Lördagsmys och polyamorösitet
Har funderat lite på det här med polyamorösitet (ung. att man kan vara kär i, och ha förhållanden med, flera personer samtidigt eftersom kärlek inte är begränsad). För mig känns det rätt främmande. Att ha sex med flera personer regelbundet när man inte har ett förhållande känns inte så orimligt, men på nåt sätt känns det som att tanken med ett kärleksförhållande är att man satsar på en person (ja, det är ju den heteronormativa definitionen, men frågan är väl om det är en bra definition?). Kan man verkligen vara lika engagerad om man har flera förhållanden samtidigt? Självklart tycker jag att alla ska få göra och leva som de vill och att lagstiftningen borde göras om så att polygami blev tillåtet, men jag kommer inte ifrån att jag nog ändå har svårt att ta polyamorösas kärlekskänslor på lika stort allvar som monoamorösas. Om man kan vara med flera personer, kan då en person betyda så mycket? Därmed inte sagt att det behöver vara dåligt att en person inte betyder så mycket, om inte annat riskerar man/dam ju mindre då. Sen blir väl de flesta som lever i ett längre monogamt förhållande då och då lite småförälskade i andra än sin partner (men låter bli att agera), och tråkigt vore det väl annars eftersom förälskelser är så sköna, men det är inte riktigt samma sak.
Jag utvecklade i somras tillsammans med en vän tanken att ett kärleksförhållande ska vara som ett nära vänskapsförhållande, fast med sex. Tanken var alltså att men inte ska lägga sig i så mycket vad partnern gör och inte heller känna att man måste stå för hens handlingar. Var och en får vara gammal nog att skämmas för sig själv, typ. Delvis tror jag att det här är en bra tanke. Men det finns en risk att man inte engagerar sig i varandra och att tänkandet skapar ett avstånd som man inte vill ha. Man bör nog betrakta sin partner som en vuxen människa som kan ta ansvar för sig själv, men ändå på något sätt visa att man/dam bryr sig. På det hela taget känns det som att det här stycket var ganska intetsägande…
Den röda tråden ovan är väl kanske i vilken utsträckning engagemang är en förutsättning för ett bra kärleksförhållande. Det tål att tänkas på…
Dags att dricka te och förbereda mig inför kvällen… Typiskt, vattnet har kallnat…
Blotta tanken på att det skulle finnas en tanke bakom kärleksförhållandet som koncept känns väldigt fatalistiskt, och det har jag svårt att förhålla mig till. Men visst är det väl mer skillnad på kärleks- och vänskapsförhållanden än sex? Eller var det en retorisk fråga från något av dina alter egon tro?
Polygama kulturer har ju hängt med ett tag så det borde inte råda brist på någon att fråga. Tills vidare vill jag nog tro att de är lika kärleksbaserade, att känslan är universell men uttrycket för den kulturellt betingat. Eller kanske genetiskt? Här känner jag att det finns stoff till en bottenlös debatt att släppa lös på vårt framtida toleranta samhälle.
Ja, visst är det mer än sex som skiljer sig, men vad består skillnaden egentligen av? En brinnande längtan efter den andra människan, en känsla av nånting... speciellt. På nåt sätt känns det som att den här frågan ställs lite på sin spets av polyamorösitet, öppna förhållanden och kk-relationer. Är inte exlusiviteten en avgörade sak som skiljer mellan vänskapsförhållanden och småförälskelser å ena sidan och kärleksförhållanden å den andra? Jag har diskutetat polyamorösitet med polyamorösa människor, men det kan bli lite konstigt att fråga dem om hur allvarliga deras känslor är.
Har du inga fler visdomsord att bjuda på? Kan man vara särskilt vis om man inte kan klämma ur sig mer än 2 på 3 pers?