Paddlingen gick fint, vädret blev bättre och det flöt på bra. Marianne och Carl hittade en förlupen uppblåsbar miniluftmadrassleksak i vassen, betraktade den som vrakgods och sig själva som dess räddare. Efter någon timme var det fruktstund. All frukt var i Lars och Mickes kanot, vilket snart ledde fram till upptäckten att äpplen flyter, medan päron och cocktailtomater sjunker...

Vi kom tidigt till nattplatsen, lagade middag, kvällspaddlade och åt kvällsmål. Till det senare hade Carl (och Marianne, som lögnaktigt påstod att hon protesterade i affären) köpt osötad nyponsoppa och dito fullkornsskorpor. Det gillar alla tolvåringar har jag hört. Det gjorde de inte, och alla åldrar utom 27 höll med dem. 27-åringen försvarade sig med att det är nyttigt att lära sig att inte bara äta söta saker. Alla andra hade socker i nyponsoppan, men den var äcklig ändå.

Under paddlingen dagen därpå togs den fina vrakgodsflotten på släp som livbåt. Carl och Marianne hade tre jättepåsar skumgodisankor och ett par kexchoklad att dela ut. Så det var ju tur att vi hade köpt osötad nyponsoppa! Skumgodisankor väger inte så mycket, och är därför svåra att kasta. Men de flyter! En alternativ distributionsmetod som prövades var att lägga en hög skumgodisankor på "livbåten" och låta patrullscouterna hämta själva. Tyvärr blåste livbåten omkull innan någon av kanoterna hann fram, och vattnet täcktes av guppande, övergivna, pastellfärgade ankor.

På söndagen blev det sol. Och eftersom det var kallt på morgonen hade Marianne underställ under scoutskjortan, byxorna och regnbyxorna. Det är inte lätt att ta av sig det (näst-) understa lagret sittandes i en kanot, men det går. Det går även att paddla vilse i kanalen i Åkersberga, men bara lite.

En glad och trött Marianne, som rymt från sin av blöt hajkutrustning belamrade lägenhet och snart ska dricka ännu lite mer kvällste, önskar alla en schysst friluftssäsong! (Ja, bara galningar idkar friluftsliv vintertid.)