Teknikens under

Jag har kommit till en insikt. De tekniska saker jag är dålig på, främst datorrelaterade saker, är jag egentligen inte dålig på alls. Enligt en säker anonym källa, med initialerna J.B., och förnamnet Johan, läser andra människor faktiskt bruksanvisningar. Och om de inte gör det ser de till att lära sig vad de håller på med på annat sätt.

I det aktuella fallet gällde saken det tekniska problemet med att få datorn och mobilen att kommunicera med varandra, för att få över musik i ena riktningen och bilder i den andra. Ovan nämnda anonyma teknikhjälpvän, som heter Johan B, liknade min inställning till att lösa problemet vid att helt utan förkunskaper i spanska ta fram en spansk roman och bli förvånat frustrerad över att inte förstå innehållet. "Andra människor läser ju romaner på spanska? - Ja, men de har sett till att _lära sig_ språket först..."

Nu har jag alltså efter många vedermödor fått den nödvändiga programvaran installerad och lärt mig hur den ska användas, och därför kan jag bjuda på lite bilder nedan som faktiskt, till skillnad frän alla bilder som visats här tidigare, är tagna av mig. Men för att undvika missförstånd och anklagelser om att behandla sanningen lättvindligt, vilket det inte skulle falla mig in att göra här på denna sanningspräglade oas av opartiskt redovisade fakta, bör jag kanske påpeka att vedermödorna bara plågade teknikhjälpvännen, eftersom jag, under det att vedermödorna hemsökte rummet, drack och bjöd på te, full av förtröstan, utan att plågas av något alls.


Har ätit kräftor tre gånger på lika många dagar. Först i en lägenhet i Vasastan, sedan vid Lindalssundet på Värmdö, med bastubad och hunddrägel i nacken, och slutligen på tu man hand på bryggan vid min sjö med solnedgång och efterföljande åskväder. Tack alla värdar, värdinnor, gäster, snapstillverkare, bryggerier, kräftfiskare och taxichaufförer* för några riktigt mysiga dagar!



*Ja, slutar man jobba kl. tio eftersom jobbet då äntligen släpper iväg en till festen man sökte ledigt för mer än två månader tidigare, är det helt rätt att åka taxi de sista milen när bussen inte går längre...

P.S. Ja, ifall någon undrar, eller naturligtvis även om ingen gör det, vilket förmodligen är det troligaste, deltar jag i en tävling med mig som enda deltagare rörande hur högt LIX-värde man kan få till i en enkel text som berör vardagliga ting och inte syftar till att vara vare sig fackmässig eller konstnärlig, men som trots detta skickligt ihopknåpade höga läsbarhetsindex ändå, av sin författare, anses vara anpassad till en bred publik samt passa alldeles utmärkt som övningstext för de flesta någorlunda begåvade dyslexidiagnostiserade hyperaktiva lågstadieelever. Så det så.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback