marre

På lördag förmiddag blåste det nästan kuling, varför beslutet fattades att endast tävla i Laserklassen denna dag, eftersom opimistjollar är svåra att hantera när det blåser mycket. Och, som det senare skulle visa sig, även när det blåser lite, men det är en annan historia.

I det första heatet tävlade bland annat kusin Per från vår vik. Han vann, eftersom han var den enda som kunde skilja på med- och motsols och runda bojarna på rätt sätt, men valde ändå att avstå från att delta i finalen. Denna vanns av Jonas E, från värdviken, eftersom han, tja, seglade bäst kanske? Klar eloge till Annika som kämpade på ute på havet trots avsaknad av de 80 kilo man gärna ska ha för att burka ner en Laser. Om man tappar en nagel utan att känna det förrän man kommer iland, då har man kämpat lagom hårt.

Efter strapatserna och varma duschar och bastubad för de medfarna sjöfararna var det dags för kvällens grillfest. Alla tar med sig eget att grilla och såstillbehör, och så bjuder huset på potatis och världens godaste marängblåbärstårta. Jag skämtar inte. Varje gång jag ska äta den tänker jag att jag inte ska tro att den ska vara lika god som den var när jag var liten, men det är den...

Efter prisutdelning och ett antal glas vin bestämdes att optimistjollestafetten skulle seglas dan därpå, då vindarna skulle vara mildare. På frågan vilka som ville segla räckte vinet jag druckit upp min hand. Men det fanns en ångermöjlighet dagen därpå som jag inte tog, så vinet är nog mest en ursäkt. Framåt kvällen bjöds det på vacker barnsång av Vera (8år) och Ludde (2 år). Ludde sjöng bland annat en egenkomponerad bit som heter "Det är O:et i glassen som gör det", med den ungefärliga texten "Glass, glass glass glass glass, glass glass! Det är O:et i glassen som gör det!"

Dagen därpå samlades de tävlande för den spännande fortsättningen. Marcus hejade allt han kunde på sin moster, och Ludde hejade på sin mamma och mormor som också var på samma lag. Men trots det var vi mer bra än först. Ludde hejade även lite på sin pappa, som var på ett annat lag, men det var nog inte det som avgjorde saken. Dagens mest skrämmande händelse var annars när Ludde trillade med huvudet före ner i vattnet från bryggan. Som tur var fanns där snabbt en hand på plats som fick tag i flytvästen och drog upp honom, blöt och inte så lite rädd, men oskadd. 

Nu är jag hemma, har grymt ont lite varstans efter den obekväma pysslingbåten, och funderar över livets allmänna mysterier:

Är det barnsligt/folkskyggt att hellre avstå från att köpa ost än vända sig till en manuell ostdisk?

Är det viktigare att vinna i "Panna" än att vara bäst på att åka skridskor?

Är Carls frimärkssamling en kattleksak?

Vem tillhör egentligen den här Starwarsboxen som legat längst ner i min ryggsäck ett bra tag nu?

Men nu har jag ljugit (naturligtvis - men vilken lögn är det hon tänker erkänna? frågar sig läsaren...).

Jo, jag är inte alls hemma. Jag är kattvakt på Upplandsgatan, åt två mysiga varelser kallade "Katten" och "Lilla katten". Ja, jag tar hand om två djur; ger dem mat, vatten, rensar kattlådan och, rentav kelar med dem. Det är aldrig för sent att förändras och pröva på något nytt :-)

Om någon alltså varit optimistisk nog att försöka nå mig på hemtelefonen är det mer omöjligt än vanligt. Mejl, mobil eller, om ni har god koll, Carls fasta telefon funkar fint. Sitter här vid matsalsbordet och plitar på en bärbar Mac. Ytterligare två saker jag lärt mig hantera och uppskatta alltså. Funderar på att se om jag kan få projektorn att fungera så att jag kan se en film...