marre

Idag har jag promenerat runt min fina sjö under eftermiddagen. Skönt att det äntligen hann bli mer än bara en tanke innan det blev för mörkt. Det är nog den enda fördelen med dessa hemska förmiddagsföreläsningar... Eftersom det nu är minusgrader, men varit tö tidigare, var alla stigar fina små isgator. Men jag halkade bara omkull en gång, och egentligen hände det inte eftersom ingen såg det.

Marre krävde att vi skulle ta den vanliga vägen och klättra upp på berget, medan fröken K ville följa gångstigen hela vägen. Marianne lyckades få dem att enas om kompromissen att gå i skogen utmed vattnet fast undvika det högsta berget. Marre fick springa lite i skogen där det var barmark, men hon var sur för att hon inte fick jonglera med vantarna eftersom de andra frös. Senare blev det riktigt halt, och då tyckte hon att det var äventyr och blev glad igen.

Mot slutet retades Marianne med Marre:
- Varför envisas du med att kasta snöbollar på allt när du ändå aldrig träffar?
- Jag träffar visst! Du vet väl inte vad jag siktar på heller.
- På luften två decimeter från lyktstolpen alltså?
- Japp! Bara för att du är tråkig och konservativ behöver du väl inte helt sakna förståelse för oss fritänkare.
- Okej. Nästa gång kan du väl säga vad du siktar på innan du kastar?
- Javisst! Fast just nu har jag tröttnat på att kasta snöboll. Kramsnön är inte så bra, förstår du.